Vem är jag?

Vet inte hur jag ska kunna få fram det jag har i tanken men ska försöka.

Jag har alltsedan yngre tonåren haft depression mer eller mindre. I 20 års åldern skedde nog den lägsta perioden som varade från 22 till 30 års åldern. Sedan följde en tid från 30 till 35. Det som fick mig att må sämre än sämst var närvarande i mitt liv 22-35. Är ännu men mycket lugnare nu.

Jag är van att klara mig själv, inte be om hjälp, inte visa vad jag känner eller hur jag mår. När en större kris tog rum i familjen satt den ena och pratade med den andra och den andra pratade med någon annan. Tillslut sa jag att dom måste sätta sig och prata med personen det gäller ansikte mot ansikte. Hjälper inget att inte ta tag i det. Min mor fick utbrott och skrek att jag var kall, känslolös. Blev sårad och ledsen och stormade därifrån innan jag skulle brista och visa mina känslor. Störtade hem och grät.

Min kille säger att jag är känslolös. Kall. Inte gosig eller känslosam. Det sårar för jag tror att jag egentligen inte är det. I vilket fall inte när jag är själv. Tänker och känner massor. Skriver poesi för där får jag ur mig känslor.

Minns även ett prao omdöme från skoltiden; är en mussla som är svår att öppna.

Jag har stora problem att känna mig säker och tro på andra. Vet att händelser i livet format men samtidigt är jag rädd att jag är det dom säger att jag är. En iskall känslolös vidrig människa. En psykopat!?

Hur vet man om man är en idiot eller om det finns någon hjälp och möjlighet att visa känslor?