Hur ska man få pappor att känna sig delaktiga?

Mycket pappans eget ansvar tycker jag. Han kan följa med på kontroller, intressera sig för inköp av allt man behöver, läsa böcker och tidningar och diskutera. Går pappan in med inställningen att barnet är lika mycket hans ansvar som mammans så ska det nog gå bra.

Efter förlossningen, ge honom egentid med barnet utan att ängsligt vaka över att han gör rätt, vilket din mammanerv kommer att gallskrika tvärtemot. Man är övervakande som en tigrinna över sin nyföding. Låt honom byta blöja utan att kommentera om han gör fel eller rätt. Har han gjort fel lär han strax erfara det på kläderna.

Och så det där med första gemensamma badet med babyn när navelstumpen trillat av. Bjud honom på första badet tillsammans med babyn. Och stäng dörren bakom dig hur gulligt det än kan vara att titta på. Kroppskontakt skapar närhet mellan människor, även mellan liten och stor.

Jo förstår hur du tänker. Men jag tycker du lägger lite för mycket ansvar på pappan i och med det. Jag tycker det borde vara ett mer ge och ta åt båda håll. 

Det blir ju per automatik svårare för pappan att ta för sig eftersom det är kvinnan som bär på barnet och per automatik får allting. Hon får de roliga stunderna, hon får känna sparkarna, hon får uppmuntran osv. 

Du talar väldigt mycket om ansvaret men inte så mycket av de roliga sakerna som också pappan går i så fall miste om. I och med att kvinnan bär på barnet och han har svårare, dvs. redan är i underläge, så borde man väl som kvinna tänka lite på det och hjälpa pappan att få ta del av de bra stunderna. 

Håller med ovanstående. Och istället för att bara leva på som vanligt och skylla på att han inte kan göra nåt för att mamman ammar tex så kan han ta på sig lika mkt ansvar som mamman över allt förutom matning. Byta blöjor, trösta, ta några vakennätter etc. Och visar sig mamman va ett kontrollfreak som inte släpper bebisen är det väl bara att säga ifrån.

Problemet ligger oftast inte hos papporna, utan i övriga samhället.

Jag har en bekant som är världens bästa pappa. Han älskar sin son över allt annat och är verkligen själva idealbilden av vad en pappa ska vara. Dock kämpar han i motvind överallt stackarn.

På förlossningen fick mamman sova kvar med barnet medans han fick ta in på hotell.
När sonen var liten blev han sjuk och blev inlagd på sjukhus och skulle sova kvar. Personalen vände sig då direkt till honom och sa "vi fixar ett rum till mamma så kan pappa åka hem och hämta kläder".
På vårdcentraler, dagis, förskola, även hos vänner och bekanta, så tas det alltid för givet att det är mamma som sköter barnet. Han får ideligen kliva in och säga ifrån och förklara att den här gången är det han som tar hand om barnet och mamma gör något annat. Överallt, hela tiden. Jag hade aldrig ens reflekterat över detta innan han själv berättade för mig hur jävla jobbigt han tyckte det var att hela tiden behöva kräva sin plats som förälder. Efter det så har jag själv börjat tänka på hur otroligt undanskuffade våra fäder egentligen är, och det är en rätt skrämmande upptäckt.

Vi tjatar alltid på papporna att dom måste ta sitt ansvar och vara förälder, men ärligt talat, hur ofta ger vi dom chansen?

mycket ansvar ligger faktiskt på kvinnan själv.  Jag hör och ser många skräckexempel på att mannen är inte längre önskvärd när kvinnan väl är gravid. Hon stänger ute honom helt medvetet för det är hennes kropp, hennes graviditet, hennes förlossning, hennes inköp av saker och hennes bebis och hennes amning. 

Redan där är det ju generalfel så det skriker om det. 

Han ska vara delaktig på lika villkor redan INNAN gravditeten.  Man är två om att skaffa barn, är det från början ett gemensamt beslut att skaffa barn så kommer mycket lösas per automatik . 

En annan aspekt är ju också att låta mannen ta halva föräldraledigheten.. men se här då börjar många kvinnor knorra...  dom har minsann rätt att gå hemma och det är faktiskt kvinnan som gått igenom en förlossning och behöver återhämtning och kvinnan som ammar osv...   well det finns semesterdagar, kompledighet , tjänstledighet och är man så "illa därann" efter sin förlossning finns det sjukskrivning...  om pappan får pyssla och pussla med ledighet för att få chans att få vara hemma så kan mamman göra lika.. 

Det där känner jag också igen från mina vänner, de som föräldrar delar och är, så gott det går när ena parten ammar, lika delaktiga men alla runt omkring tar för givet att pappan inte känner barnets rutiner och knappt kan byta blöja. Klart att pappan känner sig exkluderad.

känner tyvärr igen det där..  

en killkompis till mig fick vårdnaden om sina två barn och hade dom på heltid av särskilda skäl. 

Alla, precis varenda en ifrågasatte honom. Vaddå vad är det för fel på mamman? Har hon dött? 
Han fick försvara sig hela tiden om varför han hade vårdnaden om barnen, och det var MAMMAN det var synd om , inte en stavelse om att han slet för sina barn på heltid. Nej det var ju mamman det var synd om eftersom hon inte hade barnen. 

Inte sjutton ifrågasätter någon en ensamstående mamma om varför hon har barnen på heltid?  Och ingen skulle komma på frågan att tycka synd om pappan för att han INTE har barnen.... 

inte fan blir det bättre av att vi läser en massa dynga i vänta-barn-böcker där mannen förvandlas till ett bihang där han ska ta hänsyn, stötta den gravida kvinnan som har det jobbigt och ställa upp med smörgås och mjölk under vaknätter så hon får energi...  inte ett ord om vad han kan göra i sin roll som förälder...  

och det blir inte heller bättre i föräldragrupperna hos mödravården där mammor o pappor delas upp i grupper där mamman får gå igenom sin förlossning och sina frågor om det och pappan får goda råd om hur man får igång sexlivet efter förlossningen....   yeah --- lever vi kvar på 50-talet? 

och väl på förlossningen och under bb-tiden reduceras fäderna till en stol i en korridor , får endast se sitt barn på besökstider och all information som fås under bb-vistelsen hänvisas till mamman, så även informationen om BVC-träffar , hembesök av barnmorskor och kuratorskontakter vid jobbiga förlossningar.  Att pappan har frågor, vill ha information och kanske behöver prata av sig hamnar på hans eget ansvar och han får söka hjälp bäst han vill.. för ingen annan bryr sig... 

VAD I HELVETE!!  

Med tanke på svaren i den här tråden så verkar det som att jag inte har fel i mitt antagande.

Många skriker också om att det är ok att slå underifrån som kvinna mot männen i kampen om jämställdhet. Men här är det männen som är i underläge, då borde de också få slå underifrån mot oss kvinnor. Eller vågar vi inte ha jämställdhet som gäller åt båda håll?