• Anonym (fegisen)

    Jag är så mörkrädd. Hjälp mig.

    Hej alla.
    För ungefär ett och ett halvt år sedan flyttade jag och min familj in i ett kedjehus i en stor stad i sverige. Jag är van att vara ensam då min sambo har ett resande jobb. Jag har inte insett att detta är ett problem förrän nu, då jag i princip stannar på ovanvåningen då mina barn somnat, jag vågar inte gå ner. Jag vågar nästan inte vara i mitt sovrum utan något ljud på. Jag känner mig iaktagen och får för mig saker då jag ska sova. Detta är endast ett problem då jag är helt ensam hemma (utan barn och man), eller då min sambo inte sover hemma. Men då känner jag bara obehag då barnen somnat.

    Hur ska jag bli kvitt denna plåga? Jag vill inte vara mörkrädd. Har aldrig varit på detta sätt förrän vi flyttade hit.
    Vill kunna sitta nere och titta på tv, eller hålla på med tvätten, eller röja i något förråd, städa osv... Inte bara sitta och trycka på vårt sovrum.

  • Svar på tråden Jag är så mörkrädd. Hjälp mig.
  • Plupp73

    Är precis lika mörkrädd, vilket jag insett kommer av att mina föräldrar åkte till sina jobb mitt i natten från det att jag var 6 år gammal. Vaknade jag mitt i natten så var jag helt ensam i lägenheten - vilket gjorde mig skräckslagen. För att få ljud runt mig satte jag på TV´n - dock inte världens mest lämpliga program för ett litet barn mitt i natten......

    Så nu är ja lika mörkrädd som du, klarar inte att gå runt i huset om det är kväll och jag är ensam. Är definitivt inte på nedervåningen/i tvättstugan. Låser oftast in mig i sovrummet...och då har vi HUND dessutom. Är barnen hemma är jag lite lugnare, men precis som du paralyseras jag på övervåningen när de har somnat.

    Parerar det här på olika sätt just nu, vi är 6 pers i familjen, och jag är aldrig ensam hemma i princip. Har bestämt mig för att inte göra någonting åt det fn, utan vila i tanken och försöka intellektualisera det hela. Kanske lägger det sig, har inga andra rädslor för någonting. 
    Tycker att det är en obefogad rädsla, men förståelig med tanke på mina barndomsupplevelser vad gäller ensamhet nattetid...Accepterar just nu bara att det är så.

  • Anonym (fegisen)

    Åh herregud.... Skönt att inte vara ensam! Men synd att andra ska måsta ha det som jag! Vet inte vad jag ska göra, vet inte heller vad detta kommer ifrån. Vill egentligen bara sova borta de veckor min man är borta men... det funkar ju inte... 

    Jag kan förstå att du har det jobbigt att vara ensam hemma med tanke på din barndom...Låter inte roligt alls....! Jag kan inte riktigt komma på vad som gjort mig sånhär. Jag har alltid älskat skräckfilmer osv, kan vara det som spökar i efterhand men brukar komma över dem rätt snabbt. Nu ligger jag och gruvar för att stänga av datorn för att sova. Samma sak igår, fast då somnade jag inte förrän klockan ett, då hade jag försökt sedan tio. Ska försöka nu... Borde gå, med tanke på hur trött jag är! Tack för svar, jag uppskattar det!!

  • Anonym (hm)

    Du skriver att du är mörkrädd, försvinner inte problemet då om du tänder lamporna?? Det är bara naturligt att vara mörkrädd, man ser ju inte vad som döljer sig i mörkret, även om man rationellt borde förstå att det inte finns något farligt i huset. Många är mörkrädda och man hanterar det med ljus.

  • Anonym (hm)
    Tihi skrev 2015-04-28 21:59:45 följande:

    Dra för persiennerna på bottenvåningen så känner du dig inte iakttagen.


  • Alexi

    Ha lampor tända, och fundera mycket på vad du är räddför och hur du kan förrbygga det. Musik på eller av, gardiner för eller ej osv.

Svar på tråden Jag är så mörkrädd. Hjälp mig.