Kan inte hantera några relationer pga självförakt

Men vad är ditt problem? Att du inte vågar visa vad du känner trots att du innerst inne vet vad du känner? Du måste lära dig slappna av och lära dig lyssna på vad känslan säger.. vadkroppen och hjärtat försöker säga till dig!
LYSSNA på dig själv,så vet du hur du ska agera.

nej egentligen att jag känner mig som ett tomt skal, som inte vet vad jag vill och som egentligen inte vet hur man har en nära relation till någon på riktigt eftersom jag alltid bara anpassat mig efter andra människor och aldrig tagit plats eller tagit för mig på något sätt.

jag har helt enkelt ingen aning om hur jag ska göra för att finna trygghet nog i mig själv för att känna meningsfullhet och lita på nära relationer.

känner mig så fruktansvärt ensam pga min osäkra identitet att jag bara vill dö ibland

Jag tror absolut att det går att arbeta och komma tillrätta med de problem du upplever. Det låter som en bra idé du har att ta kontakt med en terapeut. Jag tror att det är en god idé att ta sig tid att leta upp en terapeut som du får en bra känsla av och som du "klickar" med, tror att chansen till en lyckad terapi är bättre då.

Man kan också jobba med dig själv, utan terapeut eller parallellt med terapi. Känn efter vad som känns bäst för dig i detta läge, lita på din egen känsla. Det är ett första steg mot att lära känna vem man själv är egentligen. Om du vill kan du pröva att meditera, för att knyta an till dig själv på ett djupare inre plan.

Ja, att meditera kanske vore en idé.

Jag har kommit långt i livet med att jobba med mig själv, men den här gången känns det som att jag behöver riktig hjälp, för jag står och stampar och gräver ner mig bara.

Vilken sorts terapi skall jag satsa på? KBT? Psykoterapi? Tycker att det känns som en sådan djungel och jag vet inte var jag ska börja

Jag tror psykoterapi på längre sikt kan läka djupare än t.ex Kbt.

Se dina mönster,vad är det du återupprepar som gör att du får samma resultat hela tiden?

Kände igen mycket av det du skrev i mig själv, jag har dock aldrig kommit förbi blygheten och ångesten. Har fått diagnosen social fobi och gått i kbt terapi och äter sertralin. KBT är nog mest bra om man verkligen orkar kämpa med saker för att vänja sig vid dem, fast att lära sig att förstå sin ångest är bra. Annars tror jag att andra terapiformer kan fungera bättre i längden.

Har du mycket kompisar men inga nära relationer? Vad gör du på fritiden? Jobb?

Hört att KBT kan fungera i allvarliga fall som i ditt ts.

Själv är det inte en tiondel så illa som du beskriver det, men har nog en viss form av självförakt att tampas med (tror iof att de flesta tampas med ett självförakt mer eller mindre). Att inte känna att man räcker till eller är duktig nog, svårast är när man inte riktigt litar på att den andre älskar en. Hur kan han göra det, jag som är så problematisk och bångstyrig?

Men sedan kommer man ur det, i mitt fall så kommer det nog ifrån min religiösa uppväxt där man hela tiden kände kravet på sig att vara en "duktig flicka".

Tror på psykoterapi DBT eller MBT. Lite beroende på hur du hanterar känslorna.

Ja, den där blygheten ligger alltid under ytan och känslan av att jag lärt mig skådespela mig fram. Det är som om grunden i mig inte finns, och att den här tendensen funnits  i mig hela livet, så kanske någon annan terapiform, en mer grävande, kan vara bra.

Jag pluggar och jobbar. Och ironiskt nog ett ämne där jag måste vara självständig och prestera framför andra. Där jag liksom lägger upp mig själv för andras bedömning hela tiden. Tror det är just självföraktet som drivit mig till att försöka prestera fram självaktning. 

Har inte direkt några hobbys då skolan tar all min tid och är både jobb och fritidsaktivitet. Men i övrigt så går den mesta lediga tiden åt till sociala aktiviteter.
Jag har ju som sagt jättemycket vänner, men ingen känsla av tillit till att de verkligen vill vara mina vänner. Tänker ofta att det bara är jag som tränger mig på.

Ni hör ju hur dåligt det låter och att jag antagligen orsakar alltihop på egen hand. Är så fruktansvärt trött på att vara så destruktivt självfokuserad att jag inte kan fungera normalt eller ha en känsla av en tydlig identitet.

Vad är det för skillnad på DBT och MBT?

Jag är inte väldigt insatt i det, har mest bara hört detta från en jag känner som arbetar med den sortens terapi. Kan ha missuppfattat något med. Men man får hjälp att hitta strategier för att reda ut sitt inre kaos och att lära sig skapa och upprätthålla sunda relationer. Bra för personer med Borderline-problematik.

Anna Kåver och Åsa (glömt efternamn) har skrivit några böcker som jag läst och kan rekommendera. Där får man en inblick i vad DBT är och övningar man kan göra, och jag tycker det är värdefullt att ta till sig även om man inte har Borderline-problematik. Brukar finnas på bibliotek.

Lite snabbt framgooglat:

www.mbtsverige.se/mbt-modellen/

www.kbtgruppen.se/kbt-hos-oss/dbt-dialektisk-beteendeterapi/

DNT gör tyvärr ingen djupare läkning så det skulle jag inte rekommendera. MBT är jag inte särskilt insatt i och det finns så vitt jag vet inte mycket utförd forskning på metoden men det innehåller en del fokus på anknytningsproblematik och det är ttoppen.

Schematerapi har däremot god evidens. Det går djupt och jobbar med känslor, inte bara känslohantering.

Hej ts!

Känner igen väldigt mycket av det du beskriver i mig själv! Tex Känslan att vara tom, anpassa sig så att man knappt vet vad man vill inte vill, tappa bort sig själv o sina gränser, prestera.. Jag har precis börjat i terapi m psykodynamisk inriktning, kändes sååå rätt efter vår första träff! Så viktigt att hitta en terapeut att klicka med! Gick hos en annan några ggr med kbt inriktning men det ökade min tomhetskänsla tyvärr, jag ville vara duktig och fick prestationskrav så det var inte rätt för mig just då! Kanske en annan gång..

Jag har dock jobbat hårt själv med acceptans som jag känner är något som erbjuder VILA! Och som ger hopp, att det kan gå att må bättre, ändra sina tankemönster, hitta sig själv.. Jag vill ge mig det för jag tycker ändå någonstans att jag är bra o värdefull. Jag tänker ibland att jag är ett barn som jag måste ta hand om, vara snäll mot! Ett barn som inte har fått lära sig att hantera misslyckanden/jobbiga saker.. Som blivit så himla rädd! Som därför behöver någon som är extra snäll o förstående, dvs mig själv! Du är också värd att må bra ts, det är inte hopplöst!!

Ts! Jag rekommenderar dig att söka information om olika terapiformer på psykologiguiden.se istället för i det här forumet. Sök dig till en legitimerad psykoterapeut, och helst ska personen även vara legitimerad psykolog i grunden.