• banerry

    Det är inte synd om er bonusföräldrar

    Ni bonusföräldrar som skriver här på fl och tycker synd om er själva för att ni har så jobbiga bonusbarn, förstår ni inte att ni har ett val att lämna er partner? Ni måste inte leva som ni gör, ni är vuxna människor och har friheten att välja vem ni vill leva med.

    Den friheten har tyvärr inte barnen.

    Hur kan ni vara så själviska att ni stannar med en partner vars barn ni avskyr?

    Hur kan ni med att stänga barnen ute från deras egen familj och få dom att känna sig mindre värdiga som familjemedlemmar?

    Att inte få vara med på riktigt i sitt eget hem, att inte få vara med på samma villkor, att känna sig som en börda i sitt eget hem....förstår ni vad det gör med en människas självkänsla?

    Alla barndomsminnen kommer du, bonus förälder påverka, alla födelsedagar, högtider så finns du där. Kommer du ihåg själv hur det var att vara barn? Hur viktig familjen var? En doft, en känsla kan påminna så starkt om barndomen. Människor som fanns där glömmer man aldrig,en barndomsvän kan kännas som ett syskon, personerna man växer upp med formar en på ett eller annat sätt.

    Barndomen är minst sagt en väldigt viktig tid i en människas liv,man lär sig hur relationer fungerar, man utvecklar självkänsla, identitet.

    Om man inte får vara med i sitt eget hem vad tror ni då man tänker om sig själv ?

    Barn tar alltid på sig skulden, barnen tror att det är deras fel att de inte får vara med i familjen, de tänker att det måste vara något fel på dom....

    Men egentligen är det dom vuxna det är fel på, vuxna som är oförmögna att tänka utanför sig själva.

    Det är inte synd om er, hur jobbiga era bonusar än är så är dom bara barn. Ni kan välja att lämna, men ni gör det inte och väljer istället att sitta och tycka synd om er själva. Det ni inte verkar fatta är att det är ni som har makten, ni är dom vuxna som styr och med makt kommer ansvar. Hur kan man tycka synd om sig själv när det är man själv som har satt sig i situationen? Sluta spela martyr som ett hjälplöst offer, lämna om det inte passar! Barnen klarar sig bättre utan er.

  • Svar på tråden Det är inte synd om er bonusföräldrar
  • Fjäril kär

    jepp... man väljer inte att inleda en relation med en partner som har barn om man inte kan tänka sig att ha en relation med dennes barn. 

    och man måste inte flytta ihop bara för att man har ett förhållande . 

    Jag är själv bonusförälder och bioförälder  och jag har aldrig gått in i detta om det inte legat i mitt eget intresse att skapa en familj jag själv trivs i. 

    Och by the way - en dag kanske DINA barn hamnar i en familj med en liktänkande bonusförälder... kul va? 

  • Anonym (döhh!)

    och sen undrar dessa personer varför bonusbarnen och deras förälder på andra sidan inte tycker om dom ?...

  • Lilla JJ

    Bra skrivet. Jag älskade mina bonusbarn. Tyvärr tyckte pappan till dem att när jag och han gick isär gick även jag och barnen isär. Både jag och barnen blev ledsna över det.


    Le-det kan smitta!
  • Anonym (BRA TRÅDSTART!!!)
    banerry skrev 2015-05-05 01:08:59 följande:

    Ni bonusföräldrar som skriver här på fl och tycker synd om er själva för att ni har så jobbiga bonusbarn, förstår ni inte att ni har ett val att lämna er partner? Ni måste inte leva som ni gör, ni är vuxna människor och har friheten att välja vem ni vill leva med.

    Den friheten har tyvärr inte barnen.

    Hur kan ni vara så själviska att ni stannar med en partner vars barn ni avskyr?

    Hur kan ni med att stänga barnen ute från deras egen familj och få dom att känna sig mindre värdiga som familjemedlemmar?

    Att inte få vara med på riktigt i sitt eget hem, att inte få vara med på samma villkor, att känna sig som en börda i sitt eget hem....förstår ni vad det gör med en människas självkänsla?

    Alla barndomsminnen kommer du, bonus förälder påverka, alla födelsedagar, högtider så finns du där. Kommer du ihåg själv hur det var att vara barn? Hur viktig familjen var? En doft, en känsla kan påminna så starkt om barndomen. Människor som fanns där glömmer man aldrig,en barndomsvän kan kännas som ett syskon, personerna man växer upp med formar en på ett eller annat sätt.

    Barndomen är minst sagt en väldigt viktig tid i en människas liv,man lär sig hur relationer fungerar, man utvecklar självkänsla, identitet.

    Om man inte får vara med i sitt eget hem vad tror ni då man tänker om sig själv ?

    Barn tar alltid på sig skulden, barnen tror att det är deras fel att de inte får vara med i familjen, de tänker att det måste vara något fel på dom....

    Men egentligen är det dom vuxna det är fel på, vuxna som är oförmögna att tänka utanför sig själva.

    Det är inte synd om er, hur jobbiga era bonusar än är så är dom bara barn. Ni kan välja att lämna, men ni gör det inte och väljer istället att sitta och tycka synd om er själva. Det ni inte verkar fatta är att det är ni som har makten, ni är dom vuxna som styr och med makt kommer ansvar. Hur kan man tycka synd om sig själv när det är man själv som har satt sig i situationen? Sluta spela martyr som ett hjälplöst offer, lämna om det inte passar! Barnen klarar sig bättre utan er.


    Bra skrivet! Håller med i allt!
  • Anonym (L)

    Jag tänker likadant. Är själv skilsmässobarn och har två styvföräldrar, så jag vet vilken påverkan styvföräldrar har. Missbruka inte den makt ni fått. Ni har makten att förstöra eller bygga upp andra människors liv.

  • Anonym (Betraktarens öga)

    Ett mynt har alltid två sidor. Man tycks förutsätta att ett bonusbarn alltid är en värnlös liten unge men ett bonusbarn kan vara en fullvuxen person.

    När jag och min man blev tillsammans flyttade han hem till mig för själv bodde han i andra hand efter skilsmässan från förra frun. Dagen efter att vi gift oss kom hans 18-åriga dotter i konflikt med sin mamma och fick flytta hem till oss, min lägenhet från början. Och därmed kan man säga att vårt äktenskap tog slut, dagen efter bröllopet.

    Hon totalbevakade oss i princip dygnets alla lediga timmar när vi inte arbetade och hon var i plugget. Ofta stannade hon hemma från skolan om min man och jag var lediga samtidigt under förevändning att hon mådde dåligt, krämporna kunde variera.

    Skulle vi ta en promenad skulle hon med, åkte vi iväg någon gång bara ett par timmar för att få lite andrum ringde hon ca 4 gånger i timmen och undrade när vi skulle komma hem. Hon umgicks över huvud taget inte med sina kompisar utan tillbringade all tid med oss som nygifta. Om jag någon gång stod och kramade min man, nygift och nykär, kom hon och ställde sig med och skulle kramas eller satte sig helt enkelt på en stol intill och undrade om vi inte skulle sluta nån gång. Hon kunde kliva in i sovrummet utan att knacka sent om kvällarna för hon ville kramas med pappan och halvlade sig över honom och kramades där vi låg nakna under täcket.

    När vi varit gifta i drygt en månad åkte min man på en kurs några dagar och jag visste att han skulle komma hem tidigt på eftermiddagen när hans dotter var i plugget, vi skulle äntligen få tid ensamma och kanske för en gångs skull få ett sexliv. Jag var fylld av förväntan och gick och köpte läckra sexiga underkläder, nu skulle vi för en gångs skull få egentid. En timma innan makens hemkomst kliver hans dotter innanför dörren och säger för tusende gången att hon mår lite dåligt och måste gå hem.

    Det var inte som att gifta sig med en man med ett barn, det var mera som att jag hade flyttat ihop med en man och en svartsjuk ex-fru.

    Efter åtta månader som nygifta och ha levat i så gott som celibat flyttade hon hem igen till sin mamma strax innan hon skulle fylla 19. Man kan då tro att vi skulle knulla som kaniner när vi äntligen fick chansen men då hade vårt sexliv totalt kommit av sig efter att ha anpassat vår tillvaro så länge till att leva mer som kompisar utan sex av rädsla för att dottern skulle tränga sig på.

  • Fjäril kär
    Anonym (Betraktarens öga) skrev 2015-05-05 09:15:26 följande:

    Ett mynt har alltid två sidor. Man tycks förutsätta att ett bonusbarn alltid är en värnlös liten unge men ett bonusbarn kan vara en fullvuxen person.

    När jag och min man blev tillsammans flyttade han hem till mig för själv bodde han i andra hand efter skilsmässan från förra frun. Dagen efter att vi gift oss kom hans 18-åriga dotter i konflikt med sin mamma och fick flytta hem till oss, min lägenhet från början. Och därmed kan man säga att vårt äktenskap tog slut, dagen efter bröllopet.

    Hon totalbevakade oss i princip dygnets alla lediga timmar när vi inte arbetade och hon var i plugget. Ofta stannade hon hemma från skolan om min man och jag var lediga samtidigt under förevändning att hon mådde dåligt, krämporna kunde variera.

    Skulle vi ta en promenad skulle hon med, åkte vi iväg någon gång bara ett par timmar för att få lite andrum ringde hon ca 4 gånger i timmen och undrade när vi skulle komma hem. Hon umgicks över huvud taget inte med sina kompisar utan tillbringade all tid med oss som nygifta. Om jag någon gång stod och kramade min man, nygift och nykär, kom hon och ställde sig med och skulle kramas eller satte sig helt enkelt på en stol intill och undrade om vi inte skulle sluta nån gång. Hon kunde kliva in i sovrummet utan att knacka sent om kvällarna för hon ville kramas med pappan och halvlade sig över honom och kramades där vi låg nakna under täcket.

    När vi varit gifta i drygt en månad åkte min man på en kurs några dagar och jag visste att han skulle komma hem tidigt på eftermiddagen när hans dotter var i plugget, vi skulle äntligen få tid ensamma och kanske för en gångs skull få ett sexliv. Jag var fylld av förväntan och gick och köpte läckra sexiga underkläder, nu skulle vi för en gångs skull få egentid. En timma innan makens hemkomst kliver hans dotter innanför dörren och säger för tusende gången att hon mår lite dåligt och måste gå hem.

    Det var inte som att gifta sig med en man med ett barn, det var mera som att jag hade flyttat ihop med en man och en svartsjuk ex-fru.

    Efter åtta månader som nygifta och ha levat i så gott som celibat flyttade hon hem igen till sin mamma strax innan hon skulle fylla 19. Man kan då tro att vi skulle knulla som kaniner när vi äntligen fick chansen men då hade vårt sexliv totalt kommit av sig efter att ha anpassat vår tillvaro så länge till att leva mer som kompisar utan sex av rädsla för att dottern skulle tränga sig på.


    Vad hände med att säga åt en vuxen människa att ta vuxet ansvar? Det blev som det blev för att ni/pappan tillät henne att bete sig så.

    Det kan aldrig enbart vara en persons fel att det blir fel.
  • Anonym (Betraktarens öga)
    Fjäril kär skrev 2015-05-05 10:04:00 följande:

    Vad hände med att säga åt en vuxen människa att ta vuxet ansvar? Det blev som det blev för att ni/pappan tillät henne att bete sig så.

    Det kan aldrig enbart vara en persons fel att det blir fel.


    Du har helt rätt. Jag ringde i min förtvivlan ungdomsgruppen hos socialtjänsten och bad om hjälp och de sa att det är pappans sak att sätta gränser för sin dotter. Tror det är mycket därför vårt sexliv inte kommit igång och fungerar efter hennes flytt, jag har så mycket bitterhet inom mig mot honom som aldrig satte några gränser utan jag fick alltid känna mig som nummer två, någon som var bra att bo hos och som fixade maten och tvätten.Jag fick aldrig känna att han nån gång prioriterade mig/oss.
Svar på tråden Det är inte synd om er bonusföräldrar