Väldigt stor åldersskillnad..

Oj jag förstår verkligen din mamma.

Att inte ha förmågan att tänka långsiktigt är inte ovanligt i din ålder, gubben borde veta bättre.

Ursäkta men jag förstår faktiskt också din mamma. Jag hade inte heller velat att mina barn dejtade någon som var äldre än mig. Han kan ju ha barn som är i åldern med dig?

Big happy family.

Sorry. Jag hade inte varit okej med det om du var min dotter.

Ja fast nu är jag ju 22 år och bestämmer själv så jag struntar i om ni inte hade låtit era barn göra så osvosv inte mitt problem.. Och sen så om ni läser inlägget igen så ser ni ju att jag var inte ute efter negativt skit men jag antar att det finns massa bittra även här ;)

Fast detta är ett forum där man får acceptera att folk reagerar om man skriver ett inlägg att man väntar barn  med en man som är gammal nog till att vara ens pappa. Hur gamla är hans barn?

Men visst okej, du ville ha exempel från verkliga livet. Jag har två. Min pappas kompis är gift med en kvinna, idag är dem 33 och 68 år gamla men de träffades när hon var 18. Då var mannen i frågas dotter 26 år. Hennes styvmor var yngre än henne och hon sa upp kontakten med sin pappa ett bra tag. Idag pratar de då och då men hon är inte förtjust i sin "styvmor".

En gammal klasskompis till min pojkvän gifte sig med en annan klasskompis pappa när hon var 20 och de fick sitt första barn därefter. Tjejerna hade varit kompisar hela livet (är det inte idag). Brudens föräldrar var som i ditt fall- yngre än sin svärson och de kom inte på bröllopet. Vilket jag visserligen tyckte var taskigt men förstår dem på ett sätt.

Det finns säkert de förhållande som fungerar men med i sådan åldersskillnad får man nog ta att folk tittar.

Min pappa är gift med en tjej sedan något år tillbaka, han är 26 år äldre än henne. Hon är även exfru till hans systerson. Nästan ingen i vår släkt har kontakt med honom längre, jag och min bror klippte den när de gifte sig.

Ja dom där exemplena låter inte alls som mitt fall... Visst mina föräldrar tyckte det var jättekonstigt i början men accepterade det väldigt snabbt ( att vi blev ett par ) det var förra sommaren. Vi umgås mycket med min mamma och hennes familj, jag och min sambo firade även julafton hos min mamma så att vi är ett par kanske stör folk omkring men inte inom familjen. Och mina vänner är hans vänner osv så det funkar förvånadsvärt bra för oss iallafall :) Sen att vi ska få barn var det bara mamma som reagerade starkt på, fast jag känner henne och det kommer lägga sig ganska snabbt det med. Min pappa, farmor och farfar och syster osv tog det bra :) så ja vad ska jag säga, mitt förhållande med stor åldersskillnad funkar väldigt bra och det kanske är ovanligt men jag är glad för det för jag älskar faktiskt M och kan inte tänka mig att vara utan honom. Dom som inte accepterar det eller har massa skit att säga om det behöver inte ens ta sig energi..

Jag förstår dig till viss del då jag själv genomgående valt att träffa betydligt mycket äldre män som både sambo, KK och alla tänkbara konstellationer genom livet. Det var trevligt i många år men nu när jag närmar mig 30 känner jag att huh... 22 är så ungt och då skiljer det bara 8 år mellan dig och mig. I tidiga 20-årsåldern har man omöjligt samma typ av livserfarenhet och perspektiv på livet som vid 30 och uppåt. Vad har han för intellektuellt utbyte av dig? Psyket och den mentala mognaden är kolossal mellan 25-30 års ålder. Vill du verkligen binda upp dig med familjeliv vid så ung ålder? Du måste leka färdigt först... Se dig om i livet.

Jag gick i dina tankar då jag som 21-åring träffade en ganska precis 20 år äldre man som jag skulle "leva med resten av mitt liv" med, men jag växte snart om honom på flera plan och har blivit förälskad många många gånger sedan dess... Självklart kan ni få många fina år tillsammans, men sannolikt kommer du vakna upp en dag och längta efter en man närmre din egen ålder, mer på din nivå i livet eftersom du fortfarande är mitt uppe i en ålder med självidentitet, behov av att prova dig fram etc.

Intressant att det du skriver om hur man är i min ålder osv inte alls stämmer... identitetskris och att prova saker.. hm det är förbi sen ett tag tillbaka men då började jag med "allt det där" mycket tidigare än normalt.. då jag var 12-13 började jag umgås med folk som var 18-20 och festade osv och då jag var 20 hade jag hunnit bli rätt less,jag kan faktiskt ärligt säga att jag gjort mycket mer än många andra i min ålder :) .. och jo jag vill ha familj nu :) så jag tycker folk nu kan sluta komma med det negativa för jag har, till skillnad mot många andra med stor åldersskillnad, det väldigt bra!

Fick även idag veta att min bästa vän också är gravid.. vilket känns jäkligt kul ^^

Hur mogen du än anser dig vara idag så kommer du se livet med helt andra ögon om bara 10 år, och är en 60-årig man (nästan pensionärsålder) verkligen så attraktiv då, tror du? Jag tänker inte komma med några pekpinnar beträffande åldersskillnad och lite härligt sex med en äldre erfaren man, men att skaffa barn ihop med denne... Vad har ni ens gemensamt? Jag har ett syskon född -93 och jag som är 86:a skulle aldrig komma på tanken att ens dejta någon i den åldern trots relativt liten åldersskillnad. Du kommer märka själv att ni växer förbi varandra, tro mig, och barnet riskerar att bli ännu ett i skilsmässostatistiken till unga mammor från socialgrupp tre... Tänk dig för.

grattis och lycka till! :) Tråkigt att din mamma inte stöttar dig när du behöver henne som mest. Minns min första graviditet så hade jag stort behov av stöd från min mamma. Även vid andra sedan också :) Hoppas hon smälter informationen och tar upp kontakten igen. Vilken vecka är du i? 

Min mamma var 22 och min pappa var 48 när dem fick mig. Pappa hade då 2 barn sedan ett tidigare äktenskap som var vuxna då. Jag har aldrig tyckt om att prata om min pappas ålder och drar mig för att nämna den stora åldersskillnaden. Så har det varit sedan någon gång i skolåldern och fortfarande undviker jag att prata om det med nya bekantskaper. Jag är 33 idag.

Jag tvivlar inte på att det var kärlek mellan mina föräldrar, de var gifta i 17 år och fick 4 barn. Det tråkiga är att efter skilsmässan blev pappa bekväm av sig, flyttade och vi träffades inte så ofta. Efter några år flyttade han 50 mil bort till en ny dam och nu ses vi ca en gång per år. Kanske var hans höga ålder en bidragande orsak att han blev trött och bekväm och inte tyckte det var så noga med oss längre eller så är han bara en skitstövel... Han umgås väldigt mycket med sin sambos barn och har god kontakt med sina första barn. Ibland känns det som han inte riktigt tänkte efter när han skaffade kull nr 2.

Jag menar inte att din man måste bli som min pappa, jag ville bara berätta hur det kan bli ur ett barns synpunkt.

Jag är snart 27 o min sambo snart 49, alltså 22 års åldersskillnad. Vi har båda barn sen tidigare o en gemensam pojke på 4 månader.

Funkar super, familj accepterar o ärligt talat tänker ingen på vår åldersskillnad längre, inte ens vi gör det.

Vi passar ihop helt enkelt.

Du är ju vuxen, så fattar inte vad din omgivning stör sig så mkt på...

Jag vet inte hur man "taggar" nån här så ni som skrivit, jag är inte säker på om ni ser sen då jag svarar?! haha ny här...

Kul att få lite positiva kommentarer också! :D och höra att det är fler som tycker det funkar med stor åldersskillnad :) Jag är i vecka 10, vecka 11 på söndag ^^ jag har redan bestämt mig för att behålla och vi har redan börjat planera, och för dig som undra om man ens har något gemensamt, jo det har vi! kanske ovanligt men så är det.. har aldrig haft ett så bra förhållande som nu :)

och skilsmässobarn? det har inte med ålder på föräldrar att göra bara... min mamma och pappa är lika gamla, skiljer 1 år mellan dom bara och dom separerade då jag var nyfyllda 4.. jag känner knappt min pappa fast han bor 10 minuter ifrån mig.. vi pratar i telefon då och då. men vi ses knappt alls..kontakten har blivit liiiite bättre men det är först nu då jag är 22... kanske därför han inte säger så mycket om det här heller.. och i dagens samhälle känns det som att minst hälfte skiljer sig så att säga att de beror på ålder är bara dumt

Att jag drar mig för att nämna min pappas ålder beror inte på att det är skilda utan på att han är gammal och ålderskillnaden till min mamma.

Jag tycker inte det är något att skämmas för.. Finns ju betydligt värre saker att skämmas för.. jag hade 2 kompisar som jag umgicks mycket med förut ( dom var syskon ) deras mamma var, och är än idag missbrukare av både alkohol och droger och hänger med A-lagarna i stan..och jag bor i luleå som inte är så stort så alla vet ju vem deras mamma är om man säger så.. Hon tappade vårdnaden om dom och deras yngsta syster fick bo i fosterfamilj pga det.. DET hade varit pinsamt tycker jag.. Jag hade inte brytt mig om min pappa var typ pensionär idag xD