Jag avskyr min äckliga kropp!

En veckas solsemester.
11-17 maj.

Vad har jag gett mig in på?

Vad ska jag äta?
Jag blir ju fet av allt!

F E T

Hur f a - a n ska jag kunna gå med sommarkläder?
Jag kommer bli hånad!

Jag förstår inte vad min man ser i mig.
Hur han kan ha sex med mig.
Och njuta.

Själv ligger jag där och H A T A R min kropp.

Jag måste ...
... banta.

Efter semestern.

Ett enda evigt;
"Jag ska bara ..."

Min kropp ser nog ungefär ut som din. Skillnaden mellan dig och mig är att jag har accepterat att jag ser ut så och jag har varit tjock sedan jag kom i puberteten. Jag kanske har haft tur för jag har aldrig blivit retad för mitt utseende. Själv är jag stolt över andra saker jag åstadkommit i livet som inte har ett dugg att göra med min kropp eller min vikt.

Idag finns det kläder att köpa i tillräckligt stora storlekar det var mycket värre när jag var ung. Till och med BH:ar tack vare att siliconbröst blev inne.

Det är synd att du känner så här för jag förstår att det gör ont. Många är så hämmade av detta att det förstör allt det vackra som finns här i livet. Om du vill så kan du göra någonting åt det, men jag kommer att rikta in mig på att må bra i den kropp jag har och inte låta den hindra mig från att göra det jag vill.

Jag har nog alltid varit tjock. Och alltid vantrivts med min kropp.

Ett starkt minne från mellanstadiet (ca 10 års åldern) var när jag och mina klasskompisar hoppade "långhopprep" (två snurrar hopprepet, en hoppar i mitten). Jag var näst på tur att hoppa. En kille från parallellklassen, väldigt tystlåten, pratade med bara några få utvalda. Absolut inte med tjejer. Han viskade åt mig, "fläsket dallrar".

Det har fastnat.
Jag väger inte tresiffrigt.
Men jag väger absolut mer än vad jag borde.

Jag vill vara hälsosam.
Jag vill vara en god förebild för mitt barn.
Hälsosam.
Stabil.

Inte denna jävla ångest.
Självhat.
Äckliga kropp.
Jag hatar den.

Dieter har jag inga problem med.
Inga problem så länge dieten enbart håller på i tre-fyra dagar.
Sedan är jag tillbaka på ruta ett.

Kroppen kan jag inte acceptera.
Det är inte bra att vara såhär fet.
Hjärsjukdomar.
Diabetes.
Högt blodtryck.
Infarkter och stroke.
Vill inte drabbas.
Jag vet ju hur det gått för tidigare generationer.
Alla har gått samma väg.
Vill inte bli sån.

Jag kan berätta det du säkert redan vet. Dieter fungerar inte i längden. Det enda som fungerar är att ändra livsstil och allra enklast är att inte köpa hem det man inte ska äta. Du hade redan slängt det som hade med bakning att göra, bra.

För 10 år sedan gick jag ner 35 kg enbart på att äta lite var 3:e timme, dricka vatten till maten, byta till fullkorn och äta mer fisk och fågel. Idag har jag gått upp 5 av dessa 35 och är fortfarande överviktig. Köper jag hem 2 liter glass så vet jag säkert att jag kommer att äta upp det på max 2 dagar, men grejen är den att jag vet det redan innan jag köper. Jag har slutat ha ångest för mina felaktiga beslut, men jag gör inte felen varje dag utan kanske 1 gång i månaden.

Det sorgliga är att om du tror att du kommer att älska din kropp om du går ner i vikt så kan du glömma det. Det fungerar inte så. Du fokuserar enbart på ditt utseende/din kropp, men alltihop sitter egentligen i ditt eget huvud. Det spelar ingen roll hur arg du är så länge du inte gör någonting.

Antingen får du acceptera hur du ser ut eller göra nåt åt det. Du kan inte gå runt i flera år och må dåligt över en sån sak! Han tystlåtna killen hade nog någon slags problematik. Lycka till

Egentligen så vet jag ju allt detta.
Jag vet vad som behöver göras, jag vet vad som är rätt och fel.
Men jag tar inte till mig råden.
Jag vill att det ska hända här och nu.
Jag är väl less på detta. Less på att stå och stampa i samma gamla hjulspår.
Men tycker att det är svårt att förändras. Kanske?

Och jag är less på att få samma svar varje gång.
"Testa LCHF".
Nej, det fungerar inte för mig. Jag känner min kropp och LCHF är ej kompatibelt med min mage.
Utesluta kolhydrater? Javisst. Öka på fettmängden? Nej.
Min mage och övriga kropp tål ej fettmängden.

Tack du som kommenterade ovan för ditt svar i alla fall.
Även fast det är sånt som jag egentligen redan vet så känns det bra med innehållsrika svar.

TS, jag känner precis likadant som dig över min kropp. Jag ser hemsk ut, hatar mig själv och håller mig bara inne. Vill inte visa mig ute.

Jag vet att det är träning som gäller men jag vet inte hur jag ska börja. Jag har i get förhållande, just för att jag hatar mitt utseende, skäms och vägrar därmed också att gå ut och söka någon. Det vågar jag bara om jag blir nöjd och stolt över min kropp. Aldrig, aldrig att jag skulle vilja klä av mig naken inför en man så som jag ser ut. Och jag skulle inte ens njuta av sexet just för att jag hatar mig själv och det är otroligt avtändande.

Det är klart att du vet exakt vad du ska göra, men det är alltid mycket lättare att  gnälla och tycka synd om sig själv istället för att göra någonting åt det. Det är bara att jämföra med dom som har dåligt med pengar. Dom vet exakt vad dom borde göra, men det är jobbigt att göra en förändring samtidigt som ett nytt beteende tar ca 3 veckor att "lära in".

Självklart vill du att allt ska ske på en gång men dina extra kilon har inte kommit över en natt. Det enda du kan vara säker på är att om du fortsätter så kommer du att må ännu sämre. Valet och ansvaret är ditt, bara ditt.

På solsemestern har du ju massor av tid att börja träna så smått. Gå en promenad på stranden, simma lite i havet/poolen. Vill du gömma dig så gå i vattnet så kroppen är mestadels under, det är bra träning.

Så här: försök tycka om dig själv. Att försöka förändra ditt liv för att man hatar sig själv är inte bra. Varför ska man göra bra val om man hatar sin kropp? Nej, istället gör man de dåliga valen, de som man vet förvärrar: för någonstans tycker man att man "förtjänar" det. Det är där du ska börja. Att göra bra val, för att du förtjänar det. Faktiskt.