Pojkvän oattraktiv efter viktuppgång - hur ska jag hantera det?

Försök sätta dig i hans situation om det var du som var överviktig och du vet att din sambo skulle bli avtänd pga din vikt. Självförtroendet sjunker till botten, speciellt när personen man har valt och leva tillsammans med säger en sån sak. Hade du känt dig mer motiverad då till och träna om han gjorde så mot dig? Jag tror snarare situationen blir tvärtom som i erat fall att han tappar all motivation till och träna. Sen förstår jag även dig att du inte är attraherad av honom längre.

Men att pressa någon brukar aldrig bli bra oav vad det än handlar om.

Hade jag varit i hans situation så hade jag tappat all motivation om någon pressar mig på det sättet likaså självförtroendet. Men vi alla fungerar olika. Nu har jag iofs inga problem med vikten men att pressa brukar aldrig bli bra. Min man har gått upp i vikt inte överdrivet men en skillnad sedan vi dejtade. Jag har precis tagit upp min träning och det verkar även som att jag har fått honom intresserad genom att bara träna. Så han kommer nog snart dit han med

Träna tillsammans är ju roligt, då gör man nått ihop också. Du kan ju alltid fråga om han vill följa med, får du ett nej så ta det och fråga inte på ett tag tills han visar ett intresse själv.

Fimpa honom och skaffa en attraktiv kille. Vem vill knulla någon man inte tänder på? Åtminstone ställ kravet att han får 3 månader att gå ner. Annars drar du.

Vilken jobbig situation. Förstår dig helt och hållet, hade själv känt samma sak om det hänt. 

Har du testat att försöka dra med honom ut på olika träningar? Fråga om han vill följa med dig ut och gå, gå på badhuset & simma, vandra i skogen, börja dansa kanske?  Är du orolig för att såra honom få det att låta som att Du vill att ni ska göra det tillsammans, men bara för att det är roligt. 

Lagar du maten? I så fall försök laga nyttigare och bra mat, köp inte hem godsaker och sånt dom gånger du handlar. 

Jag tycker visserligen att man bör kunna prata om det, och jag personligen hade gärna sett att killen kommenterade för att sedan pusha mig om jag gått upp mycket i vikt sedan förhållandet startade. Men går det inte så tycker jag du ska försöka med det jag nämnde tidigare :)

Jadu. Han är väl ett omöjligt projekt och förbrukad? Tänk om han hade förlorat ett ben i en olycka? Tappat sexlusten då med och lämnat honom? Din kille lär vara i en depression och det är väl inte så konstigt utifrån den situationen han befinner sig i, med dig . Han lär känna av ditt ointresse och hör ju din klagan. Jag tycker synd om honom.

Kan ni träna ihop? Köp inte hem dålig mat. Skippa fikabrödet och godiset osv. Drick enbart vatten till maten. Skippa mjölken i kaffet och teet samt minska/ta bort sockret.

Gå tillsammans, gärna riktigt långt. Laga god fin mat tillsammans. Och glöm inte att prata och åter prata med varandra. Vissa saker är tyngre än andra att prata om men väldigt nödvändigt.

All lycka till TS.

Ja, jag förstår absolut att vissa kan tappa motivationen av att känna press utifrån. För egen del brukar jag snarare få mer motivation av det, men alla är vi ju olika. Jag försöker förstå och respektera hans sätt att fungera.

Jag har varit aktiv och tränat under hela vårt förhållande, och ännu mer på sistone. Har frågat om han vill hänga med, men det vill han inte. Vi går i alla fall ofta promenader tillsammans, det är ju alltid något.

Absolut inte. Vi har ett väldigt bra förhållande i övrigt.

Tack. Jag har frågat om han vill hänga med och träna, men det vill han inte. Men vi går ofta promenader tillsammans. Vi bor inte ihop och när vi umgås är det han som lagar maten (jag är värdelös på det..).

Ja, jag känner som du, jag skulle gärna veta om pojkvännen tyckte att jag var oattraktiv pga min vikt. För mig skulle det bli lättare att ta tag i. Men vi alla funkar ju olika och det är det som gör det så lurigt :/

Va? Det där var ett oerhört konstigt svar. Varför så fientlig?

Om jag tyckte att han var ett omöjligt projekt skulle jag väl ha lämnat honom? Att lämna honom finns dock inte på kartan överhuvudtaget då vi har ett jättefint förhållande i övrigt. Att jämföra det med att förlora ett ben är dessutom orimligt då övervikt är något man kan göra något åt (och ur hälsosynpunkt borde, eftersom det innebär förhöjd risk för massor av sjukdomar). Och nej, han har inte någon depression. Och nej, han hör ingen klagan eftersom vi inte pratar om det.

Hur tycker du att jag ska reagera då? Kan jag styra vad jag känner och vad jag tänder och inte tänder på? I så fall får du gärna berätta för mig hur man gör det.

 

Tyvärr vill han inte träna ihop och då vi inte bor ihop är det svårt att styra matinköp. Dessutom äter han inte så tokigt, problemet är nog snarare mängden.

Vi pratar och pratar så mycket och så bra om precis allt annat, men just det här är så svårt då jag är rädd för att det ska bli fel.

Tack snälla du för ditt stöd.

Tycker du ska se det du beskriver som en utmaning för dig och låta hans vikt vara hans utmaning.... Att leva tillsammans där sexualiteten sitter i det du beskriver låter ledsamt i mina öron... Vad händer med att ha fler sinnen påslagna? Håll kvar hans blick och hitta varandra där så hoppas jag du upptäcker tjusningen i vad "passion" är...

När jag läser det du skriver så tänker jag att din attraktion hade snart försvunnit av annan anledning, eller ingen anledning...

Det är inget konstigt svar utifrån vad du skrev. Upprepade ggr räknade du upp hur oattraktiv hans övervikt är och att du tycker att det är äckligt att ta på hans fett. Jag tycker att din fokus verkar handla om vad du tycker är (o)attraktivt framför hans hälsa. Hans hälsa nämnde du 1 gång på hela det långa inlägget. Jag kanske missförstod dig... Men för övrigt: Depression och ångest kan utspela sig på en mängd olika sätt och göra sig till känna på lika många sätt. Vissa är inte ens medvetna om att det rör sig om en depression och/eller ångestproblematik. Så att svara, nej han mår hur bra som helst är inte riktigt rimligt. Det vet ju inte du. Och på det säger du ju faktiskt att han inte vill prata om sin övervikt. Hur kan du då uttala dig om hur han mår? Förstår du inte själv att han mår så jävla dåligt att han inte ens orkar prata om det? Jag skulle råda dig att tvinga honom att beställa en tid hos vårdcentralen ang sin övervikt och låt honom ta det därifrån med en läkare. På det sättet blur du avlastad också. På vårdcentralen tar dom bland annat prover och kollar hans värden. Han kan få träffa en hälsocoache och ja... Det ena leder till det andra och kanske klarar han det själv eller så får han göra en operation så småningom om. Men det är den hjälpen jag kan råda dig till.

Ja, fokus i den här tråden låg på att jag tycker att det är oattraktivt. Detta på grund av att det är det som direkt påverkar mig. Naturligtvis är hälsan allra viktigast, men det är mer hans ensak hur han väljer att hantera den. Han är vuxen och gör sina egna val vad gäller sådant som bara påverkar honom. När det även påverkar mig blir det en annan sak. Därför låg fokus på att jag tycker att det är oattraktivt.

Observera också att jag bara ber om råd för hur jag ska hantera det hela. Det är inte att likställa med att jag ber om råd för hur jag ska förändra honom. Jag är också öppen för tips på hur jag kan hantera det ?inom mig?.

Jag är väldigt väl medveten om hur depressions- och ångestproblematik kan yttra sig och jag har inte sagt att han ?mår hur bra som helst? (varför skriver du att jag skrivit saker som jag inte skrivit?). Det jag säger är att han absolut inte uppfyller kriterierna för depression.

Jag har heller inte sagt att han inte vill prata om sin övervikt. Det jag har sagt är att han kan få ännu svårare att ta tag i det om han känner press utifrån, och att jag därför inte försöker prata med honom om det.

Tack för ditt råd, men jag tror inte att det löser något att ?tvinga honom? till vårdcentralen. Däremot kanske det skulle kunna vara något att diskutera.

Ohälsa är ju såklart oattraktivt, inte minst för honom själv. När du säger att han inte uppfyller kriterierna för depression och/eller ångest, vad menar du då? Varför tror du att han äter och inte tar hand om sig för? Tror du att han gör det för att hans liv är så tillfredställande och att han mår så bra? Du skriver att han har ett eget val och gör som han vill. Har han en vilja att misslyckas med bantningen gång efter annan menar du, eller vad menar du? Han kanske inte alls står i begrepp att göra sina egna val utan professionell hjälp? Givetvis så ska du se till (om än på ett tvingande sätt i ordets mening, eftersom det är allvar) att han kommer iväg till en läkare där han kan få hjälp med det fysiska och det psykiska. Ju förr desto bättre. Det är knappast att vara elak utan snarare tvärtom. För hur du ska hantera det inom dig själv behöver du egentligen inte fråga någon, det vet du. Att älska honom förutsättningslöst räcker. Vad han nu än kommer att göra med din uppbackning så önskar jag er all lycka!

Jag menar att han inte uppfyller diagnoskriterierna för depression.

Det finns fler skäl till att äta för mycket än att lida av ångest/depression. I hans fall är det troligt att det beror på att han är väldigt mycket av en s.k. ?livsnjutare? som tycker mycket om att laga god mat och att äta den. Han har själv teorier om att han känner smaker intensivare än ?vanliga? människor och att han har ett väldigt starkt belöningssystem i hjärnan. God mat är en viktig del av hans liv på så sätt att den skapar livskvalitet för honom. Han tror att det är orsaken till att han äter så mycket, och jag tycker att den teorin låter rimlig.

Nej, han har inte en vilja att misslyckas med bantningen. Jag menar bara att jag är försiktig med att lägga mig i delar av hans liv som jag inte har att göra med. Men visst, handlar det om hälsa kanske man ska göra det.

Jo, uppenbarligen behövde jag fråga om hur jag ska kunna hantera det inom mig själv. Jag har ju inte lyckats själv. Jag vill naturligtvis inte känna såhär. Jag vill inte att det här ska påverka vår relation negativt. Jag vill inte göra honom illa. Men som sagt är det svårt att styra vad man känner.

Tack för din lyckönskning. Ett tips är att ha en mindre fientlig och dömande ton nästa gång du svarar på ett inlägg, det blir lättare att ha en vettig diskussion då.

Är du inte tillsammans med personen och inte magen?
Ingen människa orkar väll vara perfekt 100% av tiden över åren.
Om du älskar människan så kan man ju faktiskt ställa lite krav på den också.
Istället för att fimpa så fort det inte är som man vill ha det så kan man ju försöka hjälpa människan att fatta att den borde göra något åt sin situation.

Peta på flabbet och säg:
- Hörrö, det är på allvar dags att göra något åt det där.

Eller börja gemensamt med promenader eller andra aktiviteter.
Är inte det en bra ide?
Menar att fixa problemen men behålla det ni byggt upp istället för att jämt och ständigt börja om med någon annan. För, förr eller senare så kommer ju nästa också ha skavanker eller strul. Gräset är sällan grönare på andra sidan. Man får väll vattna och ta hand om sin egen istället.

Så tänker jag, men jag har haft fel förr......

Känner igen mig i det du skriver. Har själv påpekat för maken att jag skulle tycka att han vore mer attraktiv om han vägde mindre, men han vill inte.
Han är nöjd med sin ölmage och ser ingen anledning till att ge avkall på det enorma intaget av fikabröd och mängder av smör på mackorna. Och så ölen så klart.

Jag har i så många år försökt få till träning tillsammans, men han vill inte. Jag har i så många år försökt få till bättre matvanor, men då åker han själv till affären och köper hem skräpet.
Istället för att äta de matlådor jag lagar osv. Nej, det är inget smakfel på dem! Så trycker han i sig fruktyoghurt med start och EXTRA sylt...
Skulle han mot förmodan ta en matlåda så måste han efter det ha efterrätt som 10 kakor/kex eller choklad osv.
Fast det tar han även efter det enorma lasset med start...

Både vikten och det totala ointresset för sin egen hälsa är avtändande. Jag har försökt köra med att vi ska röra på oss för min skull för att jag mår bra av att röra på mig, men inte ens den vinklingen hjälper. 

Nej, han är inte deprimerad. Han är en sockerberoende latmask som inte orkar bryta sina vanor.