Föräldrar som inte lär ut att man är värd att lyssnas på

Oj, det kunde ha varit jag som skrivit det där! Känner så igen mig. Unnar jag mig något nån gång så får jag dåligt samvete över det. Känns som att folk inte idag lyssnar eller bryr sig om vad jag har att säga, det är så trist.

Oj, det här var ett mycket välskrivet inlägg med stora frågor som jag inte ens kommer försöka svara på, för jag har inte nödvändig utbildning eller insikt.

Men en liten tanke har jag angående biten om huruvida du förtjänar en viss parfym eller annan dyr "pryl":

Fråga dig inte om du förtjänar prylen. Fråga dig enbart om du vill lägga den aktuella summan pengar på just den prylen. Prylar är just bara prylar och vi köper dom med pengar (som vi förhoppningsvis förtjänat genom arbete).

Har du lust att berätta lite mer om dig själv?

Om vi tar det där om parfymen t ex så har jag tester på två stycken jag gillar just nu. Min man säger att det bara är att köpa båda två och jag vet att jag kan göra det utan att det skulle märkas i vår kassa och ändå så är det något som hindrar mig och det är verkligen inte att vår ekonomi blir lidande så vad är det då? Varför unnar jag mig inte två sabla parfymer om jag tycker mycket om båda? Jag kan ju inte välja eftersom att jag gillar båda så mycket så varför tvingar jag mig själv att välja en då när jag kan köpa båda utan problem? Och förresten så skulle det inte förvåna mig om jag inte köper någon alls eftersom att jag har ett par gamla parfymer hemma redan. Hur sjukt är inte det?

Det om att ingen bryr sig eller lyssnar på vad jag säger känner jag igen. Hur kommer man ifrån det?

Vet du, lite ot men att du skrev att det var välskrivet gjorde mig glad för jag är utbildad journalist för länge sen men jobbar inte med det och jag har märkt att jag har tappat min förmåga att skriva. När jag läser saker jag skrev för många år sen så tycker jag att det är riktigt bra men nu tycker jag att jag har tappat språk, flyt och allt som gör en text bra. (Inte för att du skrev att min text var bra men jag tar välskriven som en komplimang för jag är utsvulten på komplimanger. )

Jag hann skriva om parfymer ovanför medans du skrev det här. Som jag skrev så är inte pengarna i sig något problem alls men jag hittar ändå 15 orsaker till att jag inte borde köpa dessa parfymer trots att jag tycker så mycket om båda två. Det är ju jättekonstigt? Varför tror jag att jag inte förtjänar två parfymer jag mer än väl har råd med?

Jag har växt upp med föräldrar som jag upplever det ständigt har sett ned på mig, inte tagit det jag säger på allvar och som i och med att jag varit barn hållit mig som ovetandes och att jag inte vet något. Jag minns en gång i tonåren som jag sa att vi borde köpa en ny plastkanna att ha vatten i då den var full av sprickor och höll på att gå av i handtaget. Men de fick det till att jag inte kan och vet något och att den är hur bra som helt. Det är bara ett exempel på allt jag fått höra. Att jag inte duger till något. Jag har inte fått göra något för allt har varit farligt. Jag ska inte testa nya intressen eller ha intressen över huvudtaget. När jg var 20 år fick jag inte gå med mina syskonbarn och bada utan att någon annan vuxen skulle vara med. Jag avböjde att gå då. Jag hålls helt enkelt som en mindre vetande fastän jag inte är det. Idag är jag nästan 40 år men fortfarande hålls jag lika. Detta har tagit hårt på min självkänsla och jag har egentligen ingen sådan alls. Jag anser inte jag är värd att älskas och tror att folk inte gillar mig, jag är mest tyst och i bakgrunden. Folk verkar ointresserad av mig och det är säkert mina signaler jag sänder ut men jag kan och vet inte hur jag ska bryta det trots att jag är medveten om det.

Jag har en likadan uppväxt. Mina föräldrar slutar lyssna på mig efter halva meningar. När jag berättar om saker som är viktiga för mig kan de mitt i börja prata om vad vi ska äta till middag eller så börjar mamma ta bort ludd från någon tröja och fråga om hon ska ha svarta eller röd skor till jeansen.

Det har gjort att jag skalar av allt att berätta runt omkring för att jag tror att folk snart ska sluta lyssna på det jag säger, ibland reducerar jag det så pass att folk inte förstår sammanhanget i det jag berättar. Det är något jag jobbar med dagligen, men det är svårt.

Jodå ta det som en komplimang, det var ett bra och välskrivet inlägg.

Ja det är sannerligen konstigt att du hittar på alla dessa anledningar till att inte köpa parfymen. Många personer är ju väldigt impulsstyrda. Dessa personer kanske man skulle ge rådet att bli mer ifrågasättande och reflekterande över sina egna impulser. I ditt fall kanske du bör försöka gå åt andra hållet och bli mer impulsstyrd och reflektera mindre. Att du snabbt som attan köper parfymerna och aktivt trycker undan alla ifrågasättande tankar som försöker bubbla upp.

Jag blir nyfiken på det här med att kräva sin rätt. Att du "kräver din rätt" behöver inte betyda att någon annan ska stå tillbaka. Har du något exempel på när du själv står tillbaka för att någon annan är viktigare än du är? Jag förstår din problematik som kommer från din uppväxt men jag har svårt att tänka ut konkreta exempel på hur det yttrar sig i din vardag?

Är vi tvillingar? Varenda ord du skriver känner jag igen. Jag är också i din ålder och behandlas som du än i dag.

"Detta har tagit hårt på min självkänsla och jag har egentligen ingen sådan alls. Jag anser inte jag är värd att älskas och tror att folk inte gillar mig, jag är mest tyst och i bakgrunden. Folk verkar ointresserad av mig och det är säkert mina signaler jag sänder ut men jag kan och vet inte hur jag ska bryta det trots att jag är medveten om det."

Citat av dig för jag är precis likadan. Har du också svårt att berätta för andra om dig själv? Du vet hur kompisar kan köra monologer om allt dom har gjort och ska göra i en timme när man träffas och själv säger jag typ ingenting om mig själv eller vad som har hänt i mitt liv för jag tror inte att någon är intresserad så jag är tyst. Och det är ju säkert väldigt oattraktivt förstås. Jag är också ganska tyst överlag och är ingen som skrattar och tar för mig. Fy, vad oattraktiv och tråkig jag låter.

Jag har inga impulser alls typ och tänker igenom allt femhundra gånger och det slutar med att jag nästan aldrig gör något vare sig det handlar om att köpa en parfym eller åka på semester.

Exempel på att stå tillbaka:
På min födelsedag åkte vi inte till en speciell restaurang i stan utan tog en i förorten för att en gäst inte skulle ha hunnit i tid till bokningen i stan.
Jag vill gå på Gröna Lund på en söndag men en annan vill på lördagen så då blir det lördagen.
Jag vill träffas i min byhåla men kompisen i sin så då blir det hennes.
Min kompis vill se Bond-filmen och jag vill se Fifty shades och då blir det Bond.
Jag har köpt två handväskor utomlands och mamma ska få en. Hon får välja och väljer den jag vill ha egentligen och jag låter henne ta den utan att säga något.

Det här är påhittade exempel men ungefär så det är. Jag ska tänka ut lite mer allvarliga saker efter jag postar det här svaret.

Jag ska åka ner på stan och tvinga mig att köpa båda parfymerna men risken är att jag kommer att ha dåligt samvete i en månad efteråt och varje gång jag ser flaskorna i badrummet. Visst är det helt sjukt?

Jag är lika, väldigt tyst i grupp och är inte den som skämtar och skrattar högt. Avskyr fester för jag vill bara gå hem. Känner mig som världens tråkigaste då. Men om jag känner mig trygg med någon kan jag vara öppen och glad och trevlig, vara mig själv.

Och det är helt obefogat att känna så här för jag är högskoleutbildad och bor ensam i ett hus. Har en aktiv fritid. Men jag avancerar inte i arbetet och där är det självkänslan som kommer emot. Jag har svårt med relationer och är idag singel. Jag har börjat ta mina steg vidare och insett att det är mina föräldrar och särskilt min mamma som har problem med sig själv, inte jag men jag har såklart påverkats och blivit så här på grund av min uppväxt, även om jag har ett eget ansvar för hur jag är idag. Tycker  det är jobbigt att ha kontakt med föräldrarna idag även om jag har det ofta för de är ju ändå mina föräldrar. Känner mig lätt kontrollerad av henne och dömd även idag. Jag har inga barn och nu börjar det bli för sent, men jag tror det är bra jag är utan. Vill inte föra det destruktiva vidare fastän jag tror också jag skulle ha blivit en mycket bra mamma som skulle ha vetat hur jag inte skulle ha gjort. Är dock rädd att man lätt halkar in på föräldrarnas spår och upprepar gamla mönster och det är inget jag skulle önska mitt eget barn. Jag har levt i ett helvete som barn. Ett liv med ständigt psykisk misshandel.

Tänk att de finns en likasinnad! På ytan har det inte märkts utåt hur vi haft det och ingen kan förstå ur vi och jag haft det. De skulle idag aldrig ens erkänna eller ens förstå hur jag upplever det så jag har valt att inte ta upp det. Det blir bara en massa skrik och uppträdande som jag inte orkar med längre. Men du klarar ändå av att leva ett normalt liv med förhållande? Själv har jag problem med svartsjua och osäkerhet i en relation. Känns bättre då jag är singel, kan känna mig riktigt stark stundom då men i en relation blir jag osäker igen.