Varför?

I 1993 träffade jag en man, jag var då 23 år och han 36 år. Vi hade ett konstigt förhållande eftersom han inte sökte upp mig, jag som alltid ringt honom men samtidigt gick vi tillsammans för att titta på bostad som han skulle köpa och han frågade mig om barnuppfostran osv, typ det verkade som han ville något mer med mig men inte vågade. Hans sista flickvän innan mig lämnade honom för att bor i ett annat land. Efter ett tag blev jag trött på hans obeslutsamhet och inte sökte honom mer.

Efter det blev jag ihop med en kille som det visade sig att han var gift. Jag blev så besviken och åkte till London för att studera och bestämde mig att aldrig mer bli kär! Innan jag åkte till London sökte jag efter en pojkvän på nätet, det var typ sista försökt. Jag fick några svar och en kille tyckte jag att var intressant. Jag svarade på honom mest för att vara artig men jag hade bestämt mig att inte bli ihop med någon mer.

Det blev mer än så, jag då var 25 år och han 28, efter 6 månader gifte oss och har varit gifta sedan 96 och har två barn. Men förhållandet har blivit bara sämre och sämre och i förra året blev han sjuk och var tvungen att operera ryggen. Innan dess var redan dåligt och vi hade sex max 1 gång/månad. Jag försökte prata med honom, att jag ville mer närkontakt eftersom vi bara kysste varandra vid sex men han tyckte att det är så när man har varit gifta länge!

Sedan han opererades för ca 1 år sedan har vi haft sex 2 gånger efter jag har försökt men det gick inte så bra.

För ca 1 månad sedan började jag tänka dygnet runt och tom drömma om den kille som jag träffade i 93. Jag känner mig förälskade och saknar honom och ångrar att jag inte kämpade och gifte mig med honom istället. Jag har försökte hitta honom utan framgång eftersom jag kommer ihåg endast hans förnamn, inte efternamn.

Jag känner att jag har blivit galen, varför? Är pga att jag saknar närhet och kärlek?