AKUT! Vad f*n ska jag göra?! :(
Hej. Jag är en ung styvmamma, alltså bara 17 år.
Min sambo(Fyller 20 år i höst och har grov ADD och är omedicinerad) sedan 10 månader har ett barn på drygt 1,5 år tillsammans med en tjej som jag tidigare tyckt varit dum i huvudet, men nu börjar jag förstå varför deras relation slutade i separation och kan förstå henne.
Hoppa till de tre sista styckena om ni inte vill veta bakgrund :)
Enligt henne var det för att han var aggressiv och våldsam(dock aldrig slagit någon) och då var det tydligen framför deras barn. Sedan för att han satt för mycket vid datorn. Så när det tog slut drog hon med barnet och han fick inte träffa hen på 4-5 månader.
Enligt honom var det absolut så att visst, de bråkade en heeel del men att båda varit lika delaktiga i bråken och han satt extremt mycket vid datorn efter att barnet föddes. Det står han för och han tycker ju såklart att han gjorde fel, men barnet var egentligen inget han ville ha heller. Men han älskar hen ändå såklart! Han misstänker nu att han gick in i en depression när barnet föddes.
Det var under tiden som han inte fick träffa barnet som jag och han började träffas. Jag flyttade in nästan direkt under det sommarlovet och allt var perfekt! Vi delade på sysslor, umgicks och var ute mycket med vänner(utan alkohol!) . Kunde inte ha varit bättre.
Men allt eftersom tiden gått har han mer och mer slutit sig och suttit mer och mer vid datorn, vill ha mer ensamtid och vi har börjat bråka ofta.
Nu på slutet har han börjat ha barnet mer och mer och det gick alltid superbra. Men så kom den där första natten. Såklart grät hen och längtade hem till mamma och han fick totalt spel! Han fick panik och slog en gång i väggen och jag fick trösta barnet medan han lugnade ner sig. Tillslut somnade hen och allt var frid och fröjd igen. Pratade med honom om det dagen efter och han sa att han fick panik när han inte visste vad han skulle göra och skämdes jättemycket över sin reaktion. Syntes på hela han att han skämdes.
Sen nu idag var andra dagen han har barnet(tors-kväll till sön-förmiddag) och jag tycker att han gjorde bort sig REJÄLT. Han rakt skrämde mig... Hen ville inte sova pga att hen tagit vaccinspruta idag och var grinig och hade ont i armen, inte så konstigt tyckte jag och var väldigt förstående med gråtandet och försökte hitta lösningar och prata mjukt och tröstande. Han däremot blev helt enkelt less och började skälla på hen... Inte hjälper det sa jag, kan inte tänka mig att ett barn slutar gråta av att man halvskriker argt på det. Då slog det gnistor, han skrek på mig att "Ingenting hjälper ju!" och sedan började han att slå sig själv, och då menar jag inte svagt heller... Tog tag i honom och sa åt han att gå ut ur rummet, jag kan hålla ställningarna eftersom att jag inte kände speciellt mycket inför gråten annat än att mina instinkter sa åt mig att trösta barnet. Hen slutade visserligen inte gråta, men grät lite lugnare. Tillslut listade jag ut att hen ville ut på en promenad när hen sken upp och sträckte sig efter ytterkläderna,vi var ute alla tre i ca en timme och allt var bra igen. Hen skrattade och busade som hen normalt gör(är ett glatt barn egentligen) och somnade nästan direkt när vi kom hem.
Så nu till frågan... Hur f*n ska jag göra? Han har lovat tidigare att gå till psykolog och skaffa ev antidepressiva och medicinen till sin ADD, men det händer aldrig.
Jag känner ju att jag skulle nog inte våga lämna honom själv med barnet(tror inte att han skulle slå hen, ALDRIG, men att han kanske skadar hen genom att ge hen ett eller flera traumatiska minnen av honom) och än mindre själv skaffa barn med honom, trots att jag är sugen på att göra det om några år.
Men jag vill INTE lämna honom, för jag inser att han kanske har svårt att acceptera sin situation som ung förälder och att lämna honom när han som mest behöver stöd skulle kunna bli dödsstöten.
Kan tillägga att han haft en extremt jobbig uppväxt som kan bidra...
Misstolka mig inte, ÄLSKAR honom av hela mitt hjärta och blir så olycklig när jag inte kan hjälpa till mer direkt...