• Anonym (Obeha­glig till mods..­.)
    Äldre 22 May 23:38
    4086 visningar
    22 svar
    22
    4086

    AKUT! Vad f*n ska jag göra?! :(

    Hej. Jag är en ung styvmamma, alltså bara 17 år. 
    Min sambo(Fyller 20 år i höst och har grov ADD och är omedicinerad) sedan 10 månader har ett barn på drygt 1,5 år tillsammans med en tjej som jag tidigare tyckt varit dum i huvudet, men nu börjar jag förstå varför deras relation slutade i separation och kan förstå henne. 

    Hoppa till de tre sista styckena om ni inte vill veta bakgrund :)

    Enligt henne var det för att han var aggressiv och våldsam(dock aldrig slagit någon) och då var det tydligen framför deras barn. Sedan för att han satt för mycket vid datorn. Så när det tog slut drog hon med barnet och han fick inte träffa hen på 4-5 månader. 
    Enligt honom var det absolut så att visst, de bråkade en heeel del men att båda varit lika delaktiga i bråken och han satt extremt mycket vid datorn efter att barnet föddes. Det står han för och han tycker ju såklart att han gjorde fel, men barnet var egentligen inget han ville ha heller. Men han älskar hen ändå såklart! Han misstänker nu att han gick in i en depression när barnet föddes.

    Det var under tiden som han inte fick träffa barnet som jag och han började träffas. Jag flyttade in nästan direkt under det sommarlovet och allt var perfekt! Vi delade på sysslor, umgicks och var ute mycket med vänner(utan alkohol!) . Kunde inte ha varit bättre. 

    Men allt eftersom tiden gått har han mer och mer slutit sig och suttit mer och mer vid datorn, vill ha mer ensamtid och vi har börjat bråka ofta.

    Nu på slutet har han börjat ha barnet mer och mer och det gick alltid superbra. Men så kom den där första natten. Såklart grät hen och längtade hem till mamma och han fick totalt spel! Han fick panik och slog en gång i väggen och jag fick trösta barnet medan han lugnade ner sig. Tillslut somnade hen och allt var frid och fröjd igen. Pratade med honom om det dagen efter och han sa att han fick panik när han inte visste vad han skulle göra och skämdes jättemycket över sin reaktion. Syntes på hela han att han skämdes. 

    Sen nu idag var andra dagen han har barnet(tors-kväll till sön-förmiddag) och jag tycker att han gjorde bort sig REJÄLT. Han rakt skrämde mig... Hen ville inte sova pga att hen tagit vaccinspruta idag och var grinig och hade ont i armen, inte så konstigt tyckte jag och var väldigt förstående med gråtandet och försökte hitta lösningar och prata mjukt och tröstande. Han däremot blev helt enkelt less och började skälla på hen... Inte hjälper det sa jag, kan inte tänka mig att ett barn slutar gråta av att man halvskriker argt på det. Då slog det gnistor, han skrek på mig att "Ingenting hjälper ju!" och sedan började han att slå sig själv, och då menar jag inte svagt heller... Tog tag i honom och sa åt han att gå ut ur rummet, jag kan hålla ställningarna eftersom att jag inte kände speciellt mycket inför gråten annat än att mina instinkter sa åt mig att trösta barnet. Hen slutade visserligen inte gråta, men grät lite lugnare. Tillslut listade jag ut att hen ville ut på en promenad när hen sken upp och sträckte sig efter ytterkläderna,vi var ute alla tre i ca en timme och allt var bra igen. Hen skrattade och busade som hen normalt gör(är ett glatt barn egentligen) och somnade nästan direkt när vi kom hem. 

    Så nu till frågan... Hur f*n ska jag göra? Han har lovat tidigare att gå till psykolog och skaffa ev antidepressiva och medicinen till sin ADD, men det händer aldrig. 
    Jag känner ju att jag skulle nog inte våga lämna honom själv med barnet(tror inte att han skulle slå hen, ALDRIG, men att han kanske skadar hen genom att ge hen ett eller flera traumatiska minnen av honom) och än mindre själv skaffa barn med honom, trots att jag är sugen på att göra det om några år. 
    Men jag vill INTE lämna honom, för jag inser att han kanske har svårt att acceptera sin situation som ung förälder och att lämna honom när han som mest behöver stöd skulle kunna bli dödsstöten.  
    Kan tillägga att han haft en extremt jobbig uppväxt som kan bidra... 
    Misstolka mig inte, ÄLSKAR honom av hela mitt hjärta och blir så olycklig när jag inte kan hjälpa till mer direkt... 

  • Svar på tråden AKUT! Vad f*n ska jag göra?! :(
  • Anonym (Soc.)
    Äldre 23 May 00:06
    #1

    För det första så är det ju helt sjukt att barnet lämnad så många dagar iväg från sin primära anknytningsperson (mamman) när hon är så himla liten. Helt sjukt. Att det dessutom skedde i samband med vaccination då man vet att det är högst troligt att barnet kommer att bli risigt gör det ju bara ännu sjukare. Och på detta får detta lilla lilla barn som inte ens kan komunicera bevittna en vuxen som uppför sig totalt skrämmande och skäller på henne?? Denna stackars unge är traumatiserad och det du omedelbart måste göra är att informera mamman så att mamman får komma och hämta barnet. Barnet måste skyddas. Pappam skadar barnet. Det du beskriver är faktiskt grund för ett omhändertagande av barnet. Väldigt väldigt allvarligt och oroväckande. Pappan ska absolut inte ha umgänge med barnet utan mamma framöver innan han har en dokumenterat fungerande behandling som gör att han inte längre är skadlig för sitt barn. Förstår att detta är ett oerhöry svårt beslut för en 17 åring att ta, men ibland är det så i livet att man måste klara av att göra vuxnare saker än vad man egentligen är mogen för. Du MÅSTE kontakta modern NU. Det kan inte vänta tills i morgon även im barnet sover nu.

  • Anonym (Vilma­)
    Äldre 23 May 00:21
    #2
    Anonym (Soc.) skrev 2015-05-23 00:06:02 följande:

    För det första så är det ju helt sjukt att barnet lämnad så många dagar iväg från sin primära anknytningsperson (mamman) när hon är så himla liten. Helt sjukt. Att det dessutom skedde i samband med vaccination då man vet att det är högst troligt att barnet kommer att bli risigt gör det ju bara ännu sjukare. Och på detta får detta lilla lilla barn som inte ens kan komunicera bevittna en vuxen som uppför sig totalt skrämmande och skäller på henne?? Denna stackars unge är traumatiserad och det du omedelbart måste göra är att informera mamman så att mamman får komma och hämta barnet. Barnet måste skyddas. Pappam skadar barnet. Det du beskriver är faktiskt grund för ett omhändertagande av barnet. Väldigt väldigt allvarligt och oroväckande. Pappan ska absolut inte ha umgänge med barnet utan mamma framöver innan han har en dokumenterat fungerande behandling som gör att han inte längre är skadlig för sitt barn. Förstår att detta är ett oerhöry svårt beslut för en 17 åring att ta, men ibland är det så i livet att man måste klara av att göra vuxnare saker än vad man egentligen är mogen för. Du MÅSTE kontakta modern NU. Det kan inte vänta tills i morgon även im barnet sover nu.


    Kan inte annat än hålla med! Stackars unge!
  • Anonym (usch)
    Äldre 23 May 00:38
    #3
    Anonym (Soc.) skrev 2015-05-23 00:06:02 följande:

    För det första så är det ju helt sjukt att barnet lämnad så många dagar iväg från sin primära anknytningsperson (mamman) när hon är så himla liten. Helt sjukt. Att det dessutom skedde i samband med vaccination då man vet att det är högst troligt att barnet kommer att bli risigt gör det ju bara ännu sjukare. Och på detta får detta lilla lilla barn som inte ens kan komunicera bevittna en vuxen som uppför sig totalt skrämmande och skäller på henne?? Denna stackars unge är traumatiserad och det du omedelbart måste göra är att informera mamman så att mamman får komma och hämta barnet. Barnet måste skyddas. Pappam skadar barnet. Det du beskriver är faktiskt grund för ett omhändertagande av barnet. Väldigt väldigt allvarligt och oroväckande. Pappan ska absolut inte ha umgänge med barnet utan mamma framöver innan han har en dokumenterat fungerande behandling som gör att han inte längre är skadlig för sitt barn. Förstår att detta är ett oerhöry svårt beslut för en 17 åring att ta, men ibland är det så i livet att man måste klara av att göra vuxnare saker än vad man egentligen är mogen för. Du MÅSTE kontakta modern NU. Det kan inte vänta tills i morgon även im barnet sover nu.


    Håller fullständigt med ! Inga ursäkter utan det måste göras NU !
  • Anonym (Soc.)
    Äldre 23 May 00:50
    #4

    Detta barn ska vakna till sin mamma. Inte till den person som skrämde henne idag. Vad händer om hon vaknat och skriker inatt?

  • Anonym (T)
    Äldre 23 May 01:00
    #5

    Först och främst håller jag med föregående om att du borde prata med mamman så att barnet får vara hos henne och inte hos pappan där hen tar skada. Sen måste jag bara ge dig en eloge för vad du gör trots att du är så ung. Verkligen bra gjort av dig!

  • Anonym (!!)
    Äldre 23 May 01:09
    #6

    Håller med föregående, dock finns det en risk att mamman inte tror dig då hon kan tro att du inte vill ha barnet, sen beror det på vad du och mamman har för relation, men gör ditt så har du ryggen fri.

  • Anonym (jag är ett sånt barn)
    Äldre 23 May 01:32
    #7

    Jag är uppvuxen med en liknande pappa som skrämde livet ur mig som liten. Han slog mig inte heller, han bara fuckade upp min tillit till människor och misshandlade mig psykiskt. Här sitter jag 29 år gammal med alla möjliga diagnoser som följd - indirekt eller direkt.

    Du har en moralisk, etisk och laglig skyldighet att stoppa det här. Ring barnets mamma och berätta så hon kommer och hämtar barnet. Det tror jag att du också vet inombords. Ring omgående om du inte gjort det redan, även om din sambo är lugn just nu. Gör det för barnets skull. Efter det bör du förklara allvaret i hans gärningar och förklara vikten av att han tar tag i det omgående. Älskar du honom ser du handgripligen till att han skaffar hjälp och att han VILL det eftersom han förstår att det inte är ok. Låt honom inte komma undan igen, ibland måste man sätta hårt mot hårt för att hjälpa den man älskar. Även om det gör ont i hjärtat.

  • Anonym (S)
    Äldre 23 May 04:24
    #8

    1. Separera. Ni har förmodligen ingen framtid ihop. Du är även för ung att slösa tid och energi på sånt här.

    2. Ring barnets mamma och tala om hur han är med barnet.

  • Ego Lovers
    Äldre 23 May 05:32
    #9

    Håller med alla ovanstående.

    Han är långt ifrån mogen att ta hand om sitt barn med de raseriutbrotten som han har. Har han inte tålamod att ta hand om barnet ska han inte ta hand om det. ADD har inget med aggression att göra så det måste vara något annat som triggar igång honom. Troligen att han blir störd i sitt spelande.

    Och för allt i världen. Dumpa honom? Inte vill du ha en sådan karl till far till dina framtida barn. En karl som inte ens kan ta hand om ett barn själv. Du skulle ju få dra hela lasset själv.

    Nä kontakta mamman. Hon vet hurdan han är. Hon kommer lita på dig om du talar sanning.

  • Anonym (Oroli­g)
    Äldre 23 May 10:57
    #10
    Anonym (Obehaglig till mods...) skrev 2015-05-22 23:38:18 följande:

    Hej. Jag är en ung styvmamma, alltså bara 17 år. 
    Min sambo(Fyller 20 år i höst och har grov ADD och är omedicinerad) sedan 10 månader har ett barn på drygt 1,5 år tillsammans med en tjej som jag tidigare tyckt varit dum i huvudet, men nu börjar jag förstå varför deras relation slutade i separation och kan förstå henne. 

    Hoppa till de tre sista styckena om ni inte vill veta bakgrund :)

    Enligt henne var det för att han var aggressiv och våldsam(dock aldrig slagit någon) och då var det tydligen framför deras barn. Sedan för att han satt för mycket vid datorn. Så när det tog slut drog hon med barnet och han fick inte träffa hen på 4-5 månader. 
    Enligt honom var det absolut så att visst, de bråkade en heeel del men att båda varit lika delaktiga i bråken och han satt extremt mycket vid datorn efter att barnet föddes. Det står han för och han tycker ju såklart att han gjorde fel, men barnet var egentligen inget han ville ha heller. Men han älskar hen ändå såklart! Han misstänker nu att han gick in i en depression när barnet föddes.

    Det var under tiden som han inte fick träffa barnet som jag och han började träffas. Jag flyttade in nästan direkt under det sommarlovet och allt var perfekt! Vi delade på sysslor, umgicks och var ute mycket med vänner(utan alkohol!) . Kunde inte ha varit bättre. 

    Men allt eftersom tiden gått har han mer och mer slutit sig och suttit mer och mer vid datorn, vill ha mer ensamtid och vi har börjat bråka ofta.

    Nu på slutet har han börjat ha barnet mer och mer och det gick alltid superbra. Men så kom den där första natten. Såklart grät hen och längtade hem till mamma och han fick totalt spel! Han fick panik och slog en gång i väggen och jag fick trösta barnet medan han lugnade ner sig. Tillslut somnade hen och allt var frid och fröjd igen. Pratade med honom om det dagen efter och han sa att han fick panik när han inte visste vad han skulle göra och skämdes jättemycket över sin reaktion. Syntes på hela han att han skämdes. 

    Sen nu idag var andra dagen han har barnet(tors-kväll till sön-förmiddag) och jag tycker att han gjorde bort sig REJÄLT. Han rakt skrämde mig... Hen ville inte sova pga att hen tagit vaccinspruta idag och var grinig och hade ont i armen, inte så konstigt tyckte jag och var väldigt förstående med gråtandet och försökte hitta lösningar och prata mjukt och tröstande. Han däremot blev helt enkelt less och började skälla på hen... Inte hjälper det sa jag, kan inte tänka mig att ett barn slutar gråta av att man halvskriker argt på det. Då slog det gnistor, han skrek på mig att "Ingenting hjälper ju!" och sedan började han att slå sig själv, och då menar jag inte svagt heller... Tog tag i honom och sa åt han att gå ut ur rummet, jag kan hålla ställningarna eftersom att jag inte kände speciellt mycket inför gråten annat än att mina instinkter sa åt mig att trösta barnet. Hen slutade visserligen inte gråta, men grät lite lugnare. Tillslut listade jag ut att hen ville ut på en promenad när hen sken upp och sträckte sig efter ytterkläderna,vi var ute alla tre i ca en timme och allt var bra igen. Hen skrattade och busade som hen normalt gör(är ett glatt barn egentligen) och somnade nästan direkt när vi kom hem. 

    Så nu till frågan... Hur f*n ska jag göra? Han har lovat tidigare att gå till psykolog och skaffa ev antidepressiva och medicinen till sin ADD, men det händer aldrig. 
    Jag känner ju att jag skulle nog inte våga lämna honom själv med barnet(tror inte att han skulle slå hen, ALDRIG, men att han kanske skadar hen genom att ge hen ett eller flera traumatiska minnen av honom) och än mindre själv skaffa barn med honom, trots att jag är sugen på att göra det om några år. 
    Men jag vill INTE lämna honom, för jag inser att han kanske har svårt att acceptera sin situation som ung förälder och att lämna honom när han som mest behöver stöd skulle kunna bli dödsstöten.  
    Kan tillägga att han haft en extremt jobbig uppväxt som kan bidra... 
    Misstolka mig inte, ÄLSKAR honom av hela mitt hjärta och blir så olycklig när jag inte kan hjälpa till mer direkt... 


    Jag håller med alla föregående! Du MÅSTE ringa mamman! Tala om för henne exakt vad det är som hänt och att du är orolig för barnet. Du som 17 år hur bra du än hanterar det här ska inte behöva ta hand om både din sambo och hans barn när han mår så här! Din sambo behöver hjälp och det är fort! Det finns rådgivningar ni kan ringa och även jourer för just såna här problem. Ta hand om dig! Och berätta gärna hur allt gått
Svar på tråden AKUT! Vad f*n ska jag göra?! :(