Hjälp. 16 och gravid!

Man kan lyssna på andra men beslutet ligger alltid hos en själv oavsett ålder. Jag fick själv min första dotter när jag var 15 år gammal, jag va en väldigt bråkig tonåring och hade ett dåligt förhållande. Mina föräldrar drabbades av panik och försökte få mig att göra abort men jag vägrade.

Ut kom en liten flicka som idag är 15 år gammal. Vi är mer som kompisar än mor och dotter. Har aldrig ångrat någonting även om jag blev själv efter ett par månader och hade en väldigt tuff start de första åren med henne pga olika sjukdomar.

Du måste känna efter och oavsett vad du väljer så kommer det bli det bästa beslutet för dig/er. 

Lycka till

Hej!

Jag tror jag vet lite hur du känner..

Jag är 19 år, bor ihop med min kille som är 20. Vi har nu en bebis på 3 veckor och jag trodde aldrig att en liten bebis kunde vara såhär jobbig.. Jag har aldrig i hela mitt liv varit tröttade än vad jag är nu, haha!

Jag gjorde ett kejsarsnitt för att bebisen låg med rumpan nedåt, efter förlossningen så kunde jag inte ta mig an mitt barn, jag ville inte se honom..jag hade alldeles för ont och var väldigt väldigt trött efter operationen, det tog 2 veckor innan jag kunde känna att jag älskade honom och det var inte förrän då jag insåg att det är MITT barn och jag ska ta hand om det i minst 18 år fram..hur ska jag klara det? Men det gör man, man har viljan och kraften att orka när man tittar på det lilla knytet man har skapat, det är helt overkligt!!

Jag gick sista året på gymnasiet men fick hoppa av då jag spydde i 3 månader, jag ska börja plugga igen efter mammaledigheten..du kan prata med din skola och fråga ifall du får plugga på distans, så att du kan vara hemma och plugga..men om jag var du så skulle jag nog vänta tyvärr.. (jag vet att det antagligen inte är det du vill höra), men tro mig..det är riktigt påfrestande att vara gravid och ännu jobbigare att ha ett barn..

Tänk tanken att det inte är ett barn än, det är inte ens ett foster..det är ett litet embryo som försvinner ifrån din kropp om du gör abort, du dödar inte ett barn..det har inte hunnit bli något barn än. Men jag tänkte precis som du, jag ville inte heller döda ett barn och jag var helt emot abort. Dock så är min situation lite lättare än din då min sambo har ett jobb och jag bor inte i ett jourhem eller liknande. Hoppas allt löser sig för dig och att du gör det som känns bäst! Släng iväg ett meddelande om du vill prata.

All lycka till och kramar till er!

Jag förstår din/er jobbiga sits men det är bra att ni pratar och att du är öppen med din känsla. Måste dock fråga, vad har ni för ljudsystem?

Du behöver du fundera precis på allt det kloka du redan är inne på. Jag arbetar själv med barn och ungdomar som är placerade i jour eller familjehem. Jag skulle rekommendera dig att prata med skolkuratorn, lärare eller nån annan vuxen du litar på. Du kommer att behöva tala om för din socialsekreterare om graviditeten så att du får rätt stöd. Det finns familjehem som tar emot gravida tonåringar om det på nått sätt skulle vara avgörande för dig. Du verkar vara en klok tjej och du kommer ta rätt beslut oavsett vad. Fråga på om du undrar något.

Hej Ts!

Jag har faktiskt suttit i nästan exakt samma sits som du. Jag var 16 år när jag blev gravid med min son. Jag hade precis flyttat till ett nytt familjehem, jag och min dåvarande pojkvän hade bara träffats i två månader när jag fick reda på det och jag hade precis samma tankegångar som du. Min pojkvän ville inte ha barnet och jag velade fram och tillbaka i flera veckor och bokade till och med tid för abort, men jag kunde inte förmå mig att åka dit. Så jag bestämde mig för att behålla barnet och informerade mina fosterföräldrar efter detta. Dom lovade att stötta mig, men jag valde ändå att flytta hem till min pojkväns familj efter någon månad då jag kände att jag fick mer stöd där. Någon månad innan min son föddes blev jag sambo med min pojkvän och vi bodde tillsammans några år innan vi gick isär. Min son är nu 6 år och bara tanken på att jag kunde ha aborterat honom gör mig alldeles sorgsen inombords, han är det finaste jag har. Men ingenting har varit lätt, utan det har varit jättekämpigt att nå dit där jag är idag. Så jag kan inte säga vad du ska göra, men det finns dom som varit där du är och rett ut allt ändå. Du måste bara känna efter vad som känns bäst för dig och din framtid. Jag fick en förlossningsdepression efter att min son föddes och det tog mig två år att ta mig ur den och det var den kämpigaste tiden i hela mitt liv. Men jag har läst klart gymnasiet på komvux, väntar mitt andra barn nu, bor med min son, har egen inkomst och ska förhoppningsvis börja på högskolan nästa vår :) Vill man bara, så löser sig det mesta! Och skulle du välja att behålla barnet så kommer socialtjänsten att stötta dig och hjälpa dig reda ut allt. Lycka till!