Varför är viktoperation ofta det enda som fungerar vid svår fetma?

Jag känner flera som gått ned både 40 och 60 kg (och en som gått ned över 100 kg!) utan viktop.

Men här är min helt ovetenskapliga hypotes; Viktoperationen i sig står för max 25% av en opads viktnedgång. Resten står allt det där som de som inte är opade inte får: Uppbackning, hjälp och stöd (som inte kostar skjortan) av professionella. Många som försöker gå ned i vikt hoppar på diet efter diet, slutar för att det är jobbigt och tradigt och de har ingen att vända sig till (kanske internetforum, men det ger inte alla så mycket). Många som är kraftigt överviktiga skulle behöva det som opade får: Detaljerade matplaner, någon som faktiskt kollar i vikt- mat- motionsdagboken och ger feedback, kanske till och med någon som kommer en dag i veckan under några månader och kollar igenom hur det går även hemma, inte bara på ett samtalsrum där det är lättare att le och ljuga och låtsas att allt går fint. 

En operation både föregås och uppföljs av oerhört mycket samtal och planering och, som sagt, hjälp och stöd, medan de som försöker själva sällan har det på samma sätt. 

När du går ner i vikt försvinner inte fettcellerna, de bara krymper ihop. Tyvärr är de lätta att fylla igen, vilket betyder att du har lättare att gå upp i vikt om du en gång har varit överviktig, än om du aldrig har varit det.

Detta kräver i praktiken livslång självkontroll, vilket är betydligt svårare att hålla fast vid utan operation. Operationen ger en naturlig begränsning som gör att du inte kan äta vad som helst eller stora mängder t ex. Det blir fysiskt omöjligt. Men har du inte den begränsningen så är det lätt att trilla dit igen.

Sen är det förmodligen så att ju större övervikt man har, desto svårare eller mer ingrott matmissbruk har man. Ingen får ju bmi 40 över en natt. Och då är tröskeln ännu högre, dvs det är en sak att gå ner några trivselkilon och stanna där, det är en helt annan sak att gå ner massa i vikt och sedan försöka hålla den vikten resten av livet.

Det kan också stämma. Ju mer övervikt man har, desto mer hjälp behöver man för att klara det, samt få det att fungera i längden. De som inte har blivit lika överviktiga klarar det oftare på egen hand.

Jag har hört från sjukvårdspersonal (inte de som jobbar med sådana operationer men..) att patienterna från väldigt lite stöd och att det är sjukt!! Själva operationen är ju inte ett dugg svårt för patienten, hen sover ju. Men arbetet efter är ju väldigt svårt! Hoppas personalen som uttalade sig inte hade uppdaterad info utan att det är som du skriver, att de får mycket stöd!

Jag har en känsla om att det är lite olika i olika delar av landet vilket stöd landstingen erbjuder. Alla jag känner (i olika delar av landet) har fått mycket stöd, men det har varit ganska uppdelat. Några har fått stöd från samma "viktteam" hela tiden, ett par flera år innan en operation är aktuell och ett par år efter också, andra har börjat hos öppenpsyk, tagits vidare till själva vård/ operationsteamet för att sedan överföras igen till öppenpsyk och/eller dietister, och det har varit hattigt och jobbigt med nya människor man ska berätta hela sitt liv för osv. 

En sak är i alla fall säkert: De flesta som inte vill opa söker ingen hjälp i övrigt heller, många för att de tror att det bara är operation som erbjuds om man vill ha hjälp, och så är det i en del landsting. Min syster kämpar som ett djur ner i vikt (hon har nu gått ner nästan 30 kg), och när hon vände sig till vården för att få hjälp så var det hjälp till operation eller ingen hjälp alls som gällde. Vill hon ha hjälp får hon vända sig till privata dietister och personliga tränare, trots att hon startade med ett BMI på nästan 50. 

Nu har ju hon uppbackning av oss syskon, både för att få hjälp med matplanering, träningsplanering (hjälper säkert att ha en syster som är både träningsfanatiker och kock.... hehe....) och motivation och stöttning, men alla har ju inte det. Många gravt överviktigt drar sig undan, har få att vända sig till, och då är det guld värt om man kan få hjälp av sjukvården.

Jag har gått ner 40 kg utan operation. Men antar folk som opererar sig förväntar sig mirakel, dom vill att dom ska kunna leva på som förut men ändå gå ner i vikt och det funkar inte så. Har man varit tjock en gång har man lättare att bli tjock igen..

Jag vet flera som går ner runt 40 kg genom op o lyckats behålla sin nya vikt. Och jag vet folk som misslyckats.
Jag tycker att det är skitdåligt stöd efter op men det är väl som det skrivs här ovan; olika beroende på var man bor.

Men den jag beundrar mest är min kompis som gått ner från 140 kg till 70 helt på egen hand!
Hennes blogg om nån vill kika.
halvalindha.se/

Man får inget stöd egentligen efter op.

Nån uppföljning efter 6 månader och 1 år sen är man själv.

Du träffar ingen dietist, psykolog eller nått sådant.

Har gått ner från 172 kg till 90 jobbar på de sista 30 kg nu. Men mycket av de kg är hud som ska opereras bort. Operationen tar bort ungefär 2/3 av övervikten dvs inte all. Men tränar du inte så går du inte ner så mycket heller. Operationen hjälper till men den löser inte det grundläggande problemet. Dvs psykiskt matmissbruk.

Jag tycker att det ska vara obligatoriskt att träffa nån form och terapeut för att jobba med orsaken till överätandet och att träffa dietist ofta under första året där man får lära sig hur och vad man ska äta.

Känner ett flertal som opererat sig och det är inte många som lyckats gå ner och en stor del av de som gått ner har nu 3 år senare börjat gå upp igen.