Vad går först - partnerns känslor eller mitt praktiska resonemang? Om att bo tillfälligt hos sitt ex.

Bakgrundsinformation:

Jag har ett barn ihop med mitt ex. Vi har varit separerade i snart fyra år och barnet bor växelvis hos oss, varannan vecka. Det finns inga känslor kvar och vi umgås inte mer än vad som "krävs" för vårt barns skull (födelsedagar, jul, skolevenemang, etc.), men har en god relation och ett bra samarbete kring vårt barn. Vi bor väldigt nära varandra.

Sedan några månader tillbaka träffar jag en man som bor i grannstaden, där jag jobbar. Vi är inte officiellt tillsammans ännu, men som det känns nu så siktar vi på en framtid ihop.

Till frågan:

Min lägenhet ska snart renoveras, vilket kommer att ta tre månader. Under den tiden måste jag flytta ut. Jag får en fullt utrustad evakueringslägenhet om jag vill, men om jag hittar ett boende på egen hand slipper jag tre månaders hyra. Jag funderar därför på att fråga mitt barns pappa om jag kan få bo hos honom i tre månader och betala halva hans hyra. Vi kunde båda ha glädje av att spara lite pengar och för barnet skulle det nog vara skönt att få bo hemma hos sin pappa på heltid istället för i en tillfällig lägenhet.

När jag tog upp detta med killen jag dejtar var han dock, milt uttryckt, inte särskilt förtjust i tanken. Han tycker att det vore olämpligt. Jag, som inte är så känslomässig, utan mer praktiskt orienterad i mitt tänkande, har svårt att förstå varför det skulle vara ett problem. Jag och mitt ex har ju inga känslor för varandra, vi skulle sova i separata rum och antagligen skulle vi gå varandra på nerverna så mycket att vi inte skulle vilja se varandra på ett år efteråt. Vi skulle sannolikt fortsätta att ha ansvar för barnet varannan vecka, så jag skulle ju ändå kunna träffa min nya kille precis som nu. Jag har varit noga med att tala om att om det inte vore för mitt barn hade jag givetvis aldrig kommit på tanken att flytta in hos mitt ex; då hade vi inte ens haft någon kontakt idag. Min nya kille säger att han litar på mig och att det inte är det det handlar om utan att det bara inte skulle kännas bra. För mig är ett sådant resonemang inte tillräckligt konkret för att riktigt kunna greppa och ta till mig.

Ett alternativ är att bo hos mina föräldrar, men de bor i grannstaden, vilket skulle innebära väldigt tidiga morgnar och sena kvällar samt en kostnad för att köra fram och tillbaka till sonens skola i hemstaden varje vardag, varannan vecka. Extra krångel helt enkelt. Jag känner att jag i så fall hellre bor i en evakueringslägenhet i huset bredvid mitt och betalar full hyra, eftersom det skulle innebära en mindre stressig vardag.

Vad tycker ni att jag bör göra? Är jag helt knäpp och okänslig som bara tänker praktiskt och inte ser problemet? Bör jag strunta i att spara pengar och istället bo i en evakueringslägenhet bara för att min kille känner så här? (Jag vill understryka att jag verkligen, verkligen skulle behöva spara pengar, särskilt med tanke på att min hyra kommer att höjas rejält efter renoveringen).

Förslag på fler alternativa lösningar är mycket välkomna.