Jag vet inte varför jag känner så här...

Jag har en son på tio år. Vi har varit själva sedan han var ett år gammal. De första fem åren som singel kände jag en stor sorg över att det aldrig blev fler barn. Jag hade så gärna gett honom syskon. Jag bestämde mig till slut för att inte gräva ner mig mer. Jag och min son var friska och vi hade ett bra liv ändå. Mitt liv handlade om min son. Sen började ett nytt liv när sonens kompisar tog större plats i hans liv. Plötsligt fick jag en väldig massa tid jag aldrig haft. Kändes som värsta lyxen! Och då träffade jag min man. Egentligen har jag känt honom i många år, men han hade jobbat utomlands de senaste 10 åren. Plötsligt var våra känslor för varandra helt annorlunda. Han flyttade hem och vi gifte oss. Och han tjatade. Han ville så gärna ha barn. Jag kände stor glädje! Min dröm, mitt livs sorg över att aldrig få fler barn, nu skulle vi få det i alla fall. Men jag tvekade också. Mycket. Min son skulle ändå inte ha någon sammanhållning då åldersskillnaden blir för stor, och jag hade ju precis sett glimten av det många kallar för egentid. Det var något spännande och roligt! Ville jag binda upp mig igen? Nej. Kände jag mig för gammal för fler barn nu? Ja. Ville jag ändå gärna ha en liten? Ja.

Och då bestämde jag mig. Jag sa okej. Jag tänkte att all min tvekan berodde på att jag varit så inställd på (och förlikat mig med) att det aldrig skulle bli fler barn.

När jag plussade kände jag otrolig glädje! Vad underbart allt var! Men så fick vi mf i v.10. Jag blev sjukskriven och var helt förstörd. Totalt knäckt psykiskt. Till slut var jag tillbaka på banan igen, och nu har jag plussat igen. Men det blir inget barn i år om det inte blir ett prematur. Ytterligare ett årtal mellan sonen och det nya barnet. Jag känner mig mest ledsen och nedstämd. Jag är trött och sur. Jag känner inte alls glädje över graviditeten, som jag gjorde första gången. Känner bara irritation och att jag är för gammal för det här. Och då får jag dåligt samvete för det lilla livet i mig, och jag bara gråter och gråter. Det känns som att jag ångrar den här graviditeten. Men den förra såg jag ju så mycket fram emot?? Förstår inte alls varför jag känner så här...