Fråga till er som haft svartsjuka/kontrollerande partners

att saker som INTE är okej för motparten är en självklarhet för partnern....  

Det är verkligen något som man i romantikens rosa sken kan passera som ett ickeproblem men som verkligen inte är okej någonstans. Lika regler och överenskommelser för båda. Den punkten är icke förhandlingsbar.  Självklart ska min partner få ha tjejkompisar om jag får ha killkompisar tex. 

Tycker inte heller att mitt ex stämmer in på vanliga varningssignaler, och det tog också ganska många år in i förhållandet innan hans svartsjuka och kontrollbeteende verkligen kom fram. Vi hade flera år som knappast kan kallas för annat än "bra" innan det drog igång. 

Men en sak som jag har tänkt på och som man kanske bör ta varning av är att samma sak som nog gjorde att föll för honom blev senare en del av problemet.

Och det var att han kände väldigt starkt, extremt passionerad person, och tänkte väldigt svartvitt. Folk var antingen med eller mot honom, och så länge han såg en som "på sin sida" och älskade och beundrade en så otroligt mycket så var det ju smickrande och väldigt tilldragande. Iaf för en osäker tonåring som jag var då. Han var väldigt bra på det här med "det är du och jag mot världen". 

När han sen blev svartsjuk så blev ju t.ex de av mina vänner som inte gillade honom så mycket "fiender" och mot slutet även jag. Lika starkt som han älskade hatade han. Den där bergodalbanan på de starka känslorna fick en ju att känna sig väldigt levande, men var givetvis också destruktiv... 

Ja, det är helt klart en varningssignal. 

Fast för mig har inte det varit aktuellt. Det har mer varit så att mina ex har använt argumentet "men jaaag gör ju inte si eller så, varför måste du göra det då?"

Observera att det rört sig om helt normala saker som jag inte skulle haft något emot att de gjorde. Typ träna på egen hand, eller gå ut och träffa kompisar själv någon gång ibland. 

Ett av mina ex hade aldrig gymmat what so ever. När jag skaffade gymkort följde först några veckors pikande om att min träning tog en massa tid från oss (jag tränade max en eller två gånger i veckan). Sedan hade han plötsligt skaffat ett kort på samma gym, "så vi kan gå och träna tillsammans". 

Det är sånt som jag tycker är svårt att avgöra vad som är normalt i början. Att vilja spendera tid med en ny kärlek eller inspireras till att prova göra nya saker genom sin partner är ju helt normalt i sig. Problemet är att jag efterhand insett de gjort så för att eliminera alla tillfällen, verkliga eller inbillade, som kunnat leda till att jag träffat någon annan. 

Jag känner igen massor av det du skriver. Och särskilt det ovan.

I början har båda förhållandena varit nästan för bra för att vara sanna. Efter ungefär ett år har det hänt saker som fått varningslamporna att blinka en aning, men det har ändå inte varit så allvarliga saker. Efter ca två år har de riktigt fula sidorna börjat visa sig. 

Vad tror du det beror på att det tog så lång tid för ditt ex att visa den sidan av sig själv? 

Jag tycker det är lite skrämmande att det kan ta så lång tid att verkligen se någons rätta jag.

ja men det är ju precis det jag menar, fast jag uttryckte mig på ett annat sätt. 

det är ju ganska klassiskt att "jamen jag skulle aldrig göra så , varför ska du göra så ?"   och spela på det dåliga samvetet. 

Min fd man var ett typexempel på det där.. han skulle fiska med sin styvpappa, han skulle fika hos sin bror , passa brorsbarn , tvätta och vaxa bilen osv ... Men när jag ville åka hem till mamma en timma och ta en kopp kaffe eller gå på biblioteket  (jag var arbetslös o hemma)  ja då var det heeeelt onödigt...   

han fick mig att känna mig dum och osäker och få dåligt samvete över att jag ville ha en stund för mig själv medan han i princip aldrig var hemma...    Och underförstått så handlade det ju om att han inte kunde ha koll på mig när jag befann mig utanför dörren. 

jag tror egentligen att den största och första varningssignalen som ändå inte är så tydlig men ändå extremt tydlig är ju när man i förhållandet börjar känna sig lite dum och korkad och blir osäker på saker som är helt självklara men en liten gest, ett ord i luften, en blick eller annat diffust gör att man börjar vackla inombords. Hade jag fel trots allt? 

När man omedvetet börjar korrigera och rätta sig själv och tycka att gud så korkad jag är, klart jag fattar att det är si eller så och lite då och då börjar tänka att man är fånig som tyckt en viss sak eller haft en särskild åsikt. Eller rent av börjar hålla tyst om vissa saker för man tycker det är pinsamt att ha den åsikt man har .  Allt bara beror på att han höjt ett ögonbryn, sagt ett "jasååå"  på ett visst sätt eller med kroppsspråk haft en annan åsikt.... 

Då är man verkligen farligt ute..  

Såna här saker kommer oftast väldigt tidigt i förhållandet och kan väl egentligen tydligast beskrivas som att man vill vara till lags. 

Ah, då förstår jag bättre. Fast mina ex har inte gjort så mycket utanför förhållandet, så det har varit svårare för mig att reagera över att det gäller olika regler för oss.

nu var det här långt före mobiltelefonen och internets intåg så det var ju fasta hemtelefonen och uteaktivteter som gällde för vår del.

Idag kan man väl dra paralleler till att  det är viktigt att ha varandras lösenord på datorerna,  det kanske är så att man bara har EN dator hemma och den är ställd så man kan ha koll på vad som görs på den och inte har lösenord och man delar mailadress tex.  Men att då dom reglerna bara gäller för EN av er och inte båda två...  
Att mobilen för partnern ska ligga öppen men ens egna hålls dold och med knapplås. Att det är okej att läsa andras sms men den andra får inte läsa partnerns.
Att sitta o knappra på sociala medier och sms i telefon är självklart för den ena men när den andra göra det blir det sura miner..

osv... .  

Är detta ett varningstecken? Han säger ingenting om det men man har en känsla av att han inte tycker vissa saker är ok. Ex om man är iväg till en kompis och det drar ut på tiden. 

Så där har båda mina ex varit.

Sedan har de börjat visa det öppet med synpunkter på än det ena än det andra. "Du borde frågat om det var okej innan". Jag blev orolig". "Om du bara hade..."

När jag sedan anpassat mig till det, har jag ändå haft känslan av att det inte varit riktigt okej. Eller så har det varit något annat. Typ: "Visst, du frågade om det var ok, men det fattar du väl att du inte kan göra på torsdag om ni ska ut på lördag" o s v.

Åker jag till kompisar 25 mil bort och är borta en helg. Tar med mig barnen som täckmantel. Men åk till dina fina vänner det skiter väl jag i är en annan kommentar,

Ändå brukar det vara kvinnan som ska ha så bråttom att träffa mannens kompisar och päron. För att söka någon form av bekräftelse på att mannen inte bara är ute efter sex och lek.

Om du dras till personer hela tiden som är destruktiva så bör du kanske kolla på dig själv.
Det finns även tolvstegs program att genomgå för att inte hela tiden fastna för destruktiva människor.

Låter inte bra alls måste jag säga. Han gillar inte att du träffar vänner och blir dessutom passivt agressiv.Ja, men i mina förhållanden har det alltså varit tvärtom. Mina killar har varit väldigt snabba med att presentera mig för alla möjliga och indirekt krävt det samma från mig. Så jag vet inte riktigt vad din kommentar om hur kvinnor brukar vara är tänkt att bidra med.

I efterhand tror jag att det varit ett sätt för dem att "få fast" mig snabbt. Ju mer man investerat i ett förhållande, desto mer tar det emot att bryta upp. Har man haft några dejter under ett par månader är det lätt att sluta träffas om något inte känns riktigt rätt. Har man under samma tid blivit introducerad som någons livs stora kärlek till en entusiastisk familj och låtit ens partner träffa alla möjliga på ens egen sida är det klart att det tar emot lite mer.

Nu tror jag inte på 12-stegsprogrammet, men det är klart att jag fattar att det är något hos de här människorna som jag fastnar för. Bland annat därför som jag startat den här tråden, för att kunna identifiera dem tidigt.

Tror egentligen det är mer viktigt att ta reda på VARFÖR man faller för sådana killar. Är ju egentligen inte deras egenskaper man ska leta efter utan vad gör att JAG faller?

Där får man leta inom sig själv och se sina egna brister som gör att såna män blir attraktiva.

Jo, håller med. Jag försöker jobba med det här på två fronter så att säga. : ) dels undvika den typen av män och dels jobba med mig själv.

Jo, håller med. Jag försöker jobba med det här på två fronter så att säga. : ) dels undvika den typen av män och dels jobba med mig själv.