Autism

Det går bra för läkemedelsindustrin.

Det beror på vilken grad av autism hon har.
En del har en liten släng och klarar sig ganska bra i vuxenlivet så länge de har stöd runt om. Sedan finns det klassiska typen när de sitter och gungar och har nästan ingen kontakt med omvärlden. Många lever i en egen bubbla och kan bo själva i något som liknar ett kollektiv där de har ett eget rum och personal dygnet runt.

Som sagt det beror på vilken grad barnet har som gör att man får anpassa sig.

Hon är iaf i dagsläget hyffsat social. Lite blyg ibland men brukar bara vara nån minut eller så. Satt på vårdcentralen i förra veckan och fick vänta länge i ett överfyllt väntrum och hon gick runt och charmade in sig hos de flesta :) vinkade skrattade osv.

Varje barn är olika men om man jobbar med barnet så kan det klara sig väldigt bra. Så länge det finns stöd runt om och stöd i skolan så brukar det gå bra.
Sedan beror det på hur man är som förälder, en del vägrar acceptera att barnet behöver hjälp. Sedan så får man hitta vägar som man känner sig trygg med.

Jag vet en familj som inte följde rådet att dela in dagen efter ett schema. Många säger att man ska ge barnet struktur och låta dagarna vara samma. En del gillade det inte men det funkade för den familjen. Deras barn med autism klarar av många spontana saker och klarar av förändringar utan att prata om det i två veckor innan.

Än så länge verkar det fungera hyffsat med endast lättare rutiner. Eg inte mer än vad våra andra barn mår bra av.

Men det beror nog på att hon är liten ännu

Hej! Jag förstår att det kan kännas svårt att du fått reda på att ditt barn kanske får en autism diagnos. Men jag kan berätta att det kan vara helt underbart också! Min lillasyster är 5 år yngre än jag, jag är 25. Hela vår uppväxt kände min mamma att något var fel. Hon låg efter i utveckling, i skolan, you name it.

Först i 7-8 klass (då var nog hon 13) fick hon göra en utredning och vi fick veta att hon hade en utvecklings störning. Fram till den här tiden hade hon blivit utstött av samtliga klasser hon gått i och kände naturligtvis att hon var sämst i universum, och eftersom ingen trodde mamma att något inte var som det ska så fick hon ju inte rätt hjälp heller

Men nu, några år senare (för att komma till saken) så har min lillasyster fått fantastisk hjälp, gått gymnasiesärskolan 3 år och hon är en helt annan människa. Helt ärligt så önskar jag att jag hade en diagnos. För dom får så bra hjälp. Senast för en vecka sen fick hon flytta till en egen lägenhet för hon lärt sig ta hand om sig själv så bra!

Autistiska barn är underbara. Man önskar ju att alla barn ska bli fullt "friska" och utvecklas normalt, men ärligt talat så alla människor som har autism som jag träffat är så otroligt smarta, glada och kärleksfulla människor och att ingå i den "familjen" är ett privilegium!

Varje dag är jag tacksam. Det fanns en tid då hon satt hemma ett helt skolår och grät, skrek att hon inte ville leva, men sedan hon fått en diagnos har hennes liv förändrats.

Hon vet nu äntligen, att fast hon inte fungerar som alla andra unga i hennes ålder så är det inget FEL på henne. Bara en annan sorts normal.

Lättare rutiner kan vara bra under morgonen och kvällen.
Men jag önskar er all lycka.

Tycker jag känner igen att jag har skrivit till dig innan. Hur gammal är din dotter? Är hon under utredning just nu?

Ursäkta men jag har läst så många av dina trådar om ditt barn och blir så beklämd! Det finns ju inget som talar för att ditt barn är autistiskt faktiskt (ingen på BVC eller liknande som håller med dig) utan det är ju du som oroar dig. Så varför tror du nu att barnet kommer få en diagnos?