Lämnat killen och har svårt att komma på fötter
För tre år sedan flyttade jag till England.
Min livssituation då var att jag precis slutade plugga på universitet här i Sverige, jag och min dåvarande sambo gjorde slut och så hade jag smått träffat en kille i England, och tänkte att, låt det bli ett äventyr nu, jag flyttar till England!!!
Och det gjorde jag. Jag visste redan att denne nye kille, D, har epilepsi och kollapsad ryggrad, så jag visste ju att jag skulle behöva ta viss hand om honom och vara den med inkomst från jobb. Men jag ville verkligen dit och trodde att det skulle bli helt fantastiskt ändå!
Fick hemlängtan ganska snart... Det blev liksom ingen bra start när D hade ett epilepsianfall på väg till flygplatsen i som väns bil, vilket då resulterade i att jag fick skjuts till sjukhuset efter att ha kommit av planet i London...
Följande månad ägnades åt att få D att återhämta sig ordentligt, jag gjorde allt och fick knappt tid att vänja mig vid ett nytt land på riktigt.
Så småningom fick jag jobb, heltidsjobb, vilket skulle bli påfrestande för oss men jag ville verkligen ha det här jobbet.
Stannade där i 3 år med jobb, ta hand om D, försöka ta hand om mig själv....
För jag fick nog. Fick nog av att ta hand om D (han har ett gott hjärta, hade nästan alltid maten på bordet när jag kom hem, försökte verkligen att finnas där för MIG med), fick nog av att aldrig ha tid för mig själv, annat än en timma på morgonen de dagar jag jobbade. För han var väldigt beroende av att ha mig i närheten och tyckte inte om att jag ville göra saker utan honom.
Så det blev ofta så att jag offrade egentid för att göra honom nöjd.
Jag fick nog av hans humörsvängningar, orsakade av hans starka mediciner, fick nog av hans klagande, hans starka åsikter om allt, tröttnade på att komma hem efter en lång jobbdag och inte ens få ett "hej" för att han hade haft en dålig dag...
Nåväl, en kväll sa jag bara "jag vill åka hem till Sverige, för jag har för stor hemlängtan"... det blev väl knäppt, men vi arbetade ut en plan tillsammans och skildes åt 6 veckor senare fortfarande som vänner och vi pratar fortfarande...
Nu är det två veckor sedan jag kom hem till Sverige, och hem till mina föräldrar, som jag inte bott med på 9 år, och det är en helt annan stad än där jag egentligen har alla mina vänner...
Så till allt detta hör mina enorma känslor av sorg, skuldkänslor, ensamhet...
Känner bland annat att jag kanske skulle tagit mer mod till mig och pratat med D om hur jag kände (men det kändes aldrig som att jag nådde fram till honom när jag försökte).
Känner också skuld för att jag lämnat honom ensam. Han har katten och sin familj, men jag vet hur mycket jag betyder för honom och hur tacksam han faktiskt är för vad jag gjorde för honom när jag bodde där.
Känner det svårt att landa här, gråter varje morgon för det känns så svårt att vakna upp ensam och veta att jag måste hitta något att sysselsätta mig med under dagen (har inte skaffat jobb ännu).
Jag saknar England, jag saknar D och hans familj, jag saknar jobbet jag hade och mina underbara kollegor.
Jag streamar brittisk TV när jag sitter vid datorn för att det känns som en bekväm påminnelse om hur jag levt i tre år.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla alla jobbiga känslor jag har. Jag har låtit min far veta hur jag känner, och såklart förstår han och säger att jag måste ta den tid det tar att komma tillbaka på fötter.
Ibland är jag bara rädd att det aldrig kommer gå, och jag kommer vilja åka tillbaka till England och D. Men samtidigt vet jag att det aldrig kommer funka nåt bra för jag vill INTE tillbringa resten av mitt liv att ta hand om en person med handikapp, han är 40 och jag 28, jag vill vara ung längre och inte sitta bredvid honom varenda dag...
Någon som har tips på hur man tar sig igenom sånt här? Försöker sysselsätta mig men får slut på kraft och idéer ibland...