Hur får man sitt barn att tacka?

jag är nu gravid med barn nr 3 och med mina två första pojkar var tack ett av de fem första orden de sa och de säger nästan alltid tack. Hur kommer det sig då, jo jag och min man har alltid sagt tack till dem när de har kommit med något och när de gett oss grejer redan när de var bebisar, så för dem är det självklart att säga tack(de är 1,5 år och 4,5 år)

Jag tror mera på att föregå med gott exempel och tacka själv när man ska lära barn att tacka. Som bloggaren beskriver hur hon gjorde för att lära sitt barn att tacka finns risken att barn på detta sätt lär sig tacka bara för att föräldrarna vill det/för att slippa höra tjat om att de måste tacka.

Det kanske är meningen men inlägget i bloggen men jag tycker att bloggaren överdrev det där med att hur skönt det är att få höra tack från någons barn kompis efter man gjort något för denne. Utan jag tycker man får skilja mellan det saker man måste hjälpa sitt barn/deras kompisar med och vad man inte måste göra. Tex känner man att passar upp barnen i onödan kan man sluta med det om det känns otacksamt. Men om man smörjer in barnet med solkräm är det troligen så att barnet pga ålder inte skulle förstå varför man ska göra det.

Har man ett barn som liksom bloggaren har svårt att ta kontakt med vuxna i sådana situationer tror jag lösningen på lång sikt är att hjälpa barnet att komma över detta utan att tvinga barnet att ta kontakt. Är man som förälder rädd för att barnet ska uppfattas som ohyfsat kan en lösning vara att barnet inte får äta hos kompisar.

Det är säkert det bästa sättet att lära barn att säga tack. Det är dessutom ganska trevligt när man hör "tack" från vuxna. Allt börjar som barn dock. Många daltar med detta dock och i många länder är barnen bättre på att säga tack. Var i England nyligen och.. ja det är skillnad. Varenda unge tackar och det är ju en bra början 

Min son säger alltid "tack" och har så alltid gjort.

Men om han verkligen blir glad för något han får, så säger han "tack så jättemycket". Men det vet bara de som känner honom väl. ;)

I England är kulturen sådan att många vuxna tackar och generellt har ett artigt tilltal mot varandra, så därför tror jag det är orsaken till att barnen där tackar.
Att det inte är lika vanligt här att barn tackar tror jag beror på att många föräldrar själva inte gör det så mycket generellt.

Vi tänkte såhär: Barn gör ju som vi gör och inte som man säger åt dem att göra, så min man och jag tackar alltid varandra när vi gjort något för den andra, vare sig det gäller maten eller städning eller vad nu det kan handla om.

En spontan tack-kram då och då skapar också skön känsla.  Det har vår son plockat upp och tackar alltid för maten och han tycker ofta om att hjälpa till. Hjälper till med matlagningen, dukar bordet, plockar undan efter sig och hjälper till att plocka in i diskmaskinen (inte alltid - ibland är han tvärsur och vägrar, så han är ingen robot). När vi säger tack till honom för hjälpen- säger han oftast - ingen orsak! 

Det gör inte ont att vara hövlig och artig.
Han är dock bara 9 år, så förmodar att allt förändras när han blir tonåring, men vi har i alla fall lagt grunden.

Ja, visst kan man göra som i artikeln, men då gör man det ju onödigt svårt för sig. Vill man förresten att ens barn ska säga tack av tacksamhet eller för att mamma/pappa tjatar om att man måste?

Mina vänner tjatade och tjatade och ja, nu säger deras 5-åring tack. Jag har aldrig sagt till mitt barn att hen måste säga tack, men tro det eller ej, hen säger det ändå. Det första sättet skapar däremot otroligt många och otroligt onödiga konflikter under vägens gång.. Onödigt och okunnigt (om barns utveckling). 

Angående detta med ögonkontakt så finns det personer som har svårt för det, men det betyder inte att de är ohyfsade. De har ett annat sätt bara.

Det låter som att ert barn har fina föräldrar och detta smittar av sig. Kanske kommer ert barn att göra samma för sina barn, tänk vilken kraft detta har. Jag tror ert barn kommer att göra många andra människor glada i framtiden :) 

Already from a nurseing baby, one should treat the child like you would be treated by any other adult. Even if they do not under stand your words. "please" and "thankyou", should be a given in the verbal exchange. and so as the child starts to talk it is a given. The meaning comes naturelyYour child is the center of your life and you are either bringing up a burdon or your bringing up a familly participant. It so easy to spoil your child by giving out the signal that its ok he /she can do what they want they are too small to understand. But they do and pick up on everything from the word go. By the time they are toddling its getting to late.if they bhave attidude then, you are already battleing, which then sets up a snowball effect. alreadynegative games should be avoided e.g. snatching and saying thats mine( usually of a precious teddybear, or a a favourite red car), the feeling that goes through ther hearts and minds are exactly if an adult does it to you. Once your chid has a good social behaviorthen it can tackle life better and learn more earlier with other adults/peers only to happy to know them and teach them there little skill.
Someone said to me once "Thats ok. They learn all that at school". But no,badly behaved kids are avoided by Aduls and there peers.
I've often heard from the Swediish point of view that the Brits use thankyou much too much, and are sickly polite, but it does instill warmth and friendlyness in fellow man.My wife and I always had compliments on our childs behavior especially here in sweden, In britain in our circle it it was a given. The social behavior is of utmost, because it brings advantages already to a small person

Jag tror ni ska väldigt nöjda med era barn om ni ser det som ett stort problem om de inte tackar för sig. Vår 7-åring är inte bra på att tacka även om det kan hända någon gång. Och denna "brist" har jag knappt reflekterat över då jag tycker det finns mycket andra problem med mycket högre prio.