De tror att jag har autism, och kanske till och med att jag är en idiot.

Men hur kan de säga att du har autism??

Nu säger jag inte att du har autism, det kan jag inte uttala mig om, men att likställa autism med idioti är helt out. Jag har själv autism, Aspergers syndrom, och nån idiot är jag då rakt inte. Har högt iq, logisk, detaljseende utöver det vanliga osv.. sen att jag är lite socialt klumpig ibland eller har svårt att sortera intryck osv är ju en sak. Men nån idiot är jag då inte!

Ursäkta mig!

Jag menade inte att jämföra asperger syndrom/autism med idioti. VERKLIGEN INTE!

Och förlåt mig!

Det jag syftade på att de kanske möjligen OCKSÅ ser mig som idiot. Samtidigt som autism.

Förstår du?

Att jag OCKSÅ ser mig som dum i huvudet och INTE BARA en person som har autism.

Men kära du, förlåt mig. För missförståndet och otydligheten som kom ifrån min sida. Det var mitt fel.

Antagligen för min tystlåtenhet och små andra saker. . .

Jag vill understryka att det är producenten som har utalat sig om det.

Skådespelarna, tja. De kanske ser mig bara som en skum och dum man?

Jag skulle tro att set hela är en stressreaktion på grund av att det här är ett större sammanhang än du tidigare deltagit i. Som skådespelare är du säkert mer lyhörd än vi andra vilket gör att du tar in andras reaktioner i hög grad.

Det är ingen fara, ville bara poängtera detta. Så att du vet att OM du (eller någon annan i din närhet för den delen) nu skulle ha autism, så säger det verkligen inte att du är nån idiot ;) Givetvis kan man vara dum i huvet och ändå ha autism, precis som man kan vara dum i huvudet och neurotypisk. Sen tycker jag inte att nåt du skriver i TS skulle tyda på att du är dum i huvudet, kanske lite spänd och nervös, men inte nån idiot!

Ja, men du får väl kämpa på ett tag och sen om klarar av att vara dig själv mer. De kanske var likadana i början de med.

Tack så mycket!

Väl, du verkar vara en person som absolut är intelligent. Så det värmer extra när du säger att du inte ser mig som dum i huvudet. Tack, litar på dina ord!

Gäller väl att försöka bli mer säker där. Det kanske kommer med tiden . . .Önska bara att jag kunde visa min duktiga sida redan nu.

Nyfikenhet, har du haft en sådan erfarenhet förut?

Ibland tänker jag - Om jag ändå var smartare så skulle jag inte vara så förbannad förvirrad & tyst av mig. Jag skulle veta vd jag skulle säga, och det skulle inte bli så svart i skallen på mig.

Det var snällt sagt :)
Jag blir ofta obekväm bland folk, framförallt folk jag inte känner. Jag blir tystlåten, nervös, och uppfattas säkert som osocial. Skulle jag vara i en grupp människor och få en fråga, så skulle jag säkert kunna uppfattas som mindre intelligent än jag är, pga nervositet. När jag däremot är i situationer där jag är trygg, och pratar om ämnen jag är intresserad av, så kommer mitt rätta jag fram :) Det kanske blev rörigt, men jag hoppas du förstår hur jag menar!

Sen finns det ju olika typer av intelligens. Jag är inte socialt intelligent, det erkänner jag. Jag har svårt att veta hur jag ska bete mig ibland, och svårt att läsa av andra människor. Där är jag mindre intelligent än genomsnittet. Men när det gäller logik och problemlösning t ex, så är jag mer intelligent än genomsnittet. Det är vanligt just vid Asperger att man har en ojämn begåvningskurva.

Vet inte om detta gav dig nån klarhet, men jag måste säga att jag tycker det var riktigt dumt av producenten att säga sådär. Inte för att autism skulle vara nåt negativt, utan för att det är en märklig sak att säga till en person som inte själv berättat om sin autism. Du hade ju kunnat bli väldigt förvirrad av en sån kommentar liksom, med all rätt.

''När jag däremot är i situationer där jag är trygg, och pratar om ämnen jag är intresserad av, så kommer mitt rätta jag fram'' - Känner igen mig där. Det är precis så för mig också, och tror dessutom det gäller för de flesta. Skulle nästan kunna säga att det är så för alla . .

Jag kan inte säga att jag är intelligent, utan det lämnar jag över till andra människor. Och vad jag har fått höra, är att jag är en klok & skarpsinnad av mig.

Men som sagt, vid obekväma situationer som denna, så är det som om att intelligensen minskas. Nästan skrämmande egentligen . .

Förhoppningsvis känner jag mig mer säker snarast. Jag känner i alla fall att jag är på den vägen.

Men tja . .Jag känner bara ångesten över att de inte kommer höra av sig till mig mer, för eventuellt fler arbeten. Vilket jag känner en sorg över. Då det är en rätt stor teatergrupp. Kunde absolut hjälpa mig med karriären med enorm steg.

*Suck*

Så...Vad gör du när du då känner dig obekväm? Finns det tips?

Jag kan säkert uppfattas som "dum" ibland. När jag känner mig obekväm och blir nervös så får jag svårt att hitta ord, vilket gör att det jag säger kanske inte kommer ut på bästa sätt, eller sättet det var tänkt.

Alla i min närhet vet ju om min diagnos och de vet hur jag funkar, så är jag t ex på en släktmiddag och känner att jag inte klarar av att sitta och prata, (vilket ofta händer, min hjärna blir full av intryck eftersom den inte sorterar som den "ska" vilket gör mig snabbt trött) så går jag undan. Finns det ett rum med dörr man kan stänga så vilar jag där en stund. Ingen som ifrågasätter. I situationer där jag inte har möjlighet att gå undan så försöker jag tänka som så att om de tycker jag verkar konstig så är det inte hela världen. Jag gör mitt bästa. Det enda jag kan göra är att försöka klara av situationen så bra som möjligt och sen ta mig därifrån så snabbt jag kan ;)

Men vad konstigt att de skulle anta att du hade autism - utan att du hade sagt något om det. (Men om det skulle göra situationen något lättare så har majoriteten av min autistiska vänner ett STORT intresse för skådespeleri och är riktigt, riktigt duktiga på det. En behöver inte vara en sämre skådespelare p.g.a. diagnosen alltså. Men jag förstår om det skulle kännas sårande om de stämplade dig sådär, vare sig om du hade diagnosen eller ej.)

Tack så mycket. Allihopa, tack så väldans mycket för fina svar.

Det var till och med en som sa att det kunde möjligtvis vara stressreaktion som kunde vara och spökar. Vilket fick mig att fundera lite och sedan ta beslutet av att så kan det absolut vara!

Jag älskar verkligen teater! Det är en sådan oerhörd fin arbete, men väldigt svår och tuff att ta sig fram. Precis som de alla andra inom underhållningsbranschen.

Jag är så glad över att jag i min väg börjat bygga upp fina kontakter. Bortsett från kontakterna, så har vägen fått mig att syna och bli känd. Fått fina bekräftelse. Med sedan kommer man hit, och med enorm slag har man helt plötsligt blivit ''dum''. Jag vet att jag blir förvirrad. Jag det är skrämmande hur min psykologi ändras. . .

Jag mår inte bara dåligt på grund av det. Utan även att en av producenten ser mig som dum i huvudet och jag märker hur hon lät irriteras på mig. Jag tror dessutom att hon inte tycker om mig..ALLS.

Jag får också känslan av att två skådespelare inte gillar mig.

Jag vet att möjligtvis regissören själv känner detsamma. Men han verkar försöka hålla sin tålamod inne. *Suck*

Bara om jag kunde visa min goda sida. Jag är ju medveten över att min psykologi ändras när jag kommer dit, och jag kan inte hjälpa det . .

Detta kunde verkligen hjälpa mig med karriären riktigt ordentligt. Och även så kunde jag ha riktigt roligt där.

Det är nästintill allt som jag har drömt om. Om man nu skall tänka sig bort ifrån Stockholms-Stadsteatern.

Någon nämnde ordet ''lyhörd''. Tror han/hon har också rätt. Jag är helt enkelt känsligare än andra, kanske.

Det gör ont att inte bli omtyckt. Gör ont att man blir en idiot . .*Suck*

Nåväl..Tackar för att ni lyssnade!

Exakt det där har jag råkat ut för på en arbetsplats. Jag slutade självmant, orkade inte känna mig mindre värd när jag vet att jag inte är det. Vet inte varför det blir så med vissa människor, men jag blev osäker, tyst, klumpig, missuppfattade osv. Kändes riktigt illa, dessutom fick även jag höra att jag måste ha *något fel* av ledande personal. Försök att sluta och ta andra skådespelarjobb - inte lätt, jag vet det men du kommer att klara en karriär iaf på ett annat ställe med andra människor!!! Lycka till! Det är inte dig det är något fel på utan gruppdynamiken.

Det börjar gå lite för långt. Det började med en producent. Nu börjar även regissören tala mer simplare med mig, och även utrycker - "Om du inte förstår, är det viktigt att du säger till"

Och andra särbehandling har skett. Jag kan inte säga att jag fortfarande är oerhörd försiktig av mig. Inte heller klumpig. Det beror givetvis på att rädslan är borta, och därför är jag inte lika klumpig.

Spelar ingen roll hur mycket jag visar att jag är "normal".

Ganska fascinerade det här med psykologi. Har de i tron om att jag har autism, så har de uppfattningen att jag inte förstår, hur man än visar att man kan minst lika mycket som andra.

Tror mest att det beror på det där producenten som sa i början att jag hade autism. Hon har garanterat talat om för de andra om min "diagnos". Och hur man skall bete sig på dessa människor. Lite frustrerade.

Jag gick på en kurs som var intressant. Kursen var inriktat mot människor som hade denna diagnos, men andra människor utan diagnos var välkomna.

Gick på den kursen och lärde mig massor. Stödde även på en människa som jag kallar för min närmaste vän och han har Asperger syndrom. Fullständigt icke relevant!

Men har man i tron om att dessa människor är på ett vis sätt, så blir det ett problem när de stöter på en sådan människa. Denna regissör visste att jag gick på den kursen och det var så han fick tag på mig, på bästa sätt. Istället för att leta eter mina kontaktuppgifterna.

Men producenten var fast besluten med att jag hade diagnosen, i och med att jag kom därifrån. Och på grund av att jag var små klumpig av mig och tystlåten i början gjorde saken värre.

Hur kan jag säga att jag inte har autism? Räknas det som om jag ljög, eller kan jag bara säga. Jag har inte autism. Eller kommer jag bara bli stämplad som lögner, och få massa frågeställningar om varför jag inte sa i början?

Saken är klar om att jag skall berätta att jag inte har diagnosen. Frågan är - Hur skall jag göra det på bästa sätt?

Tack på förhand!

OBS! Skrivet och skickat från min iPad.

Usch vad taskigt att säga att du har autism för att du är tystlåten..det låter som du kan vara en hsp personlighet har själv drag av det man orkar inte med folk och intryck lika mycket som andra..blir lätt utmattad och tar in andras känslor och energi väldigt mycket

Men oj vad fel det kan bli! De försöker ju bara vara snälla och anpassa sig till ett funktionshinder som du inte har. Istället så lyckas de förolämpa dig och få dig att känna dig dum. Det enda sättet att få stopp på det är ju att du talar om att det hela är ett missförstånd och att du inte har autism.