Det är meningslöst att planera hur många barn man ska ha, innan man har det första. Och meningslöst att planera för tre barn innan man har det andra. Eftersom man inte vet hur det kommer att bli. Barn är väldigt olika, och man kan också själv finna att man inte var så ägnad att ta hand om barn som man trodde. Jag vet många som har drömt om en stor familj, men när det sedan blivit verklighet att skaffa den, så har det varit så jobbigt att de stannat vid ett eller två.
Jag tycker inte att fem-sex barn BEHÖVER vara trashigt, det beror ju på vilken typ av familj det är. Den största normalfungerande kärnfamilj jag har känt, hade sju barn. Men tyvärr är det väl så idag, att de kvinnor som har förmågan ofta vill skaffa sig utbildning och göra någon form av karriär, och då blir det svårt att hinna med fler barn än två. Vilket gör att många av storfamiljerna har en mamma som inte hade någon karriär att offra från början.
Vilket inte heller behöver vara fel om det är ett MEDVETET val alltså, men oftast idag är det ju inte det, utan det handlar om att kvinnan saknat driv, energi och ordningsförmåga att ta sig igenom skolan och slå sig in på arbetsmarknaden. Och den bristen på driv, energi och ordningsförmåga hänger tyvärr även med i hemmet, så att hon inte orkar hålla barnen rena och snygga, ge dem lagad mat på regelbundna tider, se till att de borstar tänderna, tvätta deras kläder innan andra ser att de behöver tvättas, passa tider för läkare, tandläkare, utvecklingssamtal och liknande, se till att de lär sig simma, se till att de inte hänger ute för länge om kvällarna eller stör grannarna, o.s.v..
I de värsta fallen handlar det om en ensamstående mamma som lever på bidrag och har barn med flera olika män.
