Att känna skadeglädje när nära och kära blir med barn. Bara jag?
Jag har nu under många år förvånats över mina egna känslor. Jag blir skadeglad när vänner och kusiner blir med barn. Det är en märklig känsla som jag annars faktiskt aldrig känner. Jag blir glad utåt, mycket glad, men inombords sprider sig en nästan varm känsla av härlig skadeglädje (såklart även en portion av genuin glädje, jag är ju inte ett monster). Jag är aldrig skadeglad om någon har problem med att få barn, eller när folk i omgivningen bryter upp. När vännerna (särskilt de med barn) gör slut känns det som att mitt eget liv vänder sig upp och ned. Jag lider enormt med andras olyckor. Vad i hela världen får mig att känna skadeglädje för sådan lycka som en graviditet kan jag inte greppa. Idag fick jag nog av mina knäppa känslor och skriver därför detta inlägg.
Senast idag berättade min älskade kusin (den yngsta i släkten) att hon är gravid. Sedan dess har jag glatt skuttat runt men inte av rätt sorts av glädje. Jag kan inte ens sätta ord på detta för att det är så jäkla galet och konstigt. Är jag skadeglad för blöjbyten? Nej. Lite sömn? Tror inte det. Min syster blev gravid förra året och jag kände likadant. Jag är från och med idag ensam om att vara barnlös i min släkt och jag känner att det vore mer hälsosamt och normalt att kanske känna en viss gnutta av avundsjuka tillsammans med mycket glädje, men det jag känner mest är skadeglädje. Det pirrar nästan i bröstkorgen. Snälla, om det är någon där ute som känner likadant, berätta. Jag har förgäves sökt liknande trådar på internet.
Betyder detta att jag inte borde ha barn? Eller att jag kanske har ett märkligt inre behov att stå ut och vara annorlunda? Eller att jag misstolkar mina känslor? Jag har ju inget emot barn. Jag tror att jag älskar barn, jag brukar säga så iallafall. Jag är inte särskilt sugen på barn just nu, men den känslan skiftar då och då (dock allt mindre med åren). Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är exakt jag är skadeglad över vad gäller dessa graviditeter. Jag har aldrig gjort abort, har ej större problem med fertiliteten enligt prover, har en fantastisk partner (som tittade förvirrat på mig när jag brast ut att jag är skadeglad efter kusinens samtal)... Jag hittar liksom inte källan till detta.
