Min lilla gumma får mitt hjärta att brista..
Ja jag känner mig som signaturen, villrådig! Är skild och flyttade ut från vårt hus för ett år sedan. Huset som vi byggt upp under många år och fått 4 barn i, huset som jag som hemmamamma spenderat så mkt tid som möjligt med mina barn i.
Bor numera bara ett stenkast bort från huset och har barnen varannan vecka, utom stora tjejen som är hos pappan varannan helg bara.. mina pojkar tycker jag löser det här med varannan vecka rätt bra. vi ses oftast även när det inte är min vecka då vi bor så nära.
Men så är det min lilla flicka, hon blir 6 till hösten och är i en känslig ålder.. men hon har hela tiden visat att hon saknar mig väldigt mycket när hon är hos sin pappa.. hon är väldigt duktig på att uttrycka sina känslor dessutom och förklarar ofta hur hon känner.
Jag har försökt att ha henne lite mer, lite extra dagar för att det inte ska bli en hel vecka.. ikväll är hon hos mig för nionde kvällen i rad och imorgon är det pappa igen tills på måndag... Ikväll sa hon "mamma, kan du inte komma tillbaka till huset, jag saknar dig hela tiden" så grät hon och sa att hon är rädd att jag ska försvinna..
Detta är inget nytt, har varit såhär i perioder under hela året.. Men mitt hjärta går sönder, min stackars lilla flicka som ska behöva känna så.. Hon saknar aldrig sin pappa när hon är hos mig. Hon vill vara hos mig, så är det. Jag vet att hon inte har det dåligt hos sin pappa men det var jag och hon i så många år, var hemma helt med henne tills hon var 3, sov bredvid mig från att hon föddes till att jag flyttade ut.. kanske känns tungt att vara i det där stora huset utan mig. Pappan är det inget fel på och han vill ha sina barn lika mkt men han reste och jobbade mkt, det var jag och barnen..
Jag vill ha alla mina barn hos mig alltid men vill inte ta barnen från sin pappa som känner likadant.. men hur gör man? Hur gör man för att hon ska må bra.. vad är rätt och vad är fel.. Stora tjejen är 12 och har valt att bo med mig, jag tycker det känns jobbigt att syskonen ska delas och tänker att det blir tokigt att ha lillasyster mer oxå.. känns inte bra att dela dem så. Och pojkarna vill ha sina systrar med hos pappan..
Mår så dåligt över att min gumma känner så.. sakna är bra men inte om det gör ont. Mår själv ff dåligt över vad vi gjort mot barnen.. splittrat familjen. Men vi älskade inte varandra och jag mådde inte bra men ändå.. att de ska behöva leva med det.
Någon som varit i liknande situation? Eller bara någon annans tankar..