Ber om ursäkt att jag drar upp tråden igen, men vill uppdatera den istället för att skapa en ny.
Vi har kommit till det läget att båda insett att detta är något grundläggande hos mig. Något som jag behöver i mitt liv. INTE just de olika sexuella handlingarna i sig. Jag klarar mig väldigt bra både utan att hon sväljer eller analsex bara för att ta några exempel.
Jag behöver närhet, att man visar varandra åtrå, att man ger och tar, vilket inte innebär att om jag ger oralsex så ska jag ha samma tillbaka. Ge och ta är ett samspel som sträcker sig långt över den nivån.
Jag är nyfiken, vill upptäcka, har en naturlig experimentlusta.
Frekvensen, ifall man har sex två gånger om dagen, eller två gånger i månaden tillhör det mindre viktiga. Kärnan i det är att båda känner att det ger vad det ska, och i mitt fall är det inte utlösning/orgasm som är det primära.
Vore det så enkelt så hade jag inte känt någon saknad, för den fysiska biten fixar jag, precis som vem som helst, enkelt på egen hand ifall det behövs.
Detta handlar om intimitet/lust på det mentala planet.
Någon skrev ungefär "Det är inte fel på någon av er, men ni är så fundamentalt olika att det kommer aldrig vara möjligt att närma er varandra tillräckligt för att ge båda det ni vill, utan att den ena parten antingen spelar att vara något han eller hon inte är, eller att du sänker dig och avstår de bitarna.".
Detta känns det som att min sambo äntligen kommit till insikt om också, eller börjar i alla fall, vilket känns bra.
Vi har kommit fram till att, som hon uttrycker det, att "Ska detta ingå i ditt liv om tio år så är det ingen ide att fortsätta leva ihop, för det kommer inte hända. Jag kan inte ge det.".
Sen kommer något som för mig är en fullständig gåta hur man kan resonera på det viset.
Om och om igen återkommer hon till att "Anser man att den biten är viktigare än vad personen man påstår sig ha känslor för så kommer vi ju ingen vart.".
Den sortens logik orsakar kortslutning i min hjärna. Jag fattar ingenting.
Jo, jag fattar hur hon resonerar, men får inte ihop hur man kan komma till den slutsatsen.
Jag har en längtan/saknad, ända in på cellnivå. En längtan som är lika naturlig som törst och hunger. Jag tänker inte be om ursäkt för det!
Har även spunnit vidare på hennes resonemang om att den biten är viktigare än henne.
Då tänker jag så här, och har också sagt det till henne, att jag kan bortse från den här biten. Jag kan göra vad jag kan för att tänka annorlunda och se på ett annat sätt på det. Kan försöka väga, som hon föreslår, att andra bitar fungerar och vara glad över det istället.
Det kan jag absolut! Men den längtan och saknad jag bär på. Försvinner den beroende på hur många andra bitar i förhållandet som fungerar? Nej, den gör ju inte det.
Det är inget jag styr över. Den finns där. Den saknas. Jag behöver den. Jag är inget odjur.
Att hon ställer upp det som hon gör, att ifall jag anser att en sån bit är tillräcklig för att lämna den man lever med, då innebär det per automatik att hon är värdelös i mina ögon.
Enda anledningen jag kan komma på varför hon är så noga att understryka detta, måste vara att hon vet att det petar direkt på hjärtat. Att jag ska få dåligt samvete, och undra "Vad håller jag på med?", att hur kan jag välja en sån betydelselös del av livet före en människa jag har barn med och levt många år med.
Det måste det bero på.
Men nej, jag tänker inte be om ursäkt. Jag behöver detta i mitt liv, och jag är inte kall och elak som lämnar på grund av det!
Resonerar jag fel??
