Svartsjuk 11-åring

Oj, jag vet inte riktigt vad jag skall ge för råd men tänkte lite så här...
I den åldern, oavsett om det är "mammas nya kille" eller ens biologiska mamma och pappa så kan nog detta vara ordentligt jobbigt. En ålder då man börjar upptäcka sin kropp, sex etc så kan det kännas jobbigt. Vill alltså säga att det kanske inte bara beror på att du är ny i familjen, men det gör säkert det hela mycket värre för flickan.

Jag skulle för det första se till att dottern absolut inte inte ser er ha sex eller annat "som två människor som älskar varandra gör". LÅS DÖRREN! Det kan hon ju uppenbart inte hantera så utsätt henne inte för det.

Sedan normalisera, prata om kärlek, kramas, pussas, både varandra OCH henne precis lika mycket då ni är alla tillsammans. Fortsätt genom hennes avogsamhet och rädlsa. För det handlar nog mycket om rädsla, att bli utanför, en ny familjekonstellation, räcker kärleken till? Hur mycket ni än säger att du inte skall ta mamma ifrån henne så kan man inte styra över sina känslor. Fortsätt kramas alla tre och prata.

Jag tycker dock att hon absolut inte skall få sätta villkoren för familjen, dvs om ni skall träffas, umgås etc. men däremot bli sedd av er båda i överflöd.

Vad det gäller det där med sexet så, dels går det inte att låsa dörren och det kanske inte spelar så stor roll heller, för hon smyger omkring och bevakar 24-7 och blir skvatt galen om hon kommer på oss påklädda och kramandes i köket.

...men att "kärleksbomba" henne ja. Hon är med oss så mycket hon kan och får många kramar, "egentid" med mamma (när vi var på semester t.ex) och även sovit en natt mellan oss, men det räcker inte. Jag frågade henne hur hon skulle vilja ha det så att det passade oss alla, och hennes svar var att jag ska försvinna helt....

Är hon verkligen "bara" svartsjuk eller har hon något emot just Dig?

Har hon sin pappa och har han också nån ny?

Nej, hon har nog inget direkt emot mig, för hon kan spontant berätta saker för mig eller fråga vad jag tror om något. Nej, jag tvivlar ibland på att det handlar om svartsjuka. Hon blir väldigt lätt arg på allt och alla som inte gör som hon vill, så hennes vrede är svårtolkad. Hon är väldigt ego, avbryter och pratar bara om sig själv. Känner att den egocentrerade personligheten (om man kan säga så om en 11-åring) kanske kan vara en stor bit i det hela, men vad gör man åt det i så fall? Syskonen är väldigt empatiska kanske ska tilläggas.

Den biologiska pappan finns inte med i bilden över huvud taget.

Jag vet inte hur snabbt ni har visat för barnen att ni är ett par men det kan också spela in. Alla barn kan inte hantera att plötsligt bli presenterade för mammas/pappas nya partner.

Ang att försöka få ihop en styvfamilj, det tar två år ungefär innan allt faller på plats enligt forskning.

Vissa barn är inte särskilt behagfulla att ha omkring sig helt enkelt, kanske är denna 11 åring ett sådant barn. Kanske behöver 11 åringen inte mer diskussion om er och hur det påverkar henne utan kort och gott en tillsägelse från mamman att nu är jag och xx ett par och så kommer det att vara. Jag (mamman) har rätt att älska en vuxen person också och det kommer jag att göra eftersom det är min sak som vuxen att bestämma det.

Det låter hårt, men en del barn behöver svart på vitt att så här är det. Hon behöver också få veta att hon inte alls kan kräva en sådan sak. Många ungar får en jävla massa dumma idéer från skolan som jobbar mycket med kränkningar osv. Idén är bra, men den utförs väldigt klumpigt på många håll så barn får för sig att de kan bestämma allt och lite till och får de inte det de vill kan de gapa om att de blir kränkta eller mår dåligt så då måste föräldrarna/skolan etc göra som de vill vilket är helt fel.

Mår hon dåligt på riktigt bör hon få prata med kuratorn på skolan eller en genom BUP.

Det är en knepig ålder, hon håller själv på och utvecklas ifrån barn till tonåring och det är mycket konstiga känslor mm i kroppen! Testa om du kan bli "bästa kompisen" med henne,gör roliga saker ihop! Tycker ändå att det är viktigt att hon vet om att du och mamman är dem vuxna att hon inte kör över er och era förhållandet.

Barnen kände visserligen till mig några veckor innan vi träffades första gången, men det kanske gick för fort ändå, vem vet. Hur som helst så är det som det är nu ändå.

Det där med att prata om det orimliga i hennes uppförande och krav, det har vi pratat om. Hon kan inte säga vad vi gör för fel mot henne utöver att vi träffas. En gång när hon betedde sig riktigt illa och "hämnades" på oss så pressade jag henne på svar om vad vi gjort henne, och om vi förtjänade hennes "straff". Till slut hade hon målat in sig i ett hörn och enda utvägen för henne var att uttala orden "det var jag som var dum". Jag trodde att det skulle bli en vändpunkt, men hon är tillbaka i samma spår igen. Nu hävdar hon sin rätt att vara en plåga bara för att "hon mår dåligt", och hon har ingen förståelse för att hennes känslor är hennes och att vi inte kan ansvara för, eller till 100% rätta oss efter vad hon känner och tycker.

Skolans kurator har kontaktats, men skolan anser sig inte kunna ta tag i detta. Hos BUP blev svaret att det inte var tillräckligt "illa" eller "akut". Återstår är väl att försöka med den kommunala familjerådgivningen.

Kan ni inte se till att låsa dörren, att inte pussas och kramas framför henne och att träffas så mkt som möjligt när inte barnen är närvarande?!

Hur länge har ni varit ett par? Varför stressa fram något när ni ser att hon inte tar det så bra?!

Sovrumsdörren går inte att låsa, och om vi låser in oss (det hände på wc en gång) så bankar hon på dörren. Sedan räcker det med att vi håller varandra i handen för att hon ska flippa ur. För övrigt så finns det ingen pappa med i bilden så barnen är alltid närvarande när vi är lediga.

...och vad menar du med att "stressa fram något"? Vi kanske spenderar var tredje dygn tillsammans (sedan knappt ett år tillbaka) och 90% av dessa på deras hemmaplan för att inte tvinga dem att byta miljö. Är detta att stressa? 

Går det inte att låda dörren så får ni väl fixa så det går att låsa då, ert ansvar! Absolut prio ett att välja vad ni visar henne, hon sover väl någon gång!

Annars tror jag på att vara konsekvent och ihärdig. Dvs att kort svara på saker som hon revolterar mot men som inte hon får bestämma över, sätta punkt , "det där beslutar vi vuxna" oavsett hur arg hon blir.

Samtidigt ge massa kärlek, en enstaka insats eller en dags egentid är inte det viktiga utan det där lilla varje dag från er båda. En 11-åring tycker jag dock inte behöver sova i samma säng, det är att ge fel signaler då låter ni henne kliva in i ert vuxenliv, däremot självklart sitta i soffan tillsammans etc.

Förresten, cred till dig som verkar engagerad och bryr dig om att hitta en lösning och inte bara skyller på flickan!