Fast i mitt eget hem

Nu säger du till din man att du faktiskt behöver tid för dig själv ett par gånger i veckan. Du får strunta i dotterns klängande, du säger till maken att "nu får du faktiskt ta hand om din egen dotter ibland". Och till dottern säger du att "du måste faktiskt iväg en stund". Det är inte alls sunt att pappan inte har minsta lilla tid tillsammans med sin dotter alldeles själv.

Jobba på det!

Gå ut iaf, de vänjer sig

Jag förstår dig. Ta det i små steg, dottern överlever! Första gångerna tar du bara en promenad på en halvtimme eller så, nästa gång ökar du lite och sedan vänjer hon sig. Förstår att det är jobbigt att lämna henne klängandes och gråtandes. Men det är nog lite inlärt det också (förutom att hon såklart inte vill att du ska gå då); hon har nog märkt att varje gång hon agerar på detta vis så stannar mamma hemma. Mannen är hon ju inte lika trygg hos då hon ju inte umgås så mycket med honom. Men det går att ändra på! Han får börja engagera sig i dottern så är hon lika trygg hos er båda. Förstår att du inte orkar ha det på det viset. Säg till din man precis hur du känner och kräv att han också tar ansvar. Sätt hårt emot hårt! Kräv tillbaks dig själv!

Hur gammal är dottern?

Börja med att gå ut när dottern är lagd, ta en promenad/träna/ta en kopp te - var hemifrån iallafall en timme! Kanske 2 ggr per vecka är en bra start?

och om dottern inte lägger sig i lagom tid för att du ska hinna så finns några alternativ: 1) lägg tidigare, kanske 19.00 och låt henne läsa/lyssna på bok. 2) Sätt på en film som dottern gillar. 3) Sätt dottern i badet.
Givetvis så måste pappan vara hemma med dottern!

När du fått in vanan att lämna hemmet regelbundet, så ta en funderare på hur du ska gå vidare:
* Öka antalet tillfällen?
*Börja gå iväg tidigare?
*Vara borta längre?
*Anmäla dej till en kurs = få regelbundenhet och utmaning.
*Prata med en kurator/psykolog?
*Anmäla er till familjeterapi?
*Åka bort ensam/med kompis/med släkting ett par dagar?

Och prata med din man när barnet inte hör. Bestäm att nästa gång du måste ut och andas lite, så säger du bara: Tillbaka om en timme!

Och går direkt. Du säger inget när du gör dej klar - bara ett snabbt: Hej då - tillbaka om en timme.
Då ska du redan stå klädd i dörren! Och gå iväg direkt och snabbt.

och maken ska stötta dej och distrahera/avleda dottern. Passa på att mysa på egen hand med henne.

Men varför skiter du inte bara i dom och går ändå, dom klarar sig ju en stund? 

Det låter inte friskt. Dottern blir kanske ledsen men du måste komma ut. Gå en promenad varenda dag utan barn & man. Varenda dag. Så vänjer de sig och du får möjlighet att så småningom utöka din egentid och kanske lägga den på ngt nytt? :)

Sitter i en liknande sits, så jag funderar på att starta eget företag.
I mitt fall har jag ett enormt behov av egentid för skapande som är svårt att få till.
Känns som en möjlighet pga att vi har så extremt låga omkostnader och jag tror på min grej.

Mitt barn skrek hjärtskärande när jag gick ut genom dörren, sedan lugnade han sig och hade det hur bra som helst med sin pappa. Om din man blir mindre feg, och du mindre blöthjärtad, så löser du det problemet.

Man kan göra mycket mera än handla och sitta i lekparker med barn. Mitt barn har fått hänga med på allt möjligt jag har velat göra. Det enda som inte funkar så bra med riktigt små barn är konserter och teatrar för vuxna.

Mitt barn skrek hjärtskärande när jag gick ut genom dörren, sedan lugnade han sig och hade det hur bra som helst med sin pappa. Om din man blir mindre feg, och du mindre blöthjärtad, så löser du det problemet.

Man kan göra mycket mera än handla och sitta i lekparker med barn. Mitt barn har fått hänga med på allt möjligt jag har velat göra. Det enda som inte funkar så bra med riktigt små barn är konserter och teatrar för vuxna.

håller med.
aldrig i livet att jag hade gått med på det där, du ska ha lika mycket fritid som din man. sitter han och plinkar på gitarren i flera timmar så skriver du upp det, likaså hur länge han är borta när han tränar. sen tar du ut lika mycket fritid. samma med hemarbetet, gör bara hälften.

Jättebra om barnet redan nu lär sig hantera ett avsked, och att det inte innebär att du är borta för alltid när du försvinner ut genom dörren. En dag ska väl barnet in i barnomsorg och då måste ju ett avsked ske varje dag.

Men det känns ju inte som att det är den där promenaden som är det faktiska problemet här, du skriver ju att det finns något mer du är missnöjd med i din relation?

Så du menar att du har varit "instängd" i 10 år typ? Hur gammalt är barnet?
Sätt ned foten genast och säg att du inte accepterar detta! 

Börja studera, så du kan söka bättre betalt jobb. Behöver du komplettera t ex gymnasiekurser, eller vill börja med att läsa enstaka kurser, är det kanske läge att göra det nu vid sidan av jobbet medan pappa tar hand om barnet.