Föräldratid och äldre barn

Ja många tonåringar behöver föräldrar mycket.Jag har umgåtts med barnen mycket sen de var små och nu i tonåren är det naturligt att vi pratar,skrattar,shoppar ihop mm.Jag jobbar inte heltid och endel av orsaken är att jag vill ha tid för mig och mina tonåringar.Det händer mycket i deras liv och även i deras vänners liv.Om vi är närvarande och uppmärksamma kommer de ofta till oss.

som trebarnsmamma och bonusförälder så har jag sett att många föräldrar slutar vara duktiga nånstans när barnen är omkring 8-9 år.  Då tappar man fokus och tycker att barnen är självgående och man kan lägga mer egentid på sitt vuxna liv. Javisst får man bättre möjlighet att göra saker på egen hand när barnen är större. 
Men det kräver också ett större och annorlunda engagemang i sina barn.

I större ålder behöver man som förälder vara uppmärksam på vad för slags kompisar barnen rör sig med. Vad hittar dom på egentligen? 
Vilka dataspel och tv-spel sitter dom med på kvällar o helger egentligen? 
Den tysta truligheten och smäll i dörren, vad beror det på egentligen? 

Många slutar också att vara engagerad i skolmiljön och hoppas halvhjärtat att man ändå sköter läxor och befinner sig där man bör vara mellan 8 och 15. 

jag upplever att äldre barn/tonåringar ofta lämnas lite "vind för våg" och föräldrar litar på att dom klarar av den friheten. Men oftast med lite tvetydiga resultat...

En 10-14-åring behöver inte nattas eller påminnas om tandborstning (oftast inte) men dom behöver fortfarande en föräldrers fulla uppmärksamhet och att man fortfarande är engagerad i deras liv.

alla fattar vi att tonårstiden är tuff med större krav i skolan , större påtryckningar från kompisar , hormonerna som snurrar runt  osv  - hur kan vi då glömma att det är då våra barn behöver som mest vägledning och stöttning? 
 

Det sista du skriver tror jag är jätteviktigt. Att vara närvarande och uppmärksam. Du jobbar deltid, hur gör barnens andra förälder? Oavsett om man arbetar hel eller deltid handlar det kanske till viss del om vad man gör med övrig tid?

Håller med om det fullständigt. Nu hade jag tur i oturen att jag var arbetslös under grabbens första skolår. Så jag kunde vara en mycket närvarande förälder. Men jag är väldigt säker på att man skulle vinna mycket om man fick spara föräldradagar tills det barnet är 12 och rätt till deltid. Även möjlighet att vara tjänstledig ett visst antal dagar.

Upplever samma sak. Sedan tror jag inte att det är bra att vara så förbannat "duktig" jämt och helt ge upp sig själv som så många småbarnsföräldrar gör, blir ett trist uppvaknande senare många gånger gissar jag. Jag tror att det  duktighetskomplex som många småbarnsföräldrar visar känns mindre ju mer de vänjer sig vid att vara föräldrar. Balans är bra.
Jag tror kanske mer att det handlar om vad man gör av sin tid än hur mycket man arbetar. Sedan kan det såklart underlätta att arbeta mindre. Det vet jag ju själv som jobbar 70 procent. Jag har människor i min närhet som arbetar heltid men som kanske inte bryr sig om att ha det jättestädat eller att maten ska lagas från grunden som en annan deltidsarbetande förälder jag känner som ägnar mycket ledig tid åt det.Tänkvärt.

Hur märkte du av det?

Går inte att peka på något enskilt. Det är något man märker som förälder.

Men han älskade sitt dagis och ogillade skolan. Det var tydligt. Han gick på fritids ett år och trivdes inte alls. När jag blev arbetslös så blev skolan mer ok. Han slapp fritids.

Han pratar fortfarande om dagiset med positiva minnen men aldrig om fritids

Jag förstår, det är nåt man märker. Har själv rätt små barn, en 6-åring och 8-åring. Vår 8-åring anpassar sig lätt, var svårare med grabben som älskade sin förskola. Han gillar väl fritids rätt mycket men i jämförelse, nej. Pratar fortfarande om dagis och allt som var så bra enligt honom. Kan tänka mig att han minns den där förskolan tills han blir gammal, verkligen toppen på alla sätt.
Jag vet ju att din grabb nu är tonåring och hur viktigt har du känt att det där med föräldratid varit eller är då under tonårstiden?

Det har varit många timmar med mycket prat. Under en kortare tid så var han väldigt antimamma. Då var det bara pappa som dög att prata med. Numera duger vi båda :).

Jag tror att han kommer minnas sin uppväxt att han hade närvarande föräldrar. Han har redan nu sagt att han tycker vi varit bra

Min mamma flyttade hemifrån som 16-åring och min mormor och morfar började arbeta vid cirka 12-års ålder.

Ingen av de har skurit sig, druckit, knarkat, osv. Och de är ju knappast ensamma från sina respektive generationer.

Jag tror att det ligger oerhört mycket annat bakom problemen hos unga idag. Fast till största del så beror det idag, på samma saker som det alltid har berott på, att vissa mår sämre än andra. Men det syns mer nu och är även mer utbrett nu.