Sorg över misslyckande

Kort draget:

Barn ett- där var vi äntligen gravida efter oförklarlig barnlöshet och ivf. Fulla av förväntningar- och inget blev som vi trodde.Graviditeten var tuff och jag fick havandeskapsförgiftning. Sonen föddes svårt tillväxthämnad med neonatalvård i veckor efteråt. Amningen fungerade inte alls.

Hans första 1,5 år minns jag som en dimma av sjukhusbesök inläggningar osv. Sedan vände det: han är nu en frisk kavat 4 åring som i princip aldrig ( peppar peppar ) är sjuk. Älskade, älskade unge:)

Barn två: komplicerad graviditet ( ivf) med sjukskrivning nästan hela tiden. Blev svårt sjuk i havandeskapsförgiftning. Ville ha revansch vaginal förlossning- blev misslyckad igångsättning och fyra dygns (!) kämpande som slutade med akut snitt. Jag överlevde nästan inte. Är rekommenderad att inte bli gravid igen.

Son två föds tv hämnad men frisk. Amningen krånglar direkt och har fortsatt göra det/ han är två månader nu och vi kämpar fortfarande.

Känns som om alla föder 3,5 och - uppåt klumpAr efter normala graviditeter som blev till på normalt sätt med normala förlossningar. Amningen verkar fungera och det mesta är frid o fröjd.

Vet inte vad jag vill med detta. Känner mig så ensam i upplevelserna och lite misslyckad. Finns det fler?

Så lycklig över mina mirakel förstås.

Men känner sorg över att det blev såhär, över det jag inte fick uppleva ( fl, fungerande amning , fler barn,osv.)

Rubriken är missvisande- mina barn är inga misslyckanden utan mitt livs kärlek. Men hur allt omkring och den första tiden och graviditeterna var kunde jag ha varit utan:(