Kan vi två minus bli ett plus?
Min sambo blev i juni ÄNTLIGEN redo för att försöka bli med barn. Jag har varit redo i en evighet...
Vi visste från början att det skulle bli ett extra moment för oss, i och med att min sambo inte kan få utlösning vid samlag. Han har aldrig fått det. Så vi bestämde oss för att testa med heminsemination det vill säga att han får runka och att man sedan samlar upp sperman i en plastspruta som man sedan skjuter upp sperman med.
För att min sambo skulle slippa runka på beställning varannan dag, körde jag helt enkelt med ÄL test för att vi skulle öka våra chanser. Allt var lugnt och det var härligt att äntligen köra igång! Så det var lite oroande när jag under första månaden inte fick någon ÄL. Men vi testade en månad till-fortfarande ingen ÄL. Då googlade jag runt och vi bestämde att det var lika bra att börja en utredning på en gång, varför vänta och förlänga väntan/längtan liksom?
Idag var vi på kvinnokliniken i Limhamn. Läkaren gjorde diverse tester, bla UL på äggstockarna. De var fyllda med blåsor, läkaren menade att jag har PCO. Kul det här! Nu ska vi dit imorgon igen och min sambo ska lämna spermaprov. Grädden på moset vore ju om hans spermier dessutom är livsodugliga. Då kommer jag gråta tills jag skrattar ihjäl mig!
Hur ska man kunna leva vanligt liv utan att hela tiden tänka på det barn man längtar efter? Hur orkar man vänta? Jag vet att det kan göra folk upprörda att vi är så giriga och inte har försökt i ett år, men det hade slitit ut den stackars snoppen...
Hur hanterar andra längtan och väntan? Ni som har använt pergotime för att stimulera ägglossning, har ni då haft 2 eller fler ägg vid ägglossning? Är risken stor?
Många frågor, men jag är bara sån :)
Kram Vera