Stannar du och tittar på barnens träningar?

När jag var tränare så var föräldrarna till slut inte tillåtna att stanna kvar..dom störde och lade sig i för mycket. När vi plockade bort föräldrarna så blev barnen dessutom ofta mindre osäkra. 

Visst är det bra att visa engagemang och att man bryr sig om sina barn, men det är inte alltid det bästa att alltid vara i närheten.
Jag pratar självfallet inte om dom allra mista barngrupperna, där är så klart föräldrarna med.

Intressant vinkel :) Vet att på vissa orter får inte föräldrar vara med på karate.
Vid vilka åldrar tycker du att barnen ska vara själva? Kände du dig inte utnyttjad som barnvakt?

Nu känns det naturligt att göra det, mina barn är bara drygt 4 och 6 år. Men som äldre kommer vi ju inte göra det, hade inte velat ha mina föräldrar där på träningarna när jag var 10-12 och uppåt.

Nej, nånstans går ju en gräns förstås. Fast ändå, en 10-åring måste väl tycka att det är kul om föräldrarna tittar. Kanske inte varje gång, men ibland?

På alla träningarna jag varit så stannade alla föräldrar, men då var han förståss 6-7 år. Dock störde det nof min son s koncentration mer än det hjälpte. Tittade hela tiden efter mig o sökte bekräftelse på allt han gjorde.

Det är lite svårt att säga en direkt ålder eftersom alla barn är så olika, men min erfarenhet är att nybörjargrupper kan ha föräldrarna med längre upp i åldrarna än fortsättningsgrupperna. Där har dom hunnit bli trygga med ledare, lagkompisar, själva träningen osv.
Absolut inte. Under utbildningarna ingår dels att klara av en grupp med barn/ungdomar och träningarna är ändå inte upplagda för att föräldrarna ska vara delaktiga. (bortsett från mini-grupperna) Jag känner mig faktiskt lugnare när föräldrarna inte är där eftersom jag dels har barn som fokuserar på träningen och inte sina föräldrar och jag slipper just dom föräldrarna som vill lägga sig i (utan att själva har koll) hehe.

Däremot tycker jag det är viktigt att vara flexibel. Ibland kan det finnas anledningar till att föräldrarna behöver vara där i när dom är i "gränsåldern" så man måste ju kunna ta det lite från barn till barn.

Nu var min grabb i skolåldern när han testade på olika saker, men där var det entydigt, inga föräldrar med inne, de tillförde ingenting, snarare tvärtom.
När sonen gick i simskola (började med lek och plask vid 4) samma sak, vi fick inte vara inne vid bassängen när de undervisade barnen (om det inte var speciella skäl)

Vi hade många uppvisningar, tävlingar osv, där föräldrarna var välkomna. Då var barnen inställda på att visa upp och dom som tyckte det var jobbigt slapp vara med.

Det kan ju också vara ett problem annars. Många barn är osäkra och att då dessutom ha en publik under träning (när dom lär sig nya saker och misslyckas) kan bli väldigt jobbigt. Men det är antagligen olika från sport till sport. Bollsporter är kanske inte lika "utsatta" som tex gymnastik.

Jag känner att jag vill ge mitt barn en realistisk bild av hur det funkar här i världen. Följer jag med min kille på hans träningar? Nej. Följer mitt barn med mig på mina träningar? Inte då. Följer jag med min mamma på hennes körrepitioner? Har hänt, om jag får sjunga själv. Däremot följer jag ju med på uppvisningar eller om barnet är väldigt blygt.

Det finns olika aspekter på detta. Barn vet och känner oftast vart de har sina föräldrar oavsett om man är närvarande till 100 % på alla träningar eller lägre frekvens. Sedan så varierar engagemanget avhängt antal barn för de flesta föräldrar. Jag körde min äldsta 4-5 ggr på träning och när han var liten så stannade jag kvar under hela träningen. När han blev något äldre så fick inte föräldrarna vara kvar och då utförde jag ärenden. Nu är han 15 och klarar sig själv till och från träningar och ingen av oss närvarande på dessa. Däremot så är hela familjen med på matcherna. Vi tillämpar samma princip på de yngre barnen.