Jag har ljugit för mina barn

Du får väl säga som det är.

Stackars ungar. Fattar att du blev arg/ledsen. men det är ju bara hans fel. Trist när vuxna ska vara så egoistiska som han verkar vara. Sen blir det ju dina barns syskon också... känns som det borde spela roll.

Många som läst men ingen som har några åsikter alls?

Ja på ett sätt så vill jag ju det.

Det känns som om jag skyddar honom genom att hålla fast vid min historia för då hade han ju åtminstone en "god" anledning att inte kunna träffas och jag är nog den sista på jorden som vill göra honom en tjänst. Å andra sidan så får barnen veta vilket rövhål han egentligen är om jag säger sanningen och det hade kanske gjort deras förståelse för mitt agg emot honom mer begripligt? Samtidigt så vill jag inte utsätta dom för känslan att dom inte är önskvärda. Åhh så svårt!!!

Jag har satt mig i en jäkla sits här och om jag själv hade fått bestämma så skulle barnen och han aldrig umgås igen. Hans brist på intresse lyser igenom och barnen frågar knappt ens efter honom längre så det känns bara helt fel alltsammans. Och hur kan han gå omkring och hålla ett nytt barn hemligt, speciellt eftersom det här nya barnet högst troligt kommer att få det rummet som mina barn har när dom är där.

Åhh, jag är så arg och besviken på honom!

Det är svårt att se sina barn bli svikna av en förälder och du sa säkert det som du trodde var bäst för dem att höra. Det är inte lätt att veta vad som är rätt och fel. Jag var i en liknande situation när mina barns pappa plötsligt meddelade att han inte skulle komma hem igen utan han valde istället att starta en ny familj. . Jag vet inte hur gamla dina barn är men jag tog hjälp av BUP. De ställde upp med samtal både med barnen enskilt och tillsammans med mig. De försökte också få pappan att samtala med barnen men han vägrade. För mig kändes det skönt att ha andra vuxna att bolla med. Som kunde ge mig råd och stöd men också ge barnen enskilt stöd och hjälpa oss. Idag är barnen unga vuxna och mår jättebra även om de inte har någon kontakt med pappan. Istället tror jag att de som syskon har fått en oerhört nära kontakt och vänskap och vi som kärnfamilj står också varandra nära. Så det kan komma något positivt och bra ur en jobbig situation. Lycka till och jag hoppas att allt löser sig till det bästa för dig och barnen.

Jag tror att mitt ex försöker att dra sig undan (sticka huvudet i sanden) i hopp om en ny start precis som ditt ex gjorde. Dock så påstår han att han bryr sig jättemycket och älskar sina barn, Hmm, märkligt sätt att visa det på?

Till saken hör den att han aldrig tagit något mer ansvar än just helgumgängen under hela den tid som vi varit separerade dvs i 8 år vilket är lika länge som den yngsta är gammal. Han är medveten om att han varit en urusel förälder men jag tror att han är för feg för att erkänna det och då är det enligt honom lättare att bara fly.

Mina barn är iallafall lyckligt lottade som har en styvpappa som behandlar dom som sina egna, går till läkaren med dom, går på föräldramöten, lärt dom simma, cykla, läser läxor, ja allt det som deras biologiska pappa borde ha gjort. Så ja, du har rätt i att det kan komma ut något bra ur det hela, dom fick en "ny" pappa som engagerar sig på så sätt som en pappa bör.

Jag får fundera lite på huruvida jag ska fortskrida med i mitt tycke min vita lögn eller om jag helt enkelt ska berätta att han vägrar att prata med mig och inte verkar vilja umgås.

Du borde berätta. 

Så yngsta är åtta år, de förstår rätt mycket.
Hur långt bort bor pappan? Barn idag är duktiga på datorer så någon av dem lär kola upp honom och se var han bor, så sitter du där med din lögn.
Tror absolut det är bäst att vara ärlig.
Säg som det är: "Jag är ledsen och besviken över att er biologiska pappa inte svarar när jag försöker fixa att ni ska få träffa honom. Sedan fick jag veta en annan sak, men vet inte säkert så jag vill inget säga, men jag blev så arg och besviken att jag ljög för er. Han ska inte flytta utomlands. Förlåt, jag ville bara inte berätta sanningen för jag vill inte såra er."

Ja, och sedan låt dem uttrycka hur de känner, kanske många gånger, för det blir nog en återkommande sorg. I det perspektivet är din lögn ingenting egentligen. Det kan nog bli lite besvärligt beroende på ålder.

Jag har varit och är i liknande situation. Pappan har helt försvunnit ur bilden och ingen kontakt finns idag. Det sårar barnen, men de vänjer sig och tänker inte på det hela tiden. Dock tror jag aldrig det känns normalt för dem, värsta sveket en förälder kan göra ju.

Jag har varit noga med att poängtera att allt som händer inte är deras fel utan hans. Det är han som går miste om hur fantastiska barn han har.

Vet hans nya om att han har barn..?

Jaja visst, dom har ju varit ihop i flera år.

Okej. Tycker bara det är helt vrickat att skaffa barn med någon som inte tar hand om dom han redan har...

Visst är det märkligt att någon skaffar barn med en person som har barn som han/hon har övergett. Jag gissar att det kan bero på antingen att den som övergett sina barn hittar på en story där exet får skulden till att han/hon inte träffar sina barn. Eller så är det som i mina barns fall den nya partnern som villa en egen familj utan de gamla barnen involverade. Oavsett vilket så skulle jag aldrig starta familj med någon som antingen inte var beredd att kämpa för sina egna barn (om man nu skyllt på exet) eller med någon som vill att jag väljer bort mina barn (som mina barns "styvmor"). För vad händer den dagen då den nya relationen tar slut? Vill man utsätta sina egna/nya barn för samma sak? Skithögar är vad de är.

Till saken hör också den att han tidigare sagt till "mina" ungar att han inte vill ha fler barn, att det räcker med dom och sambon har då också sagt att hon inte vill ha. Mina barn har nämligen tidigare varit oroliga för att just detta skulle hända, att en ny bebis skulle få deras rum och nu blir det verklighet. Jag känner att jag vet inte hur jag ska kunna lägga fram detta på ett bra sätt, det blir ju dubbelt svek så att säga eller så säger jag absolut ingenting så får han själv ta det någon gång i framtiden när/om dom träffas?

Usch, har inte kunnat sova på flera nätter pga det här, fattar inte hur han kan vara på norschalant!!?

Skönt är iallafall att jag har ensam vårdnad så "behöver" egentligen inte honom.

Du säger att du skyddar barnen. Hur tror du att de kommer reagera när de upptäcker att det är en lögn? 

[quote=75711708][quote-nick]nernu skrev 2015-09-03 08:40:10 följande:[/quote-nick]

Du säger att du skyddar barnen. Hur tror du att de kommer reagera när de upptäcker att det är en lögn? 

Det känns inte som om min lögn är värre än hans frånvarofasoner så sålänge han inte hör av sig så spelar det ju egentligen ingen roll var han håller hus.

Jag är övertygad om att barnen kommer att förstå varför jag sa som jag gjorde. Skulle det vara bättre att säga att deras pappa struntar i att svara på mina kontaktförsök och inte verkar ha något som helst intresse i att träffa dom, ja jag vet inte??