Erfarenhet av alkoholiserad förälder?? Någon?

Någon?

Hej på dig! 

Jag vet hur det är, befinner mig i en snarlik situation nu. Är inte gravid dock, men kommer ju bli det snart. Min pappa söp bort allt. Sina giftermål, vissa av sina barn och sitt sociala umgänge. Han var oerhört omtyckt förr och väldigt karismatisk. Dock har väl även han haft sina sidor, utöver alkoholismen, som bidragit till detta, men mycket beror givetvis på hans beroende. 

Jag antar att du är medberoende av hans alkoholism. När han är nykter och glad är du glad. Är han full och elak så är du ledsen/arg/upprörd/förtvivlad. Min pappa kom också med hot om självmord och pratar väldigt ofta om döden. Det ser jag som ren manipulation. Det är som att han säger "Du kan inte kritisera mig eller lämna mig för då dödar du mig", det är inte okej. Den enda som kan hjälpa honom är han själv. Du är inte din pappa, du måste ta avstånd från honom för att kunna skydda ditt framtida barn och tänka på ditt mående. Du kan alltid prata med honom om att han måste skaffa hjälp, men i slutändan kan du inte göra något om han inte vill. Det låter som att han försöker dricka bort sin depression och det är två väldigt stora monster som du inte kan bekämpa själv utan hans samtycke och absolut inte nu.

Det är hans ansvar, han behöver hjälp... han behöver bara inse det själv först.

Kram <3

Tusen tack för ett fantastiskt fint och givande svar! Skönt att höra att man inte är ensam. Tack!

Hur har du förhållit dig till din pappa förresten?

Jag har vuxit upp i en familj med alkoholproblem - och utifrån min egen erfarenhet så vill jag berätta för dig att förnekelse och medberoende är två starka krafter som skyddat dig då du var liten. Nu då du är vuxen och själv ska ha barn behöver du hitta andra vägar.

Du har tagit de första stegen mot att hjälpa dig själv då du inser att du inte kan rädda din pappa då du har ett litet barn att ta ansvar för. Du behöver nu i första hand hjälpa dig själv så att ditt barn inte växer upp i ett skadligt medberoende.

Jag har väl 19 år då min förnekelse raserades och jag verkligen förstod vad vi levde i. Det tog ytterligare 17 år innan min starkt förnekande och medberoende mamma förstod vilket liv hon levt med sina barn.

Jag hade redan då de separerade  och jag var 16 är med en tonårings raseri och beslutsamhet tvingat mina föräldrar att inte dricka när jag och mina syskon var med någon av dem. 5 hårda år med 'tuff kärlek' från mig har satt sina spår i oss alla. Sprit på jul eller midsommar kunde de glömma om de skulle se någon av oss. De  levde under mitt vaktskift och de visste om det.Jag har hotat att ta telefonjacket med mig från väggen och jag skjutsat till psykakuten. Under värnplikten då de andra killarna ringde sin mamma för att berätta att allt var ok med dem istället ringt min mamma för att kolla att alla skötte sig - då jag var i andra änden av Sverige fick hennes nya man lov att ta hand om henne, vilket han lovade mig då han skjutsade mig till tåget dagen jag ryckte in. Jag har ringt från europa och andra delar av världen för att kolla dem. 

Då jag var 30+ och vi syskon + pappa samlades på en restaurang bad han med flackande blick om lov att få dricka en starköl. Inga problem, så längd du sköter dig. De är fortfarande trots att det gått drygt 30 år starkt bundna till de år jag tog hand om dem och kan tydligen diskutera i 30 minuter med varandra om att jag inte längre bestämmer över dem och att de kan dricka något starkt om de vill. De mörkar till och med att de har rödvin i såsen. Min mor fick en riktigt tillrättavisning för något år sedan då hon uppmanade en av mina systrar att ta en grogg eller en öl för att dämpa den press hon kände. 

De dricker sig salongsberusade 2-3 ggr per år, de missbrukar inte längre.  För mig är det ok  - så länge de sköter sig - och de vet fortfarande om det.

Jag satt hårt fast i mitt medberoende och det har skadat mig och säkerligen också mitt barn. Min tandläkare undrar om jag levt med mycket press under mitt liv - det syns på tänderna. Formad av det jag vuxit upp med har jag valt fel personer att ha förhållanden med, mitt barns mamma är inget undantag. Tänderna har inte blivit bättre av att ha henne som ex heller. Mitt medberoende får mig att oroa mig och ibland ta hennes ansvar istället för att ta det som är mitt ansvar.

Jag skriver igen, 
Du behöver nu i första hand hjälpa dig själv så att ditt barn inte växer upp i ett skadligt medberoende.

Usch vad du har vart med om mycket :( känns så orättvist att ens mamma/pappa väljer att utsätta en för sånt här. Jag pendlar mellan att tycka synd om pappa och att vara fly förbannad på honom för att han gör såhär mot oss och sätter sina egna behov (spriten) framför oss och vårt välmående. Speciellt nu när jag är

Höggravid känner jag så... här står jag med min stora mage och häller ut hans spritflaskor medan han skriker på mig att jag är egoistisk och att jag driver honom till självmord..

Min pappa är alkoholist och dessutom bipolär. Han har ständigt hotat med självmord och jag har ständigt varit orolig och " kollat" honom. För ett par år sen blev jag utbränd och gick då i terapi. Kuratorn började fråga mig om mina föräldrar och sen fick jag bra handfasta råd av henne som jag faktiskt följt:
1. Du ska inte vara förälder åt din förälder
2. Han kommer inte ta livet av sig, då hade han gjort det för längesen
3. Din pappa är en energitjuv och det är inget du behöver i ditt liv just nu
4. Du har ansvar för din familj, ingen annan
Idag har jag och pappa ett ganska ytligt förhållande. Jag har varit tydlig mot honom och sagt vad jag tycker och vet du, han erkände nyligen för första gången att han är alkoholist!
Hoppas dessa råd kan vara till hjälp. Ta hand om dig!

Hej!

Vet exakt hur det är. Min styvmamma har varit alkoholist så länge jag kan minnas. Hon har sagt riktigt hemska saker om mina föräldrar när jag var yngre, hittar henne däckad på toan nerspydd, varit totalt borta & går inte nå fram vad man säger på fyllan alls. Som en egen värld och en Anna människa blir hon. Hon har varit med om allt en människa kan tänka sig och aldrig bearbetar detta och det här är resultatet. Hon försökte för ett år sen & det gick bra men hon hamnade spm sagt i samma spår. Hon är inte "öppen" med det utan gömmer sprit sen däckar eller häver i sig när ingen ser & tror att man inte märker.

Alkoholister förnekar, ljuger & manipulerar. Dom säger det du vill höra & förstår inte allvaret och problemet i det. Som sagt hennes svar på fyllan är att hon inte kan sova. Hon tar "ett glas vin för att kunna sova" & ingen förstår hur jobbigt hon har det & stressigt på jobbet så hon "dricker ett glas vin för att varva ner". Ja allt är förmildat & dkyller alltid ifrån sig och hon kmr inte ihåg vad hon säger dagen innan utan upprepar det i nyktert tillsänd igen.

Vet hur det är & det finns inte något man kan göra förutom att finnas där & låta dom komma till insikt.

Det finns ganska många sidor på internet för människor i närheten till missbrukare som men kan googla fram. Står vad man kan göra & hur man ska göra osv. Men som sagt, vill dom inte så går det inte. Tyvärr. Tufft är det men det finns fler som är med om detta..

Även om de inte är utan skuld så finns det en orsak och förklaring till vad de lever i. Självmedicinering pga npf-problem eller skada från en uppväxt med föräldrar som saknade förmåga till anknytning eller föräldrar som har missbrukat eller andra dysfunktionella familjeförhållanden. Efter år av drickande kommer sedan det fysiska beroendet. Det här är inget försvar, det är ett krasst konstaterande.

Min psykolog som jag gick hos fick mig inte bara att inse och förstå (för det gjorde jag redan tidigare) utan att känna att det jag levt i inte var mitt fel. Jag gjorde så gott jag kunde i det jag satt fast i då. 

Åren då jag lät barnets mamma misshandla mig tror jag själv beror på att jag inte tog ansvar för 'mig' 

Det viktigaste nu är att du tar ansvar för 'dig' och det kommande barnet. Ditt barn ska inte behöva uppleva de situationer du beskriver. Enkelt frågat, Är ditt pappas liv och överlevnad viktigare än att barnet får växa upp i en familj utan missbruksproblem och det medberoende du bär på?

Jag menar att du i första hand måste tänka på dig och barnet - om din pappa vill ta livet av sig eller supa bort sitt liv så kan inte dina försök att stoppa det gå före barnets rätt att slippa leva i en trasig vardag.

Om han ringer dig full lägg på, om han ringer på dörren, stäng den i hans ansikte och anmäl honom för ofredande. Be han fara och flyga när han är nykter om han inte kan uppföra sig när han är full.

Den kärlek du känner till honom är självklart äkta och stark, men du bär på en medberoende kärlek, den medberoende kärleken är en sjuk kärlek. Jag vet, för jag bär också på den. Tyck inte synd om honom, tyck istället om honom. Tuff kärlek med krav på honom är en kärlek som han har mer nytta av än den medberoende kärleken.

Hur mycket vet du om medberoende? Medberoendet utvecklas tillsammans med en beroende. Du måste bryta dessa mönster och känslor i dig för att inte föra det vidare till ditt barn.

Nej, du är absolut inte ensam!

Min pappa är ju en mästare på manipulering och han förnekar ständigt sitt drickande och säger att han inte "kan", men det kan han ju. Jag är fortfarande medberoende och kommer nog vara det tills den dagen han dör, tyvärr. Jag pratar fortfarande med honom, han verkar nyktrare och gladare nu så det gör att jag känner mig mer okej med min tillvaro. I slutändan finns det inget jag kan göra, jag har dock flyttat 5 timmar bort. Det hjälper lite, för då ser jag inte vilket skick han är i. Jag älskar min pappa, vi har jättekul tillsammans, vi är så otroligt lika men det betyder inte att jag är honom och jag kan inte ständigt kontrollera honom. Det är inte för att jag inte bryr mig utan det är för att jag måste klara mig själv.

Håller med föregående talare om tandpressning, ångest och kontrollbegär när en har haft det så. Skönt att vi är fler, men samtidigt väldigt sorgligt.

Kram på er alla och speciellt du TS! :)

Nu kommer ett långt inlägg, men jag vet hur värdefullt det kan vara att höra andras erfarenheter.

Din situation liknar min för ca tio år sen. Mina föräldrar hade då varit skilda sen jag var tolv, pappa var VD för ett framgångsrikt företag men var också periodisk alkoholmissbrukare. Ändå lyckades han driva ett företag med anställda och var omtyckt av släkt och vänner. I samband med skilsmässan fick han åka på behandlinghem ett halvår med efterföljande terapi, tack vare en företagsförsäkring som kunde bekosta det privat. Mina föräldrars förhållande tog dock slut i samband med det - beroendet och medberoendet var det enda som var kvar av deras förhållande.

En ny era tog vid och pappa var nykter i sju år! Han var dock ovillig att vara öppen med sitt förflutna ens med mig och min bror, det fanns fortfarande mycket obearbetat under ytan. Han bär på sorger jag aldrig kommer veta fullt ut. Han hade aldrig tagit ansvar för sina barn och gjorde det inte nu heller, men stundtals fanns det mycket kärlek.
Han gifte om sig och gjorde misstaget att tro att han nu var frisk och kunde dricka "ett glas vin till maten". Nya frun visste inte att han var nykter alkoholist. Spola fram ett par år och de har skilt sig och han bor ensam i en stuga. Han super nu mer än nånsin och jag, min bror och även mamma försöker på alla sätt hjälpa honom och även hans ex-fru fortsätter vara medberoende. Han är helt i sin egen värld, sänker sitt företag samt får sparken från alla jobb han ändå lyckas få. Men ryktet går i branschen. Min bror och jag har gråtit, hotat, stöttat, ställt ultimatum, haft kontakt, inte haft kontakt osv. Ingenting verkar ha påverkat honom.

Min bror och jag bestämde oss sedan för ett nytt förhållningssätt. Ett som faktiskt inte hade med pappa att göra, utan oss. Han var inte vårt ansvar längre. Vi var båda i 20-årsåldern och mitt uppe i att skapa våra egna liv. Vi älskar pappa men hans missbruk kan inte styra våra liv och vårt mående. Hans liv är utanför vår kontroll. Vill han ha hjälp så hjälper vi utifrån möjlighet.
Det låter kanske konstigt att man kan bestämma sig för vilka känslor man ska ha, men man vänjer sig. Man kan tillåta vad som påverkar en. Jag har också sedan dess varit öppen med att min pappa är alkis, skämtat om det, och aldrig skämts. Det finns SÅ många med samma erfarenheter och man kommer nära andra på så sätt.

Nu, runt tio år senare, har det gått lite upp och ner, men vi har känt oss friare överlag. Pappa sålde sin stuga och har sedan dess bott både hos sina syskon och hos sin ex-fru och supit sig lätt dement. Alla har kastat ut honom efterhand tills socialen bekostade en lägenhet med delat kök, där han drällde runt halvt medvetslös, glömde kastruller på spisen osv till våningsgrannarnas skräck. När jag, mamma och hans syster har orkat så har vi gjort orosanmälningar till socialtjänsten, ibland kört honom till sjukhus för diverse sekundära problem osv. Han har vägrat behandling och ibland även viktig sjukvård, suttit i fängelse för rattfylla. Jag umgicks med honom även när han var onykter men höll besöken korta.
Efter att han försökt ta livet av sig med promillerekord åkte han in på avgiftning och släpptes sen vind för våg igen efter tio dagar. Så har det hållit på. Tvångsvård (LVM) har han undsluppit då han lovat att söka vård själv. Att det så uppenbart inte är sant har inte bitit på läkare och socialtjänst.

Situationen blev dock kritisk när han till slut blev vräkt även från soc-boendet. Min bror var utbränd och pappas syskon tyckte de gjort allt. Ex-frun orkar verkligen inte mer. Men jag och mamma kände att vi ville ta tag i en sista tjat-turné vilket resulterade i en orosanmälan från en läkare till socialtjänsten, och då blev det äntligen fart på dem. Problemet var ju att han bodde utomhus utan telefon, men så fort han dök upp hos sin rumsgranne blev han hämtad. Han har inte hört av sig men jag slår undan bittra känslor. Jag tycker det är enklare och mindre bittert att se det som en sjukdom, det är inte något han nu längre kan välja bort. Jag hoppas bara han har tak över huvudet så länge som möjligt, men det är utanför min kontroll.

Det stora problemet med missbruksvård är att det är socialtjänsten som beslutar om insatser, och de har dels begränsade resurser men också för lite kunskap. Missbrukare faller mellan stolarna då de ofta har både psykiska och sociala problem utöver missbruket. Pappa var ofta för dålig för den ena insatsen och för frisk för den andra. För att få bostad måste han hålla sig nykter, men hade han kunnat det hade han inte haft bostadsproblem... Sjukvården, psykvården, missbruksvården och socialtjänsten har inte ens någon kontakt sinsemellan.
Socialen är skyldiga att göra en utredning om anhörig orosanmäler, och pappa har uppfyllt kriterier för tvångsvård med råge i över tio år. De har tyckt att jag ska acceptera att han gör som han vill, alternativt låta honom bo hos mig (!) Behandlingshem erbjuder de bara om han aktivt ber om det och då tar det flera månader att utreda. Varje gång han bytt kommun har vi fått börja på ruta noll.
När det begav sig och det fanns privata pengar fick han behandlingsplats direkt. Tillsammans med proffsmedlare från hemmet hade vi en "intervention" där pappa till slut gick med på att åka direkt till hemmet. Krasst sett skulle ett sådant effektivt försök kosta samhället mindre pengar i längden, men det handlar om beslutskedjor och hur resurser fördelas.

Så: Fundera på hur du ska förhålla dig till din pappa, hur ofta ska ni ha kontakt? Är det ok att han är onykter om ni ses eller orkar du inte det? Du behöver inte välja mellan att säga upp kontakten eller vara hans assistent. Du bestämmer vad du ska lägga in och vad han eventuellt kan ge dig.
Prata med honom om behandling i öppenvård om du kan, var saklig och rak med hur du tänker om hans och din egen framtid. Lämna broschyrer och telefonnummer till stödtelefon. Chansen till lyckad behandling är mycket större om man får känna att det är ett eget beslut.
Gör oavsett orosanmälan till socialtjänsten i hans kommun.

Lycka till!