Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Hur hanterar du bonusbarn (1 eller flera)?

Om du inte tycker om det/dem, hur hanterar du/ni det ?

Varför är det så oacceptabelt för vissa att man som styvförälder inte har känslor för någon annans unge?

Det är en helt naturlig känsla att inte ta sig an en artfrändes avkomma o den borde respekteras precis lika mkt som valet att göra abort.

Jag vill leva med min man men hans barn sedan tidigare miserabla förhållande får han ta hand om själv.

Jag har fullt upp med mig själv, min egen son, arbete, hundar o relationen med min man. Varför ska jag ta ansvar för hans unge? Ja, jag gör skillnad på mitt eget barn o "bonusen", men inte på ett diskriminerande sätt. Jag tar tex med mig min egen son om jag ska göra nåt, typ cykla o om inte min man vill följa med får inte hans unge det heller. Bygger mkt lego o pysslar med min son osv o då min man är totalt ointresserad så ja, då blir hans son lite lidande för det.

Har följt några trådar ang det här ämnet o majoriteten av svaren i åtminstone 3 trådar råder ts att lämna relationen för att hen är "egoistisk o känslokall"...?

Hur tänker ni kring detta o hur hanterar ni situationer som uppstår?

Hur kan det vara fel att älska en man eller kvinna men inte dennes barn?

För mig är ditt resonemang helt otänkbart. Man bildar en ny familj, där man ska visa alla medlemmar samma respekt. Mer än så behöver jag väl inte säga. Sedan kan man inte tvinga fram känslor, det är det väl inte frågan om. Men att agera på det sätt du gör, skulle jag inte acceptera, och en relation vore således ohållbar. Jag har inga biologiska barn, men ponera att du och jag fick. Då tycker du alltså att det är helt okej om jag inte låter ditt barn få följa med på det roliga jag hittar på med vårt gemensamma, eftersom det är "din unge"? Skärp dig!

Nej, jag förstår dig - mina två bor i alla fall inte med oss, med det hindrar dem INTE från att ruinera min partner ekonomiskt, vilket innebär att jag åker på att försörja honom, vilket innebär att vårt förhållande tar stryk.

Jag önskar periodvis att de inte fanns - men nu gör de ju det, så jag försöker uppmuntra dem att skaffa jobb istället, men de har kommit på att mamman inte klarar sig ekonomiskt utan underhållet - och DE vill inte försörja kärringen, så det säger ju sigsjälvt att de inte kommer skaffa jobb förrän de prompt måste.

Jag borde kanske ha valt en annan partner, om jag nu alls skulle ha en - och den här kan jag inte ens göra slut med, eftersom jag lurat ut honom ur den delade lägenhet han bodde i, så nu skulle han inte ens ha råd med hyran om jag gjorde slut (vilket jag inte ens vill..) 

Så, i min mening är "bonus"-ungar en jävla förbannelse...

Jag håller helt med. Hade det varit min partner som ens uttryckte sig som TS om mina ungar så hade den åkt ut på gatan med huvudet före. Nu är det ju hans ungar, rent tekniskt/biologiskt, men våra ungar är våra ungar, som vi har ansvar för gemensamt som familj, som vi tar hand om, som vi nattar och matar och byter blöja på och går till skolan med och tvingar till tandläkaren och spelar tv-spel med och snackar tonår med och skäller på för att de inte gör läxorna och pussar på när de slår sönder knäna när de leker.

Vi är en familj. Familjer hjälps åt, visar respekt för och tar hand om varandra. Till och med om man har en bonus på 16 år som är rejält på glid.