Är vi korkade eller? Lååångt...
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om vad andra tycker men tycker ändå det är tråkigt när folk anser sig ha rätt att lägga sig i hur andra väljer att lägga upp sitt liv, i detta fall föräldraledighet.
Först ska jag säga att jag vet att det finns olika sorters familjer. Det finns de där mammorna kräver att få hela ledigheten själv. Det finns de där man inte har ekonomisk möjlighet att dela pga att pappan tjänar mycket mer än mamman. Det finns de där pappan tycker att det är mammans uppgift att vara hemma.
Och så finns det de som jag och sambon, som har ganska likvärdiga jobb och löner och som tänker sig att dela, för att vi vill ge både varandra och vårt barn en chans att få vara lika mycket med båda föräldrarna.
Barnet kommer i januari och tanken är att jag börjar, logiskt såklart:) jag är hemma januari- juli och sedan är vi hemma gemensamt i augusti då sambon tar ut semester så vi går omlott. Sen börjar jag jobba i september då vi dessutom har lågsäsong så man får en mjukstart, och så är han hemma åtta månader. Sedan får man se hur man går vidare, inskolning på förskola blir det ju men i vilken omfattning återstår att se, beroende på hur man planerat och hur ekonomin ser ut då såklart.
Till denna lösningens fördel talar också att sambon får ut 10% extra via sin arbetsgivare när han är föräldraledig.
Det kan såklart ändras, man vet aldrig hur det går. Min bästa vän fick ett barn med särskilda behov och jobbade inte på tre år och kunde aldrig gå tillbaks till sitt gamla jobb. Så jag vet att inget är hugget i sten. Men man måste ju ändå ha en grundplan liksom:) inte många månader kvar!
De flesta verkar tycka att vår tänka lösning är bra och min sambo får beröm för att han vill dela ( vansinnigt i sig anser vi iof)
Men han har också fått reaktionen ( från folk i vår egen ålder) att vi båda måste vara galna. Vad är det för fel på mamman som vill lämna en åttamånaders? En kvinna ansåg sig ha rätt att idiotförklara både mig och honom när han sa att han ska vara föräldraledig nästa höst om allt går väl. Tur att jag inte var med då...
Är vår lösning helt tokig i andras ögon? O de kretsar där vi umgås är det en helt normal plan, jag har många bekanta där mamman lämnat över till pappan runt åtta månader och börjat arbeta i olika utsträckning. Jag ser det inte som att lämna barnet, min sambo är precis lika kapabel att ta hand om barn som jag , om inte mer, han har trots allt barn sedan innan och dem är ju inga större fel på;)
Jag har även hört kommentarerna som att "bestäm dig inte nu allt kommer ändras när du får barn".
Men nu är det trots allt så att jag har en fin dialog med min chef och vill gärna ge ge henne någon sorts plan. Och även om jag skulle bli en sådan där mamma som genomgår en total personlighetsförändring så vill ju fortfarande barnets pappa ha sin del av ledigheten och det vill jag inte beröva någon av dem. Han märker en tydlig skillnad på sina barn sedan tidigare, att han har en mycket naturligare koppling till barnet han var hemma i 10 månader med kontra tvåan där jobbet tog all tid.
hur tänker alla andra blivande föräldrar, och även ni som har erfarenhet, hur blev det för er??
