Varför blir jag inte nöjd? Vad är det jag behöver? Är det något kroppsligt fel på mig? Jag känner mig som ett freak som aldrig blir nöjd, utan bara behöver mer!
Hej! Denna text var från början ett blogginlägg, som jag bestämde mig för att göra till ett anonymt inlägg här på FL istället, så det kan låta lite konstigt ibland. Jag ber om ursäkt för det. Och för att det är två mil långt. Hoppas ni orkar läsa... :-Alltså. Jag avskyr att känna mig som ett freak. Och jag avskyr rädslan över att min man ska känna sig otillräcklig.
Men mest känner jag mig liksom bara ledsen just nu.
Så, liksom.
För vad som än händer, vad han än gör - så är det inte nog. Jag känner mig inte 100 % tillfredsställd. Och jag vet egentligen inte vad det är jag saknar heller. Jag tror till exempel inte att det är varandet eller icke varandet av orgasmer. Får jag en orgasm är det nice, får jag två är det lite mer nice, får jag ingen är det helt okej. Det är som att min otillfredsställda känsla inte har med "de regionerna" att göra riktigt...? Det jag saknar... jag vet inte, det är mer som att hela min kropp på något vis inte får vad den behöver. Det känns som att den inte används, involveras tillräckligt när vi har sex.
Och det är så sjukt svårt att veta vad som är fel, för jag har ju bara haft honom, min man är den enda jag har haft sex med, så jag har ju ingen jävla aning om vi gör som man ska. Vi kanske är som två elvaåringar som ska försöka knulla liksom. Gud, det är ju helt sjukt att tänka så. Klart vi kan ha sex??!
Näe, det känns som att det är mig felet ligger hos. Nåt saknas hos mig. Eller så är det helt enkelt orgasmerna?? Jag kanske är oförmögen att få riktiga orgasmer, såna som liksom är finalen på en bra omgång i sänghalmen? Jag känner mig aldrig så där helt slut och lycklig som man ser på film när ett par slänger sig ner på de fluffiga dunkuddarna och ler varsitt stort, svettigt, tillfredsställt leende. Eller som maken, som gäspar stort och har grava problem med att hålla sig vaken efter att han har kommit. Det spelar ingen roll om han eller jag har gett mig orgasmen, eller hur den har uppstått. Utan jag kommer, det är skönt - och sen vill jag ha mer. Det är aldrig så där som man läser om, att hela världen exploderar och det svartnar för ögonen och hela kroppen reagerar och sen är man helt utslagen och nöjd. Orgasmerna liksom sitter där i underlivet-magen-området och sprider sig kanske litegrann ut i kroppen, men sen är det över... När jag ammade satte orgasmerna alltid igång ett par strålar mjölk, och jag blir ofta rödflammig över bröst/ansikte och sådär, så jag antar att hela kroppen kanske ändå involveras... men det känns inte som det! Jag blir ju aldrig nöjd!
En gång blev jag fistad och den orgasmen stack ut från mängden, den gick upp och ner i intensitet och höll i sig mycket längre än vanligt och jag stönade och flämtade och skrattade och var helt förundrad över känslan men jag blev ändå inte "helt utslagen"... Det är som att mina orgasmer är det som får mig att vilja ha MER... Gud, jag är så frustrerad!!
Och sen det här med kroppen... Det känns som att jag vill känna mig helt UTTRÖTTAD på något vis. Jag vill känna att min kropp har blivit använd!? Antar jag?? Jag tror att jag kanske vill vara sådär trött och matt som folk blir efter att ha varit på gym? Jag vill känna mig SLUTKÖRD! Jag känner mig aldrig slutkörd! Jag har bara haft sex liksom? Det är som att sex är en sak, med sköna känslor av upphetsning och orgasmer, medan det jag saknar är något helt annat!? Det blir bättre ju mer han håller fast mig eller biter mig eller trycker ner mig med hela sin tyngd men ändå vill jag ha mer. Igår tryckte han upp mitt ena ben mot mitt bröst, sådär böjt vid knät liksom, och låg över mig så tungt han kunde medan han tog mig rätt hårt (och han är ganska stor och jag är ganska liten så det var en bra känsla) och jag kände att det där med att liksom bli helt tagen, är något jag har saknat utan att riktigt veta om det men jag ville ha mer mer mer av det.
Sen kom han.
Och ingen av oss är särskilt intresserade av efterspel och klockan var mycket så han gick och duschade och där liksom låg jag kvar, med känslan av att just ha snuddat vid gränsen av vad jag behöver men inte på långa vägar ha nått dit... Och jag hatar den känslan! Det är som att det vibrerar i hela kroppen, som att det... GLÖDER i mig... Allt jag vill är att få den här glöden totalt jävla nersläckt så till den milda grad att jag knappt orkar lyfta en arm efteråt, men det kommer aldrig till den punkten och jag får gå och lägga mig trots att det känns som att jag skulle kunna springa ett halvt maraton på all energi som bara står redo i mig. Och återigen, en orgasm i det här läget vore som att skvätta en droppe vatten på en brand - gör varken till eller från. Eller, kanske ännu mer som att skvätta en droppe olja på en brand - det blossar upp lite extra och sen brinner det på som innan.
Jag varken kan eller vill begära att han ska agera grottman och knulla mig hårt och varenda gång vi har sex men när han försöker med det så slutar det ÄNDÅ långt innan jag känner mig klar. Det känns hopplöst.
Och jag orkar inte ens gå in på det här att jag önskar att han skulle ta över mig helt, bestämma allt, göra illa mig, liksom plocka ner mig i småbitar, få mig att gråta... Varje gång han försöker (för han vet ändå mycket av vad jag vill), börjar jag bitcha mig och protestera och då backar han direkt. Men. Jag vill ju inte det. Han har sagt att han kommer att göra allt han känner för på mig men att jag får säga nej om jag inte vill. Och ibland är det nog bra, för igår ville jag verkligen inte ha bröstvårteklämmor (men finns det något sexigare ord för det eller...?) och han accepterade det. All good. Men. Nästa gång vill jag kanske det, men säger nej för att jag liksom inte vill erkänna vad jag verkligen vill ha, eftersom jag känner mig som ett svårtillfredsställt weirdo till fru... men då vill jag ju att han fortsätter ändå. Trots att jag tittar helt ogillande, nästan nedvärderande, på honom och säger att han ska skärpa sig, lägg bort de där jäkla prylarna. Gud, förlåt mig älskade make, det kan inte vara lätt för dig!
Och mer då... pisk och smisk och sådär... Ughh, jag vill egentligen inte ens prata om det... men nu känns det som att jag har öppnat en liten dammlucka så jag får väl fortsätta... Jo, alltså, jag har sagt aj och nu räcker det, så många gånger, och rest mig upp - för att jag inte vill visa att jag verkligen tycker om det. Det är som att jag tycker att det försiggår väl lite pisk och smisk i vartenda hushåll lite då och då så det här kan jag väl lägga mig ner för, det är ju lite busigt, tihi, men så fort adrenalinet verkligen börjar kicka igång är det som att det far upp milshöga murar inom mig och jag skulle hellre såga av mig båda benen med sked än att låta honom veta att jag vill att han ska fortsätta tills jag gråter.
På nåt vis är det intensiteten i det jag antar medföljer att liksom "gå över sina impulser" att stoppa det, som jag tror kanske kan vara lite vad jag saknar också...? Jag vet dock inte! Jag kanske har helt fel. Jag vet ingenting känns det som...
Jag vet dock att kommunikation är braaaa... och kliniska undersökningar har visat att i 100 % av fallen när jag har kommunicerat med min man har utgången varit positiv. Men. ÄNDÅ! Jag vill inte erkänna att jag är så här knäpp!! Jag vill vara normal! Jag vill inte att han ska ha en fru som vill ha sånt här jag skriver om här! Han ska inte behöva känna sig otillräcklig för att han inte gör det jag önskar.
Guuud, det känns som att jag bara är en enda stor boll av frustration!!
Åh, en sak till! Vi nosar litegrann på swingerslivet, och jag tänker att kanske FLERA killar på samma gång skulle göra susen...? Nu är jag tillbaka på det här att inte känna sig "kroppsligt" tillfredsställd alltså. Men jag tror inte att jag skulle våga släppa loss?? Jag vill inte att min älskade make ska se att jag kanske njuter mer med andra än med honom?? Sen njuter jag med honom, det vet han och märker, för jag har alltid svårt att vara tyst, men... uuuuggghh, allt är bara så... besvärligt!!!
Jag vet egentligen inte ens om det finns några råd... Jag vill bara skriva av mig, till någon eller några som orkar bry sig, lite iallafall.
Vad ska jag göra? Vad skulle ni göra? Vad är det för fel på mig? Är jag felkonstruerad på något vis? Hjälp...
Det KAN alltså vara så enkelt!? 