Vad lider min pojkvän av?
Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2 år. Vi bor inte tillsammans men vi tillbringar mycket tid tillsammans. Det senaste året har det varit upp och ner och jag har börjat på riktigt psykist dåligt. Det är en lång text och lite "hoppigt" men jag hoppas ni förstår ändå!
Vi bråkar bara om småsaker, men det blir alltid att "man gör en höna av en fjäder".
Problemet är, att han inte beter sig som en vuxen människa. Han är 28 år gammal. När vi har det bra så är det helt underbart men sen det är dåligt så är det verkligen dåligt.
Han har svårt för att disskutera saker och ibland säger han "jag orkar inte prata just nu för jag är trött" och då blir jag frustrerad och "på" honom och då blir han förbannad och kastar ur sig hårda ord till mig och han kan be mig lämna hans lägenhet. I många bråk har han bett mig ge tillbaka hans nyckel som jag har säker 7 gånger och skrivit många gånger att "han gör slut" fast han inte gjort det eller menat något av det han säger. Det har hänt flera gånger. Eller kastat ut mig mitt i natten, lämnat mig ensam ute mitt i natten efter att vi har bråkat. Han behandlar en som att man vore hans fiende.
Många gånger när jag verkligen har lagt ner saker så fortsätter han sura och då kan han slänga ur sig saker för att skuldbelägga. Det känns på något sätt som att han alltid måste ha sista ordet.
Han säger "jag skulle aldrig skulle säga elaka saker till dig om du hade lyssnat på mig för då hade jag inte behövt bli arg". Fast då skulle man kunna vända på det och istället tänka: Hade han kunnat bemöta och ge mig repsons i det jag säger så hade han aldrig behövt bli arg och då hade han aldrig slängt ur dig saker och ting. Jag tycker att det är precis samma sak som när en man slår sin partner och säger "Jag skulle aldrig slagit dig om du inte provocerade mig."
Dagen efter bråk, hör jag inte ett ljud från honom eller om vi är tillsammans just då så låtsas han som ingenting har hänt och sitter och surar, sen försöker jag ta upp det som hönde igår, men då passar inte det. Jag får allid höra att jag "jiddrar" eller "tjaffsar". Han är inte den som kryper i första taget utan det är jag som har gjort det, för jag hatar att vara osams. Jag får aldrig en ursäkt FÖRST av honom och det är aldrig han som kommer till mig, springer efter mig eller liknanade. En gång, bestämde jag mig för att inte höra av mig för denna gången tyckte jag absolut inte att jag gjort något fel. Det tog 4 dygn innan han hörde av sig till mig. Vad är det för pojkvän?
Han säger att hans "stolthet" hindrar honom i mycket och att han är långtjurig. Han erkänner sällan sina fel och när han väl erkänner dom så skyller han på mig på samma gång. "Jag kommer inte kunna leva tillsammans med dig om du hela tiden ska skylla allt på mig. Du klagar på mig hela tiden" har jag fått höra några gånger. Om han blir arg och ska gå hemifrån mig frågar jag honom varför han ska gå. Då säger han "För att du beter dig dåligt. Du lyssnar aldrig på vad man säger till dig." och i en sån situation har jag fått höra att jag är trög eller efterbliven. Han kan inte vara specifik och förklara med ord hur han tycker och känner utan han använder nästan samma meningar varje gång.
Jag tänker såhär, att han lyssnade ju inte på mig heller, när jag vill prata med honom om något, en konflikt som varit tillexempel. Jag som flickvän, ska väl inte behöva gå runt på tå för honom, för det är det jag gör tycker jag. Jag har märkt en sak med mig själv att jag har börjat inleda våra samtal med "Jag är inte arg/sur och jag är helt lugn" innan jag tar upp saker med honom. Är inte det ganska sjukt? Jag känner att jag går på tå och tänker ofta att jag inte kan säga vissa saker eller göra något för jag vet inte hur han ska bemöta saker och ting och jag är rädd för att det ska bli bråk.
Jag kan vara väldigt insensiv och jobbig men det har även varit gånger jag inte tjatat på honom och då har han ändå sagt "jag orkar prata just nu för att jag har haft en skitdag på jobbet eller att han är trött". Han ber mig att jag ska välja mina tillfällen att ta upp saker och när jag tar upp saker tillexempel en onsdagkväll, framför tvn så passar inte det för honom och då säger han att han inte orkar prata och ibland har det hänt att jag får utbrott på honom för jag känner att jag aldrig blir hörd, och då är det jag pissar på honom och inte visar respekt samt att jag får höra att jag är ett psykfall och att jag har psykiska problem som jag borde söka hjälp för. Enligt mig så är han den sista människan på jorden som som ska yttra sig om ordet "respekt".
Vissa människor vill lugna ner sig när dom blivit arga, det förstår jag, men det ska väl inte behöva ta hur lång tid som helst eller att den ena personen får sitta och "vänta" tills den andre vill prata? Många gånger har jag ringt och gråtit osv men han har ibland slängt på luren eller sagt "Allt handlar inte om dig. Det är inte bara dig det är synd om"
En grej som jag tycker är väldigt märklig. I början när vi dejtade, var jag ganska dum och ljög för honom två ggr, och då sa han: "hur kan du säga att du älskar mig när du ljuger för mig. Man ljuger inte för den man älskar". Jag vet att jag ljög, men det har jag slutat med och han har förlåtit mig för det och efter det har jag varit 120 % lojal och ärlig mot honom. Många gånger vi har bråkat har han sagt vissa saker till mig som inte stämmer. Tillexempel att han var i en annan stad, att han ringde polisen på mig, att du var med någon tjej, att din granne klagade på att jag var för högljud när vi bråkade. Enligt mig är det lögn. Eller? En gång la han till en randomtjej på snapchat, som han inte ens känner, och hans anledning till det visste han inte och han mindes det inte, men senare kom det fram att han hade gjort det en gång "när vi var osams". Han la till tjejer på FB och Instagram en gång när vi bråkade och senare sa han att han hade gjort det för att göra mig svartsjuk.
Kommunkation till ett bra förhållande är en viktig och stor del och att man ska väl kunna ge och ta kritik utan att det ska bli skrik och bråk eller att den ena personen flyr undan ifrån situtionen och problemet och soppar det under mattan eller tiger ihjäl konflikten.
I ett bra och sunt förhållande ska man kunna diskutera saker med varandra, negativa som positiva, och man ska kunna förvänta sig att man får någon sorts repsons på det man säger och man ska inte vara rädd för att uttrycka sin åsikt för att personen är rädd att det ska bli skrik och bråk. Jag känner att jag försöker reparera förhållandet hela tiden och jag har gjort allt i min makt. Jag tycker själv att jag är världens bästa flickvän!
Jag har bett honom gå till psykolog men han vägrar. Det som gör mest ont, det är inte alla hårda ord jag fått höra utan det är att jag aldrig känt att han funnits där för mig. Han har funnits ekonomiskt för mig, men aldrig känslomässigt. Aldrig tröstat mig när han gjort mig ledsen. Aldrig kommit till mig när han har gjort bort sig eller när vi bråkat. Han har låtit mig få vänta tills han vill prata. Allting har varit på hans villkor nästan hela tiden.
