Abort eller ej

Du ger inte upp ditt liv.

Tänk på att du kanske inte får barn i framtiden.

Behåll inte barnet mot hans vilja. Har du ekonomi till att klara det själv? Jobbar du? Du har mycket att tänka igenom.

Hej.

För lite över ett år sedan blev jag gravid med alldeles fel kille och av misstag. Jag övervägde att behålla barnet. Jag ville verkligen ha barnet - men inte med den killen. Jag ville inte tvingas ha kontakt med den människan resten av mitt liv. Jag ville absolut inte att mitt barn skulle ha med honom att göra.

Hur svårt det än var, så var abort i mitt fall det enda rätta. Jag gjorde en kirurgisk abort i sista stund och mår fortfarande dåligt över det ibland, men jag vet att det inte fanns något alternativ. :)

Tänk igenom ditt beslut noga. Jag är säker på att vad du väljer kommer vara det rätta! ????

Åh vad glad jag blir att få respons! :)

Jag har ekonomin att klara det. Jag vet att jag har stödet runt mig att klara de ensam. Jag skulle aldrig tvinga på honom ett barn.

Jag trivs fantastiskt me mitt liv nu. Ett barn är självklart en gåva men den gåvan kommer kanske lite väl tidigt. Vill verkligen inte göra absurt (är rädd för hela händelseförloppet och de känns inte helt 100) men samtidigt så trivs jag me att vara fri. Jag har tänkt börja plugga, söka nytt jobb och köpa ny lägenhet. Förvirrad är förnamnet!

Satsa på dig själv och din utbildning! Lycka till!

Hej!

jag tycker absolut att du ska behålla barnet.

Dels eftersom det redan finns. Det har ett liv och håller på att utvecklas till ett barn. Det är redan närvarande i dig. Det är bara tid som saknas. När barnet väl är fött kommer det kännas absurt för dig att du övervägde att abortera det. Det är nog inte många som ångrar sina barn. Ditt liv tar inte slut för att du behåller det.

Om du avbryter graviditeten kommer du inte därigenom ha gjort den ogjord. Graviditeten kommer alltid att ha funnits där och funderingar över vad som skulle hänt om du valt annorlunda. Hur gammalt barnet skulle ha varit och om det var en pojke eller flicka. Bara för att man gör abort slutar inte barnet att finnas.

Du har fått en underbar gåva som många aldrig kan få.
Någon som kommer att älska dig som ingen annan.
Du vet inte om du får möjligheten igen. 

Du kan absolut välja att behålla barnet även om inte pappan är med på det hela. Han har ju valt att lägga sin avkomma i din kropp. Det kan han aldrig ångra. Han kan välja att inte agera som en fader borde, men det är en annan sak. Du har all rätt i världen att behålla barnet.

Många adopterar bort sina barn. De får själva söka rätt på sina föräldrar i vuxen ålder. Det kan ditt barn göra med sin pappa också om han väljer att inte vara en del av barnets uppväxt. Men en abort får aldrig bli en mans undanflykt från faderskapet om mamman vill behålla barnet. Det bästa vore naturligtvis om han tog sitt ansvar.

Man har alltid anledningar till att tiden för barn inte är perfekt, även när man är äldre. Man ska flytta, byta jobb, renovera huset, någon i släkten dör, någon blir sjuk, man själv blir sjuk, det blir dåliga tider ekonomiskt, osv. Jag vet till och med flera som inte vill skaffa barn nu eftersom de känner att deras barn kommer ha så gamla föräldrar och bli retade för det i skolan.

Tänk vilken gåva till ditt barn med en ung, stark mamma.
Det finns många som varit yngre än du som fött sina barn och sedan utbildat sig i efterhand och det har gått hur bra som helst.

Hoppas att du behåller barnet. Du kommer inte att ångra dig.

Emelie

Tack för ditt svar emelie! Hjärtat håller med men inte hjärnan. Så himla himla himla svårt .. :(

Här bokat tid för abort så ska träffa läkaren imorgon. Har mått så överjävligt illa att jag känner mig lättad. Spytt i tid och otid i två veckor och är inte människa. Samtidigt bryter jag ihop i tid och otid. Igår köpte jag en lägenhet, min drömlägenhet. I samma område som pappan till barnet bor i.

En annan sak jag tycker är så hemskt är att barnet pappa skriver till mig i tid och otid. Inte allt för ofta om barnet men när de kommer på tal märker jag att han mår dåligt över situationen. Och jag tror att om jag väljer att behålla barnet så kommer han efter lite om och men välja att vara delaktig.

Ska även få prata me kurator imorgon eftersom läkaren krävde de eftersom jag inte var helt 100 på att abort var en självklarhet för mig.

Var ute på en bar för någon vecka sedan och svimmade. Vet inte om de berodde på den psykiska pressen eller va de nu va. Hade druckit ett glas vin och satt med en kompis och snackade strunt när jag började må helt galet illa.

Rörigt som tusan! Men all respons uppskattas!

Hej!

Jag har varit med om en liknande situation. Jag blev gravid och pappan ville inte alls bli förälder, det fanns liksom inte ens på kartan. Jag hade trott att om jag blev med barn skulle jag ta bort det men det blev väldigt svårt när det väl fanns där, och jag ville ju ha barn, någon gång.

Jag var ändå inställd på att göra som han ville men en vän till mig sa att det bara är jag själv som kan avgöra. Det krävdes mycket funderingar och efter ett prat med kuratorn då han bara hade suttit och tjurat och sagt, "gör abort, gör abort" som något slags mantra bestämde jag mig för att göra det, men bröt ihop och började gråta.

Efter ett tag bestämde jag mig för att behålla det men sa till honom att jag inte förväntade mig något av honom. "Jag tar hand om det, och om du vill så får du vara med", sa jag. Så blev det också. Jag har min dotter helt själv och hon är fem år nu. Han hälsar på ibland och har henne en helg då och då.

Mina tips till dig:

Gör det du själv vill, beslutet berör dig mer än någon annan. 

Om du väljer att behålla barnet, se till att du omger dig med människor du gillar, se till att de hjälper dig. Jag bodde tillsammans med två kompisar men kunde ändå inte be om hjälp. Jag är kass på det. Det underlättar mycket om någon kan passa barnet medan du duschar osv. Ha inte dåligt samvete för att be om hjälp.

Om du behåller barnet, se till att relationen med pappan är bra, vad ni än kommer fram till. För barnets skull.

Det är verkligen skitmycket jobb att ha barn, men det är också underbart. Du blir väldigt begränsad en tid, och då är det viktigt att vänner kan komma och umgås hos dig till exempel. Man kan också ta med barnet på kul grejer. Det är helt och hållet en fråga om inställning. Du kan hamna lite avsides socialt ett tag, men det är lätt att ta igen, särskilt om pappan är mer delaktig än min dotters var.

Nu låter det väldigt mycket som argument för att behålla det, men jag försöker mest ge en bild av hur det kan se ut med barn i den här situationen. Din nuvarande situation känner du ju redan till

Lycka till!

Hur har det gått? Har du träffat kuratorn?

Grattis till lägenheten!!!

Fy vad jobbigt att du mår så dåligt. Som jag förstått är det vanligast att gravid-illamåendet går över efter några veckor. Men det är ju jobbigt medan det pågår.

Jag funderade litet på ditt svar, och har kommit att tänka på vad många visa människor sagt genom historien: Följ ditt hjärta. Även många äldre människor önskar när de tittar tillbaka på sitt liv att de följt sitt hjärta i olika valsituationer. Vår rationalitet är ofta stark och det är ofta att vi följer den istället för vår inre kompass, för det krävs mod att följa sitt hjärta, när allt pekar på att det "smartaste" nog vore att ignorera det.

Hursomhelst - du kommer att må bättre när du kommit fram till ett beslut, speciellt om du följer ditt hjärta (annars kommer det att protestera och då krävs det en hel del kraft att lägga sordin på det). Den psykiska pressen är som starkast i själva beslutsprocessen. Kanske till och med illamåendet blir lindrigare då (vi är ju både kropp och själ).

Jag kanske, kanske, kanske är gravid (det är litet tidigt i cykeln för att kolla upp det) och om jag är det, och du väljer att behålla barnet, så kan vi följas åt :) Annars är jag gärna här som bollplank oavsätt om jag är gravid eller ej eller hur du väljer att göra.

Kram /Emelie