ADD och medicinering

Mitt barn 14 år har svår Add och har 20mg Ritalin. Det är en väldigt låg dos för åldern och vikten då max är 140mg har jag för mig. Men när vi ökade till 30 tappade barnet aptiten och kunde inte äta. Med 20mg har skolresultaten höjts från F till E och C

Min son fick diagnos för några veckor sedan. Jag har inga råd att ge. Men jag följer denna tråden så jag får läsa vad andra tycker. Jag ska gå en "kurs" snart, och även träffa en som ger information om mediciner.

Vad bra att det fungerar med så pass låg dos. Är aptitlöshet den enda biverkningen som drabbat ditt barn?

Jag har ADD och är närmare 30 i dagsläget.

Kan med all säkerhet säga att jag hade behövt nånting i tonåren för min fokus var på allt annat än skolan. Jag klarade betygen absolut men att gå runt med vetskapen idag att jag hade kunnat gjort så mycket mer med mitt liv om jag bara fått hjälp med koncentrationen tidigare. Jag var alltid trött, skolkade för jag ansåg att jag ändå inte fick ut nåt av att gå dit, lärde mig NADA i skolan utan läste själv hemma eller på biblioteket (tiden före google och bredband i hemmen).

Idag får jag concerta (methylfenidat samma som ritalin fast långtidsverkande) 36mg med tillskott av 18mg till lunch och har även 10mg ritalin vid extrabehov på eftermiddagen. Aptiten tar stryk ja! Men det går över, nån vecka så har man vant sig vid dosen så man kan äta igen.

Jag går på universitet och har 3barn så jag behöver all hjälp jag kan få att orka fokusera ;)

Min son klarar själva inlärningen relativt bra (om det inte är för tråkigt förstås, men har svårt med att planera och strukturera både skolan och resten av livet.

Socialt har han också problem, nästan inga kompisar och jag får intrycket av att han uppfattas som lite "jobbig" av andra barn. Jag tänker att han kanske blir lite väl uppe i varv när han är med flera samtidigt kanske för att det blir för rörigt omkring honom. Han visade också på hög språklig och verbal förmåga i wisc-testet, vilket gjort att han alltid pratat lite högtravande och dessutom gärna argumenterar och rättar andra (lite besserwisser). Han har så klart många bra och fina egenskaper som tex klok, empatisk och stor förståelse och tolerans när det gäller andra människor. Vi här hemma fattar inte varför han inte har vänner, men vi ser ju honom med föräldra- och storasyster-ögon så vi har väl inte hela bilden klar för oss.

Jag förstår att det kommer att bli kämpigare nu när han börjat högstadiet. Han har många fler lärare och förväntas ta mycket mer ansvar.

Då gör du det väldigt bra som studerar nu ???? Jag har också studerat med småbarn (det tog tid innan jag fick min examen ????). Det du berättar är också något jag funderar mycket på. Sonen är intelligent, men får lägga ner så mycket energi på på dels koncentrationen och dessutom har han problem med motoriken. Det gör att energin tex vid matematik går åt till att skriva och då slarvar han ner svaren. Man funderar vilken potential han har om det inte vore för koncentrationen. Samtidigt har jag någon slags rädsla för medicinering. Jag tänker på biverkningar jag googlat fram mest aptitlöshet, men även depressioner och och typ personlighetsförändringar. Ja, ni hör ju att jag förmodligen har alldeles för lite kunskap.

Ursäkta frågetecknen ovan. Jag är inte så duktig på att skriva från mobilen. Det är meningen att det ska vara "tummen upp" och en blinkning.

Det man ska tänka på när det kommer till biverkningarna är att de oftast förekommer vid antingen fel dos eller så är de övergående.

Som när folk börjar med antidepp t.ex. (aldrig använt det själv men har läst) så mår man ofta sämre i början för att senare få full effekt.

Allt i läkemedelsväg har biverkningar men det är långt ifrån alla som drabbas.

Methylfenidat passar inte alla, det finns alternativ men det har varit bäst för mig.

Vad vill din son?

Min bror har det värre än mig och fick diagnos ADHD vid 10 års ålder (lite drygt 15år sen) Han fick ingen medicin, skolan gick åt skogen. Gymnasiet gick ännu värre. Han började "självmedicinera" i tonåren och är idag en hemlös missbrukare som tagit avstånd från familjen för vi "fattar inget" och han vistas i en stad långt härifrån så jag har ingen möjlighet att hjälpa honom.

Alla blir inte missbrukande vrak till följd av en diagnos men hos människor med ADD/ADHD så är det ofta något som "fattas" och missbrukspersonlighet är vanligt. Missbruket kan vara allt mellan himmel och jord så det behöver inte vara substanser.

Det finns inte belägg för att biverkningarna skulle vara värre än låta bli att medicinera.

Vad tragiskt med din bror. Man förstår ju nu när det kommit mer information om olika "bokstavsdiagnoser" att det är och har varit vanligt med självmedicinering av olika slag.

Jag vet inte vad sonen vill eftersom vi inte pratat om det. Det beror mycket på att jag vill ha mer information först. När han fick sin diagnos pratade personalen på barnhabiliteringen lite om medicinering, men jag tror inte han lyssnade på det.

Han verkar ganska nöjd med sig själv trots allt. I och med att han fick sin diagnos så har han större förståelse för sin "klantighet" både kroppsligt och koncentrationsmässigt. Samtidigt tror jag att han reflekterar lite mer över vad omgivningen (klasskamrater och andra jämnåriga) tänker om honom och hur de behandlar honom. Han är ju i tonåren. Han är tyvärr inte så öppen med hur han känner, jag vet inte hur mycket han tar åt sig och jag vill inte tjata för mycket om det heller. Fast häromdagen undrade han faktiskt hur han skulle kunna bo själv i framtiden. Därför vill jag veta så mycket som möjligt så att vi kan diskutera det.

Ibland tänker jag också att det inte är så svår variant av Add så att medicinering inte skulle göra någon skillnad. Men som sagt jag vet så lite och när jag googlar om ämnet hittar jag inte så bra och lättillgänglig information tycker jag.

Jag har ett barn med b l a adhd. Hon har en medicin på låg dos på 10 mg. Medikinet heter den och är korttidsverkande centralstimulerande.Hon är 7 år och för henne har medicinen gjort att hon klarar att hålla koncentrationen i skolan. Klarar att plocka fram det hon har lärt sig och använda den informationen. Stor skillnad endast av denna lilla dos.

Min dotter medicinerar mot sin add, hon har Concerta 54 mg. Sedan hon började med medicinen så fungerar skolarbetet och hon kan koncentrera sig på det hon ska i skolan, både hon själv och lärarna säger att det är en markant skillnad, nu är hon med på ett helt annat sätt. Vi var tveksamma till att medicinera, men nu med facit i hand så är både hon och jag så tacksamma att vi valde medicinen. Vi fick information om biverkningar och att aptiten kan försämras, men hon har inte känt av några direkta biverkningar och hon har alltid ätit lite dåligt, hon säger själv att hon har mer aptit nu än tidigare.

Hej!
Jag har 2 döttrar, den ena har ADHD och den andra ADD.
Hon med ADD fick sin diagnos sent, då vi inte hade förra skolan med oss. Så hon skulle kunnat haft bättre betyg med hjälp av medicin då, då hon är väldigt intelligent.
Idag har hon medicin, och klarar det mesta jättebra. Hon klarar att skriva prov, plugga, har blivit social, klarar att diskutera utan att bli ledsen.
En vanlig biverkning av tex concerta, är ju att man tappar aptiten, men vi löste det genom att ge mina barn solrosfrön med till skolan.
De tar ca en matsked 2-3 ggr under dagen (de får då i sig fett också) och det gick fort att få upp aptiten.
Vi har på flickan med ADHD, testat fler mediciner, och nu hittat Elvanse som passar henne helt otroligt bra.
Jag frågade min tjej med ADD vad som är bra med medicinen, och hon sa: det känns som att jag vaknat upp ur nån form av dvala.
Jag önskar dig lycka till!

Jag känner igen mig i det din dotter med adhd sa. Man vaknar upp ur en dvala! Man märker den inte ens förän man prövat medicin och förstår att det finns möjligheter!

Man drar upp rullgardinen och ingen av de biverkningar jag känt av klår det uppvaknandet.

Man kollas upp även som vuxen gällande vikt, aptit och blodtryck etc så jag är mer nöjd än någonsin förr. Fick min diagnos vid 24års ålder så jag är liiite bitter men tar igen det nu ^^

Som mamma till en vuxen son med as och misstänkt add så är den här tråden högintressant för mig.
Tack för att ni delar med er.

Jag förstår att det är svårt att hitta information som du kan applicera på er situation. Det är så att adhd/add inte är en klar inramad funktionsnedsättning utan det har med personligheten hos den som har den och hur anpassningsbar denne är till sin problematik.

Problematiken i sin tur är givetvis uppunktad och ett flertal kriterier ska uppfyllas men långt ifrån alla är slavar under sin impulsivitet.

Det sägs ju vara så att det är svårare upptäckt hos flickor då de gör en större ansträngning att "passa in" och är i regel inte lika "gapiga/härjiga" som pojkar trots att det bubblar inombords.

Jag fick som sagt min diagnos vid 24 medan min bror fick den vid 10. Vi har samma problematik men vår förmåga att rätta oss efter vårt sociala nätverk skilde oss åt och där "åkte han dit" mycket tidigare än vad jag gjorde. Jag var "smart nog" att hålla tyst trots att jag ville skrika, jag höll mig helt enkelt undan och visade sällan vem jag egentligen var.

Jag bad om en egen utredning efter många år av "hjärnsläpp" och funderingar över varför jag så sällan levde upp till min potential. Jag vet ju att jag kan ...(insert valfritt ämne).. men jag kan(kunde inte) inte hålla fokus och istället för att riskera att misslyckas så struntade man ens i att försöka till slut. Jag fick även diagnos borderline vilket förklarar en hel del hos mig som jag aldrig förstått och bara vetskapen så man vet vad man kan jobba på/med är guld värd!

I skolan är allting en inre strid. Man vet att man egentligen kan men, "oh, something shiny", så missade man så mycket viktigt och istället blev allt bara en gröt och till slut ointressant.

Ja som tur är. Eftersom det är Add så är det varken impulsiv eller hyperaktiv med i diagnosen och har bara medicinering på vardagarna när skolan är

Läkaren på Bup tryckte på att det är barnet som ska välja om de är så pass stora. Min var 12 när diagnosen sattes och ville testa medicinen och första veckan i skolan var en fröjd och som om resten hade lyfts från bördan

Vad olika det kan vara. Till oss sa läkaren på bup i princip helt tvärt om..Att vi ska börja medicinera så fort det går när skolan startar , för barnets skull. Innan klass 1 fick hon genomgå en pedagogisk och psykologisk bedömning för att se om hon kan gå i en vanlig skola. Psykologen som gjorde den bedömningen kom fram till att hon har en stor motorisk oro och måste få hjälp att ta fram de kunskaper hon har. Han ansåg att detta var möjligt med endast medicinering.

Tack så mycket för alla svar!

Det verkar som att aptitlöshet är vanligaste biverkningen, men att de positiva effekterna överväger.

Jag har pratat lite med sonen och han vill inte medicinera. Det beror delvis på att han är rädd för att det ska vara obehagliga biverkningar. Den andra orsaken, och det gör mig ledsen, är att han inte vill bli behandlad annorlunda än andra. Han ÄR ju lite annorlunda när det gäller koncentrationsförmågan. Det gör honom ju inte sämre än någon annan tvärtom, han är härlig på så många sätt. Men nog behandlar vi honom annorlunda när det gäller ansvarstagande och att komma ihåg när man jämför med äldre syskonet utan koncentrationssvårigheter i samma ålder. Förmodligen är det till viss del den blivande tonåringen i honom som talar, men det känns som han inte accepterat diagnosen lika lätt som jag trott att han gjort.

Jag respekterar så klart hans åsikter, men jag kommer i alla fall att gå på föreläsningen om medicinering och hoppas att det är lite åhörare där så att jag hinner ställa många frågor ; -)