Min man vill bara fortsätta vara osams!!??

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Så dra. Dra du och låt honom och dig själv se om det ni har fortfarande är värt något. Bo borta några dagar och ha ingen kontakt med honom.

Har funderat på det starkt, men av praktiska skäl som barn och arbete får det vänta till helgen. Men oftast brukar han vara den som drar iväg och nu ligger han i soffan och suckar. 

Men en bra idé!

Det du beskriver är precis en situation som min killkompis har. Exakt som din beskrivning. Det hans fru inte vet är att när han är arg och ringer och pratar med mig (hon vet inte om att vi är vänner fortfarande) så försöker jag få honom att förstå henne, förklara hur en kvinna tänker och upplever saker, men han lyssnar inte. Han säger att han hatar henne, ångrar att dom fick barn, att dom gifte sig. Om det inte vore för att han inte vill att hans son ska få en styvpappa så hade han "Sparkat ut henne genom fönstret". Men utåt sätt ser dom ut som kärnfamiljen. Nu säger jag inte att det är så din man känner för dig, men dom har iaf exakt samma situation...

Jag hade inte stannat! Spring!!

Inse att han inte kommer förändra sig, sluta vara så naiv TS. Du förtjänar en kille som behandlar dig bra, dumpa narcissisten!

Jag tror nog att det är så han känner, tänker och talar om mig. Han är så grymt missnöjd över allt som finns och är, oavsett var han är. Jag var otroligt kär i honom, jag har försökt att återuppväcka den känslan men funkar inte på egen hand. Jag klagar typ aldrig, ler ofta, skickar blommor, bjuder ut på middagar, överraskar hemma, köper presenter, ordnar egentid för honom. Ändå bara skäller, gnäller och har mestadels tagit ut det på barnen tills jag sa ifrån och nu är allt riktat mot mig.

Vad är din killkompis problem med sin fru, egentligen? Vad gör honom så arg?

Det går inte att springa, hur eller hur måste det avslutas.

Ja iom detta, då jag fann själva kärna och lyfte det och det var just det han nu vägrar så känns det som du har rätt. Naiv, ja det är jag, jag vill tro gott om människor.

Ok du låter ju helt underbar, att han inte skäms! I min kompis fall har det gått till såhär:

Dom träffades för 8 år sedan. Blev ett par. Relationen fortsatte trots att dom bara bråkade. Mest om hennes familj och att hon inte jobbar och inte vill ha sex. Efter några år (och ett par break-ups senare) så gifte dom sig för att hon ville det. Han sa till mig -Det har kostat mig massa pengar, men jag kände absolut ingenting under hela vigseln. Sen fick dom ett barn för ett år sedan och nu bråkar dom mest om allt. Pratar inte på flera dagar, umgås inte, han är sur, hon är sur, ingen vill ge sig. Innan dom gifte sig sa han att han gjort slut med henne en gång för alla. Det höll i en helg. Hans familj (pga deras kultur) skällde ut honom och sa att han måste vara med henne. Nu väntar han ut tiden tills barnet blir större.

Det låter kanske märkligt, men jag känner att jag kan egentligen göra precis vad som helst för han kan inte bli mer arg eller avig mot mig nu. Samtidigt vill jag inte ge honom något att anklaga mig för.

Tankar som har lockat mig i mina frustrationer:
1.  Sätta en mums mums i pannan på honom.
2.  Bjuda in till fest, bara informera honom.
3.  Sjunga julsånger högt och brett.
4.  Städa lägenheten och samla ihop allt hans skit, kläder och ja allt som han spridit ut över hela hemmet så det inte finns en enda fri yta. Samla allt i en säck och skicka in i förrådet.

Sen är jag inte ute efter att jäklas med honom egentligen, men jag är trött på att inte skratta hemma. Jag är trött på att gå på tå, vända ut och in på mig, vara orolig för att jag pratar för mycket men missat att informera om något.

Han har tillgång till min mobil, dator, alla banker, ja allt. Jag har inte en enda millimeter av hemlighet, inte ens vita lögner använder jag. Ändå är hans huvudsakliga anklagan idag att jag undanhåller saker och att inte säga saker är även det att ljuga. Inte för att han sagt vad jag skulle ha undanhållit och jag har inte heller frågat. 

Han gör det han alltid gör på kvällen, ligger i soffan och kollar serier. 

Jag ligger och funderar på hundvalp, resor, gå ut och äta, ta en spadag. Jag har så mycket jag egentligen vill göra. Jag har frågat honom, men han vill inte. När jag frågar honom så vet han inte, han säger bara att han inte har någon lust med något. Framförallt vill han slippa gå hem. Då blir jag tyst. Jag har tappat glädjen och energin, börjar bli som honom.

Jag tänker att det faktiskt är så att vi är klara med varandra, att han verkligen inte vill men inte går. Jag vill en massa, och han har blivit ganska bortskämd på vägen?