Klippa bandet m ena föräldern?

Ja, det där känner jag igen. Jag har gjort det, i princip. Nu försöker vi lite trevande igen, men det verkar inte som att det kommer funka. Min mamma tar kol på mig. Jag blev tvungen att ge upp och ta avstånd under ett år ungefär innan jag var redo att försöka igen, men om det inte funkar nu i höst så är det tack och hej som gäller. Vill jag träffa min pappa, eller han mig, så får det bli i mitt hem eller ute. Utan min mamma.

Om du vill läsa om hur jag haft det så kan du kolla här: www.familjeliv.se/forum/thread/72607264-idag-har-jag-kommit-ut-fyra-ganger

Nej, det tycker jag inte att man kan göra, nästan oavsett vad. Att föräldern är fördomsfull och jobbig, är inte skäl nog. Man väljer inte föräldrar eller barn, men de man får, är man uppbunden att stötta och tampas med så länge dessa lever. Det är det som är att vara en familj, man är ett i alla lägen, oavsett vad man tycker om varann.

Du har uppenbarligen inga svåra problem problem med dina föräldrar. Det är bara att gratulera.

Min mamma tyckte att jag överdrev och "nog hittade på lite" när jag äntligen tog mod till mig och berättade om hur förhållandet med sonens pappa var. Hon ville inte stötta mig i beslutet att lämna då vi hade barn. Jag lämnade ändå. Och då började kritiken. Allt jag gjorde med sonen var fel. Och det var otroligt synd om honom, tyckte hon. När jag efter 7 år som singelmamma träffade min man, sa mamma att hon hoppades att vi inte skulle skaffa barn för då skulle sonen hamna i skymundan, trodde hon. Då bröt jag. Men jag har aldrig stängt dörren för min son. Så de har en bra relation. Idag träffas vi lite då och då och har en allmän relation. Som jag har till affärsbiträdet till exempel. Tror att det är svårt att stänga ute en familjemedlem helt. Men inte en enda gång är hon välkommen hem till oss förutom på kalas. Min pappa däremot kommer regelbundet.

Tack, nä det fungerar bra faktiskt. Jag läste om ditt förhållande och jag beklagar att det blivit så illa för er. Mitt råd är ändå att ni bör försöka ha någon form av relation, även om den är liten, eller väldigt villkorad, så hävdar jag bestämt att man inte bör "klippa". Familjeband är styvmoderligt behandlade i vår tid, vilket är synd då de ju ytterst är det hela samhället bygger på. 

Fast någonstans måste man ändå se sig själv. Jag hoppas verkligen att jag ska komma någonstans någon gång, men går det inte så går det inte. Till slut måste man välja mellan att leva utan eller gå under. Jag har valt mig, mitt psyke och min relation till min kille. Om det betyder att min mamma får stå tillbaka så får hon göra det. I alla fall tills hon skärper sig. Om det blir "aldrig" så kan jag inte göra något åt det.

Hur TS ska göra vet jag inte, men jag uppmanar i alla fall att TS bör vara rädd om sig själv, och inte tvinga sig själv att må så dåligt som jag mådde innan jag till slut gav upp och tog en paus.

Jag har en lång historia med mina föräldrar. En berättelse som skulle rymma flera A4. Mycket har jag förträngt. Tack och lov.

Jag orkar inte skriva så mycket om det just nu för jag känner mig så jävla ledsen och trött på allt som berör dom. Skillnaden idag är att dom är nyktra. En tid som jag tänkt skulle ge oss chansen att ta igen förlorad tid. En tid att få vara vän med sina föräldrar. Alltså, vara vuxna människor som träffas och ledigt, lätt umgås med varandra ibland.

Men under alla år av bortsupna drömmar och förlorade möjligheter har dom inte vuxit i rollen som förälder till vuxna barn, i takt med deras växande barn. Så idag verkar dom bara kunna prata om hur drabbade dom är av världens orättvisor, hur många idioter det finns där ute, vilka skådespelare som är skit, vilka tv-profiler som är dumma i huvudet, hur dålig servicen var i affären, hur maten smakade dåligt på restaurangen.

Värst är att pappa är så JÄVLA fördomsfull. Han använder gärna n-ordet när han pratar färgade människor och det senaste nu är hur mycket han avskyr romer. JAG BLIR GALEN! Sen frågar han i stort sett aldrig någonting om mig, oss, vi barn. Det finns bara en kanal på pappa. Mamma däremot har förmåga till insikt och det går att prata med henne, men hon är däremot konflikträdd och vill bara göra sig av med "problemet" så snart jag pratar om något tungt med henne.

Suck. Jag skulle så gärna vilja ha en relation med min pappa men det kostar så bedrövligt mycket energi av mig. Jag förstår verkligen varför mina syskon inte ringer dom så ofta. Nu är det mest min lillasyster som ringer, och jag lite då och då. Jag och min sambo ska ha barn i vår och som det är just nu känns det som att jag inte vill ha min pappa runt vårt kommande barn.

Ursäkta min fullständiga kaskad av... frustration. :-/ 

Jätteskönt att höra att det finns fler som sitter med samma tankar som jag. Det verkar nästan vara tabu i samhället att vilja klippa med sin förälder.

Ditt råd går helt emot det man får av en professionell terapeut om det är riktigt illa.

Vuxna barn som blir självdestruktiva eller känner behov av att ta till droger varje gång de träffat en förälder har verkligen ingen nytta av den relationen.

Tvärtom kan den fortsätta skada dem hela deras liv och förhindra det lugn och den lycka som trots allt är möjlig om man får ta bort en ständigt utpressande krävande energitjuv ur sitt sociala liv. En del föräldrar funkar bättre som "döda".

Man skall aldrig klippa banden med sina föräldrar det kommer slå tillbaka förr eller senare. Stå ut med dem för på något vis kommer de berika dig och en dag står du där när de går bort och inser då först vad du förlorat om du klipper av. Du behöver ju inte vara bästis med far och mor men acceptera deras tillkortakommanden och lev med dem.

Varför tror du att det måste slå tillbaka? Om man alltid har haft en dålig kontakt och föräldern ifråga redan har bett en dra åt helvete, hur blir det värre om man själv tar motsvarande beslut några år senare?

Avslutar du aldrig relationer med vänner heller oavsett hur illa de har gjort dig?

De flesta jag känner har högre självkänsla och större integritet än så.