Hej,jag känner mig otroligt hemsk. Jag födde mitt första barn för 4 veckor sedan... Och jag känner inte de dom alla pratar om, den där överväldigande kärleken. Jag gör allt för att hon ska må bra och vara nöjd, jag pussas och försöker ge henne trygghet, allt som man ska.
Men jag känner mig som världens sämsta mamma.... När kommer känslorna? Tänk så kommer dom inte alls....
Någon som känner igen sig? : (
Tog ungefär ett år för de där himlastormande kärlekskänslorna att infinna sig. Jag var också orolig över att det var något fel på mig. Jag hade kastat mig framför en buss för henne, men jag kände liksom ingenting. Nu i efterhand så tycker jag inte det är så konstigt. Jag var sönderstressad helt enkelt. Hade flyttat, gjort slut, fött barn, blivit arbetslös....allt på samma gång. Amningen halverade, barnet bara skrek, fick inte tillräckligt med sömn, ensamstående på heltid. Inte så konstigt att det tog ett tag för mig att landa i mammarollen.
Nu kan jag inte tänka mig livet utan min tös :)
Tog ungefär ett år för de där himlastormande kärlekskänslorna att infinna sig. Jag var också orolig över att det var något fel på mig. Jag hade kastat mig framför en buss för henne, men jag kände liksom ingenting. Nu i efterhand så tycker jag inte det är så konstigt. Jag var sönderstressad helt enkelt. Hade flyttat, gjort slut, fött barn, blivit arbetslös....allt på samma gång. Amningen halverade, barnet bara skrek, fick inte tillräckligt med sömn, ensamstående på heltid. Inte så konstigt att det tog ett tag för mig att landa i mammarollen.
Nu kan jag inte tänka mig livet utan min tös :)
Det är nog inte så ovanligt som förstagångsföderska att det kan ta tid. Instinkterna till att ta hand om henne osv verkar ju ändå finnas där?
För mig tog det några veckor med första innan jag kände den där översvallande kärleken till sonen. Hade också hört om hur 'alla' mammor blir överväldigade av sina känslor för barnet så fort de fått upp dem på magen och trodde att något var fel på mig när de inte uppstod. För mig berodde det nog på att jag var väldigt ung (18 år) och att det kändes så overkligt att han verkligen var min, jag väntade liksom bara på att någon skulle komma och ta honom ifrån mig, eller att det bara var en dröm och jag fortfarande var gravid. Nästan som en slags psykos! Alla instinkter att vårda och beskydda fanns där, jag ammade, masserade hans mage när han hade ont, såg till att han var hel och ren och allt sånt och brydde mig om honom, men de där berömda kärlekskänslorna fanns inte där. Tills en natt då han var nån vecka gammal och vaknade och ville äta och jag lyfte upp det lilla knytet som drog upp benen, putade med den lilla blöjrumpan och försökte suga på fingrarna med ögonen fortfarande stängda efter sömnen. DÅ översköljdes jag plötsligt av så stark moderskärlek att jag satt och fulgrinade medan jag ammade honom och jag satt i fåtöljen i sovrummet med honom i famnen resten av natten och bara tittade och snusade på honom och kände mig nästan euforisk!
Jag tror uppriktigt dag att det inte är alla som omedelbart känner den där himlastormade kärleken till ditt barn. Liksom all kärlek så ser även den olika ut och den växer över tid. Kärlek vid första ögonkastet läser vi om i böcker och ser på film, där är den vanlig.
Kärlek kan se då olika utv vi älskar vår partner, våra föräldrar, våra syskon på olika sätt, vi älskar också våra barn på olika sätt. Vi människor är olika helt enkelt.
För mig var det något som lugnt och stilla smög sig på, efter några månader kunde jag inte tänka mig livet utan min son och jag log spontant när jag tittade på honom.
Två nära vänner till mig kände precis som du. En hade ett kolikbarn och den andra var bara allmänt kinkig. Dom kände typ "hon bara är där och skriker!" och suckade.
Men efter typ 3-6 månader verkade det som att en sorts nyförälskelse kom till. DÅ hände det!
Jag tycker det är jätteskönt att få ha hört båda sidor, så att ens egna förväntningar på så sätt kan bli lite mer realistiska. Att det är okej att själva anknytningen tar tid.
Jag hoppas du kan känna att det är okej, vännen. Du är absolut ingen hemsk mamma! Ta hand om dig!
Säger som Loriyana, 1 år ungefär. Till skillnad från dig så hade jag inte väntat mig att jag skulle känna moderskärlek vid första ögonkastet, så jag kände mig inte som en dålig mamma fast jag inte älskade mitt barn genast.
Spelar det ens någon roll för barnet hur starka eller svaga känslor man har, bara det får omvårdnad, fysisk närhet och ögonkontakt?
Tack alla!!! Absolut ser jag till att alla hennes behov är uppfyllda men inbillar mig själv eller tänker liksom att hon ska känna av att de känslorna inte kommit, är de löjligt?
Detta verka ju ändå vara ganska vanligt... Varför pratas de inte om på mvc och sånt? Kan tycka att är en ganska viktig sak: /
Jag tycker med det är dåligt att det inte pratas mer om det.
Jag hade inte heller de känslorna först, varken med första eller andra barnet. Däremot va det ju känslan att jag "måste" ta hand om dom. Att dom är så små och oskuldsfulla och jag måste sörja för att de får närhet, mat sina behov uppfyllda. Men kärleken man känner i hjärtat kom inte med en gång.
Jag kände liksom inte så som för andra människor i början. Som sambon, min familj etc som jag kände i hjärtat att jag älskade.
Men det kom med tiden.
Det är ju inte konstigt att man inte känner då i början, man känner ju inte människan även om man som mamma ofta har burit barnet i sin mage.
Med barn 1 tog det 10 mån. Med barn 2 kom känslorna så fort jag började misstänka att jag var gravid...
Jag kände att jag verkligen älskade min dotter någon gång vid 3-6 månader. Då hade värsta hormonchocken, oron och omställningen lagt sig så det fanns plats för andra känslor. Med andra barnet kom kärleken direkt.
För mig tog det 3-4 månader med båda barnen. I början var jag bara i nåt överlevnadsläge där allt handlade om att barnen skulle ha det bra.
Någon himlastormande kärlek har jag aldrig upplevt (men så är jag inte den personligheten heller).
Jag älskar min son, han betyder mycket för mig, men jag känner inte igen mig i beskrivningen att först då fick mitt liv en mening etc.
Däremot så fick jag en beskyddarinstinkt väldigt snabbt
Som någon skrev tidigare, så är man i lite överlevnadsläge i början. Man har ju inte heller riktigt lärt känna barnet, som ju mest är ett litet skrikande och bajsande knyte i början ????.
Jag fick mitt andra barn för ungefär 5 månader sedan, och det är nog först nu som jag känner att mitt hjärta nästan spricker av kärlek ????!
Så det kommer ska du se! Håll bara ut och se till att du får vila så mycket det går, för det behövs också för att det ska kännas bra!
Kram och grattis till den lille!
Fick inte heller den där överväldigande lipkärleken när hen kom ut. Det kändes bara... naturligt. Som om det var så det skulle vara. Sjukt svårt att förklara! Men tror inte alla får den där himlastormande lip-känslan alla pratar om när bebisen kommer upp i famnen. Jag älskade mitt barn från första stund men det kom inget himlastormande precis.
Övervägde verkligen om jag skulle starta denna tråden då människor kan vara väldigt hemska här ibland. Men åh va glad jag blir! Tack alla, ni är verkligen underbara!
En tanke i natten; måste man ha de känslorna då? Måste man, som mamma, tycka att det är det mest fantastiska man varit med om, nu börjar livet osv?
Jag tycker inte det. Man kan älska sina ungar högt och rent, men ändå inte lägga hela sitt liv på deras existens.
Kan ta tid. En månad, ett år. För mig smög det sig på med första barnet. Första månaden var jag nog likgiltig. Hon kändes som en alien. Kärleken blev starkare med tiden. Nu vid 5-årstrotset avskyr jag henne (flabb).