Är min man alkoholist? Behöver han hjälp?
Min man dricker alkohol nästintill varje kväll. Inte dagtid, bara kvällarna, men under en lång period. Han "tål" väldigt mycket och har väldigt sällan blivit vinglig, sluddrig och "packad" liksom. Men han dricker ofta. Fram tills nu har det ändå funkat med hans försäkran om att han inte mår dåligt av det och så vidare. Men nu har han börjat sluddra, vingla och annat sånt. Av samma mängd som förut.
Jag fattar att frågan jag kommer ställa låter lite konstig med tanke på att om man dricker varje dag så ÄR det ju ett slagfs missbruk i sig. Men nu undrar jag: Har han blivit alkis "på riktigt" nu? Han gör inget allvarligt, men han skulle helt klart behöva en god natts sömn istället. (Jag också.)
Jag närmar mig problemet ibland, men det slår ofta tillbaka på mig. Typ om jag säger att det är jobbigt med vår sovsituation och att nätter och dagar blir lidande av att han nästan alltid måste sitta uppe och dricka istället för att gå och lägga sig, då slänger han tillbaka på mig att jag också vilar mycket eller att jag får mer sömn än han. Detta på ämnet om att sova på dagarna. Inte sällan tar han både en och två långa tupplurar på dagen. Om han sover på morgonen till kl 10-11 tar han ändå en tupplur på eftermiddagen för att han är så trött. Men jag är inte säker på att han ändå ser problemet utan hänvisar till att "man blir trött när man har småbarn".
Tips på hur jag kan hjälp honom utan att förnärma honom? Det blir lätt till pajkastning när jag försöker på mitt sätt. Har som sagt försökt närma mig problemet genom att hänvisa till sovvanorna och vad de ställer till med, men det går inte fram.
Jag älskar honom så mycket, vill att han ska må bra.
När han väl ibland "erkänner" att han har ett litet beroende "skyller" han ofta på att allt annat är så jobbigt just nu, att han är orolig för min skull eller för situationen vi är i. (Vi har haft det lite galet runt oss och det gör att jag mår dåligt då och då.) Det är så jäkla jobbigt för det känns som att han tycker att det är "mitt fel" att han är orolig och måste dricka för att bedöva det. Om jag tar upp att han mår dåligt måste diskussionen alltid sluta med att han mår dåligt för att JAG mår dåligt och så är pajkastningen/blamingen igång. Jag är riktigt orolig just nu och ju mer jag skriver desto tydligare blir det ju att oavsett orsaker till drickandet så måste vi ta tag i det.
Återigen, tips någon?
