Seriöst förälskad i mitt ex sedan 15 år?

Jag har ett problem mina vänner!

För 15 år sedan träffade jag min stora kärlek. Vi var unga, vi var tokförälskade och vi upptäckte och gjorde precis allt tillsammans.

Vi flyttade hemifrån tillsammans, reste tillsammans, pluggade tillsammans, förlovade oss osv.

Till en dag då han hade en önskan att han ville stå på egna ben. Min värld rasade samman, hela mitt vuxna liv hade jag levt med honom och jag kunde verkligen inte tänka mig att inte inte leva med honom. Efter många tårar så beslutade vi oss att bo i varsin lägenhet men fortfarande vara tillsammans. Till jag... kände att det måste hända något så jag mer eller mindre tvingade fram ett slut. Som ingen av oss egentligen ville ha tror jag.

I två år höll vi på fram och tillbaka, var lite tillsammans men ändå inte, umgicks ändå jättemycket och kunde inte slita oss ifrån varandra men inga ord utbyttes om vad vi egentligen höll på med. Ännu en gång kom JAG till en gräns då jag inte orkade mer. Jag bestämde mig för att flytta utomlands, behövde komma bort, få ett avslut på vårt velande så jag drog, bara sådär.

Vi hade kontakt genom skype till jag meddelade att jag träffat en annan vilket gjorde mitt ex väldigt ledsen men vi pratade aldrig om det efteråt utan det rann bara ut i sanden.

När jag till slut kom hem från utlandet ville mitt ex träffas. Jag "visste" ju hur det skulle bli så jag nekade honom en träff. Jag hade träffat en annan och det kröp även fram att det hade han också men han ville ändå träffa mig. För mig hade det här velandet varit så jobbigt och så sårande så jag bestämde mig för att nej. Jag vill inte ses, jag vill gå vidare med mitt liv...

Åren har gått, jag har haft ett förhållande, gift mig, hunnit få barn och skilt mig. Han har också fått barn osv.

Men...jag kan inte gå vidare. Detta förhållande kommer upp i mina tankar gång på gång. I perioder tänker jag mycket på det och det är en stor sorg. Han är fortfarande min stora kärlek, han fick mig att må så bra, jag känner mig fortfarande förälskad i honom. Jag vet inte om det har att göra med att vi aldrig fick ett avslut. Att jag mer eller mindre bara flydde, att jag aldrig fick sagt hur sårad jag kände mig, hur jobbigt velandet (från hans sida) var.

Vi dyker på varandra ibland då vi kommer från ett litet samhälle, vi har fortfarande gemensamma vänner men bor på olika håll i Sverige. Varje gång jag ser honom och varje gång han kommer på tal så knyter det sig i bröstet och hjärtat hoppar över ett slag.

Jag kommer ju aldrig kunna gå vidare i mitt liv med den här känslan eller med de här tankarna.

Det känns inte heller schysst varken mot honom eller hans familj att ta upp det här nu. Jag har ingen aning om hur han tänker, känner eller om han ens ägnar en tanke åt mig.

Men hjälp... hur ska jag tänka här. Kanske dags att gå till en psykolog och få det här ur huvudet. Jag skäms lite för det här, känns nästan patetiskt och jag vågar inte berätta för någon i min närhet om det!