Hur berättade ni för (små) barnen om att ni skulle skiljas?

Jag önskar att jag kunde komma med några tips, men är i (ungefär) samma sits. Skilsmässan har gått igenom här, men vi har bestämt oss för att inte berätta för barnen förrän allt vad gäller boende och så är mer ordnat. Jag vill kunna ge ordentliga svar till barnen.

Vad jag spontant tänker på är att vara tydlig med att (på barnets nivå) göra det tydligt att det inte på något sätt är barnets fel; att hen inte på något sätt ligger bakom det beslut som ni vuxna har tagit. Att kärleken till barnet (och syskonet såklart!) är lika stark som alltid.

Jag tror man ska säga att mamma och pappa inte längre ska bo tillsammans. Blanda inte in att kärleken har tagit slut för då kan barnet börja fundera på om mamma och pappa kan sluta älska mig och flytta ifrån mig också. Det blir aldrig bra. Du kan ju vända dig till Bvc psykologen som är extremt kompetenta när det gäller att formulera hur man ska hantera barnen när det blir stora förändringar i livet.

Vi sa till vår 5-åring att mamma och pappa älskar varandra men att vi inte är kära och därför inte kommer bo ihop längre. Det är ju alltid svårt att veta hur ett barn reagerar, men i vårat fall blev det väldigt odramatiskt. När vi berättade att han skulle få bo i två lägenheter istället för ett hus sken han upp som en sol :) 

Vi separera när sonen var 4 år. Vi sa att mamma och pappa inte skulle bo tillsammans längre. Att vi inte är kära i varandra och bråkar mycket men att vi ska vara kompisar och att vi älskar honom jättemycket och alltid kommer att göra det. Sen kom det lite frågor eftersom som vi försökte svara på så ärligt som vi kunde.

Barn förstår att det finns två sorters kärlek om man förklarar.

Det finns en sorts kärlek mellan förälder och barn som aldrig någonsin kan ta slut. Vi pratade mycket med barnen om att mormor och morfar fortfarande älskar mig och aldrig kommer sluta göra det samt motsvarande med farmor/farfar och pappan.

Sedan finns det en annan sorts kärlek mellan vuxna som kan ta slut. Där jämförde vi med andra föräldrapar i omgivningen, vissa som var skilda och vissa som fortfarande var gifta (dvs den kärleken tar slut ibland och ibland inte).

Våra barn förstod. Och fick en annan syn på mormor och morfar samtidigt, de hade inte riktigt tänkt så långt som att de var mina föräldrar "på riktigt". Jag tror att det blev bra för barnen också, att veta att det fanns en mamma som jag kunde ringa till när jag behövde stöd precis som barnen vände sig till mig.

Det kan kanske va bra tänker jag, att säga att man inte ska bo ihop..

Att kärleken mellan barn o föräldrar aldrig kan ta slut är väl bra att säga egentligen - just i denna familj finns ju dock inte farfar med i bilden exempelvis (för att min man avslutat kontakten med honom när han behandlat honom som skit hela hans liv)...så blir lite fel här.