Varför skiljde ni er?

Jag skilde mig för att kärleken dog. Jag ville att mina barn skulle växa upp med föräldrar som var lyckliga och lära sig att man inte skall leva i förhållanden som är dåliga. Jag ville att mina barn skulle växa upp lyckligt och bli lyckliga vuxna. 

Vi var gifte i 13 år när vi skilde oss. Vi träffades när vi var 18 och 17 år gamla. 

Mitt liv har blivit helt fantastiskt sen jag skilde mig. Jag träffade rätt man att dela livet med och efter våra 13 år tillsammans har jag inte tröttnat ens en gnutta på honom. 

Jag skiljde mig för två år sen pga många otroheter.vi försökte lappa ihop äktenskapet med långvarig terapi, både enskilt och tillsammans men tilliten och lusten var borta.
Jag ångrar mig idag...trots allt. Tänker att vi kanske kunde fortsatt ihop och haft sexet på annat håll bara eller nåt.
Jag har träffat en ny som jag trivs med, men familjen får man aldrig tillbaka och det gnager i mig varje dag.

Tillägg vi hade varit tillsammans i 23 år, så det är väl inte underligt att det tar tid att komma över misslyckandet.

Jag skilde mig för att frugan var ett otrohet lögnaktigt jävla luser utan vare sig moral eller samvete Har aldrig ångrat mig en endaste sekund, kort därefter träffade jag en ny och mycket bättre kvinna som jag levt med lyckligt I 5 år

Vi var gifta i 10 år, 2 barn

Tillsammans i 19 år, 3 barn. Han har systematiskt brutit ner mig, jag har aldrig varit bra nog. Mest bra att ha :/
Vi var isär en period med jag ville göra barnen glada igen och innerst inne älskar jag honom o har alltid gjort.
Men en natt låg jag och funderade, valet var att skiljas lr ta livet av mig..
Jag valde livet, jag har bara barnen varannan vecka men jag är en lycklig mamma :)
Lycka till!

Jag växte ifrån min man. Vi var 18 när vi träffades och skilde oss vid 32. Han var då fortfarande som en 18-åring. Ville inte ta något ansvar alls för hemmet eller barnen, bara syssla med sina bilar som det inte blev något av iaf annat än att de stod och rostade på gården Han kunde inte hålla i pengar heller utan vi hade aldrig pengar när månaden var slut trots billigt lån osv.

Jag ledsnade helt enkelt på att vara hans 'mamma'. Visst är det tråkigt att det inte höll, men han är fortfarande som en 18-åring och vi är över 40 nu båda två.

Jag skilde mig pga hans spelmissbruk. Han hade sällan tid för barnen och jag fick göra 80-90 procent av allt hushållsarbete hemma, trots att vi båda jobbade heltid. Dessutom slösade han bort större delen av våra besparingar. Detta var något som eskalerade förstås, det var ju inte så här illa från början. Han har alltid spelat mycket men det var först de sista åren som det spårade ur. Droppen kom när jag upptäckte att han hade tagit ett lån i mitt namn. (Förfalskat min namnteckning), pga egna betalningsanmärkningar. Det var dock på sätt och vis bra att han gjorde det, för det fick mig att vakna upp ur mitt medberoende. Det handlade "bara" om 10 000 kr också. Men för första gången på länge blev jag så vansinnigt ARG, vilket jag tror var sunt. Så jag tog barnen och flyttade, polisanmälde förfalskningen samt ansökte om skilsmässa. Det var det bästa son kunde hända även honom. Nu har han sökt hjälp för sitt spelberoende och förhoppningsvis kan han vara en närvarande pappa i framtiden, som han var från början. Men det kommer aldrig att bli vi två igen. All min tillit är borta och jag har dessutom träffat en ny man.

Orkar inte dra lasset med 100% arbete och 100% ansvar för hem och barn. Pallar inte. Älskar honom och han mig men inget händer ochvjag går snart in i väggen...

Åh Mama, jag känner igen mig så mycket!

Funderar så mycket på skilsmässa men vet inte hur jag ska stå ut med att bara träffa barnen varannan vecka. Ska jag verkligen splittra hela familjen bara för att min egen skull?

Tror i och för sig att min man också är olycklig, men när jag försöker prata med honom så får jag aldrig några svar. Han blir bara helt tyst, tittar ner i golvet och även om jag väntar i 15 minuter så säger han ingenting. När jag exploderar och blir arg säger han antingen att jag har rätt eller så blir han bara helt tyst och tittar ner i golvet.

Jag har frågat honom om han är lycklig, och om det finns något jag kan göra för att han ska bli lycklig men som vanligt får jag inga svar.

Jag har insett att om jag ska fortsätta i det här äktenskapet måste jag nog bara stå ut, men ibland är det så svårt.

Vi har två söner, 9 år och 5,5 år. Sedan vår yngste son föddes har vi älskat EN gång, på mitt initiativ. Jag har även frågat honom om detta, om han inte saknar sex ibland. Han svarade att han inte tänker på det...

Just nu är jag nog inne i en lite jobbig period, och det känns extra svårt att stå ut.

Skiljde mig pga hennes äckliga svartsjuka, hon betedde sig som ett praktsvin. Sedan knullade hon själv runt det äcklet.

Vi blev som vänner bara och på slutet knappt det... Vi växte ifrån varandra nånstans på vägen, träffades som 18 åringar och var tillsammans i 22 år.... Sedan visade det sig att han fått känslor för en kompis... Och jag kan inte säga nåt om det för hade det varit bra mellan oss hade nog inte dom här känslorna ens uppstått.

Fyra månader efter separationen träffade jag mannen jag lever med nu... Jag ler tom när han snarkar på natten... Han gör mig glad bara av att han sitter i soffan, den känslan var borta sedan länge med exet....

Man vänjer sig att ha barnen varannan vecka. I början var det sjukt jobbigt med ganska snart blev det skönt att bara rå om sig själv, skita i att laga middag om inte lusten fanns, dega framför tv'n, sovmorgon etc.... Istället för att bli less på barnen vilket är lätt att bli när man är upp i allt tjafs och tjat och allt jobb hela tiden värdesätter man tiden med dom på ett annat sätt.. Och är det körigt och mycket på jobbet eller med hälsan från man en chans att vila upp sig en vecka så man orkar vara en mer tålmodigt och närvarande förälder

Drog ett stort lass hemma runt barn och familj. Hon satsade på sitt liv runt träning, kläder och jobb tex. Tycker man ska vara två om barn och familj och ge varandra frihet. Så jag ställde krav om delaktighet sim hon inte accepterade och vi valde gå skilda vägar. 18 år och tre barn hann det bli. Älskar mitt nya liv och min nya frihet. En vecka med barnen och en vecka av frihet då jag kan göra vad som Helst. Kommer nog aldrig skaffa en ny då min frihet skulle krympa drastiskt. Så summa sumarum är att allt blivit bättre. Självklart gnager det att vi inte är en hel familj längre men barnen mår nog bättre av lyckliga och glada vuxna.

När min dotter var 1,5 år gammal, och slog sin pappa dagligen när han kom nära henne, sa vi först båda till henne. Jag har ju sett många barn som föredrar en viss förälder vid särskild ålder, så tänkte inte så mycket på det. Men det gick inte över. Började se på hur vår vardag såg ut. Jag var inte lycklig och älskade inte min sambo, men trodde nog att det var en tillfällig svacka efter förlossningen som inte gett med sig än, och hade börjat gå hos kurator.

Jag såg hur jag och sambon levde parallella liv med minsta möjliga kontakt. Vi hade redan separerat i våra huvuden. Dottern var det jag som tog hand om, vilket gjorde att hon var i "mitt" liv. När sambon väl försökte vara med dottern, blev det att han kom in "på fel sida", och dottern accepterade inte det. Vi försökte bli bättre men ingen av oss ville egentligen längre. Han började ta mer ansvar för dottern, men det vände igen efter några veckor. Vi gick på äktenskapsrådgivning. Sambon gick in i depression och fick medicin för det. Till slut sa vi att vi skiter i det här. Då var dottern 2,5 år. Det var så otroligt slitsamma år, men jag kan med gott samvete säga till min dotter en dag när hon frågar varför vi inte bor ihop, att vi gjorde allt, men ibland blir alla lyckligare av att mamma och pappa bor på olika ställen.

Verkar finnas lika många anledningar som äktenskap, inget konstigt förstås.. I mitt fall så har vi varit ett par i drygt 20 år, gifte oss för några år sedan som ngt slags bevis på att det var vi två.. Under alla år har det det varit upp och ner under perioder, som hos många andra gissar jag, vi kommer i princip oftast bra överens, vad gäller barn och regler och uppfostran, inte 100%-igt alla gånger, men vad ska man räkna med.. Vårt sexliv har funkat rätt så dåligt tycker iaf jag, bristande initiativ, lust och intresse från henne, men någonstans har jag ställt mig över detta och bara kört på med resten, hon har alltid varit en bra mamma, lättare att få familjen att funka då.. Nu är barnen 19 och 20. Jag känner en enorm tomhet, får inte till några riktiga känslor, vi har olika tempon vad gäller det mesta, vår humor skiljer sig totalt, jag gillar snabba repliker, roliga, kvicka, ironiska, varma, spinna vidare på en del ämnen som jag åtminstone tillsammans med andra brukar garva åt.. inte hon..  Hon är engagerad i sitt arbete, vilket är otroligt viktigt och intressant, men ibland blir det för mycket.. Sättet vi båda är på skiljer sig mer och mer ju mer tiden går, i sociala sammanhang märker jag själv att jag vill att hon beter sig annorlunda mot hur hon egentligen är, tre glas rött och vips, är hon genast svajig, jag märker det, kompisar märker det.. Jag har ju förstås en del sidor själv, men jag försöker vara medveten om hur jag för mig i och utanför hemmet. Jag är 48, och funderar mer och mer på om det är värt att traggla, vi har haft våra duster genom åren, och spontant känner jag att jag själv inte får utrymme för mig själv, att gå åt mitt håll, vill jag ha det så resten av livet, bli gammal med ngn som man till slut bara betar av tiden med..? Även om vi då och då hittar på saker som får oss att må bra, resor mm..  Jag jämför med kompisar man kommer bra överens med; skulle jag vilja tillbringa all min tid med bästa polarn? Nej, knappast, eftersom man behöver tid att vara ifrån varandra för att tycka det är kul att ses igen.. likadant borde det väl funka med partnern?
Emellanåt kollar jag även in andra tjejer för att låta fantasin skena.. men väljer bort otrohet, då jag hellre säger upp kontraktet med flaggan i topp den dagen vi kanske delar på oss.. Jag är liksom hellre ensam med mig själv än i ett förhållande..
Men samtidigt, jag har ett samvete som bromsar mig att ta steget.. vad är jag för ett ego, som bara tänker på mig..?
Känns som det är jag som känner mer åt det här hållet än hon..
Ja, alla dessa frågor..

Bernadotte... Du kanske har 40 år kvar att leva.... Det är värt att må bra, inte värt att traggla.... Bättre nu att skiljas innan ni har gnagt så mkt på varandra så att ni blir ovänner. Bättre att det funkar ok även om barnen är stora så kommer det bröllop, födelsedagar, dop etc där det är guld värt för alla om föräldrarna kan ha en bra relation.

När jag skilde mig gick jag och mannen och träffade en familjerådgivare för att kunna ha en fortsatt bra relation som skilda.... Vi umgås inte men kallpratar gärna när vi träffas och har inga problem att komma överens när det gäller barnen... Går på utvecklingssamtal tillsammans etc.....

Jag skilde mig för att mitt "jag" försvann. Vi träffades unga och efter tio år hade vi växt åt olika håll. Jag försökte i flera år anpassa mig för att mannen skulle vara lycklig och för att barnen skulle få fortsätta leva i en kärnfamilj. Det gjorde att jag trängde undan mig själv och till slut såg jag ingen mening med att fortsätta leva. Läkaren skrev ut piller och skickade mig att gå i terapi, terapin gjorde att jag såg mönstret och sen var valet enkelt. Hellre skild och levande än gift och död.

Bra fråga! Varför skilde vi oss?

Efter 25 år levde vi sida vid sida. Inte tillsammans.

Första barnet hade flyttat ut. Två kvar.

Tänkte att nu börjar vår tid, så som det var innan barnen. Men vi satt där och tittade på tvn och fick inget vettigt gjort. Var som kollegor på en arbetsplats. Åt, städade och gjorde sånt som ska göras men kärleken hade svalnat.

Så stod det plötsligt en annan man där en dag och kärleken trillade ner från himlen. Passion, åtrå, spänning...

Det blev skilsmässa.

Men nu efter två år ångrar jag mig. Även det nya blir gammalt efter ett tag...

Hm jag har haft oturen att skilja mig tre gånger när det har varit barn inblandade, första gången så kom manen hem i från jobbet dagen innan julafton och berättade att han hade blivit kär i en annan och ville skiljas.
en månad senare hade han flyttat, en vecka senare så ville han tillbaka men aldrig att jag tog tillbaka honom.

Andra gången så hade vi varit tillsamman i 10 år och vi hade blivit mer som syskon, vi skilde oss men är i dag 10 år senare bästa vänner än och jag är faktiskt glad över att vi skilde oss för den vänskapen som vi fick istället är fantastisk.

Tredjegången så skilde jag mig för att jag kom på yngsta sonens pappa med att vara otrogen, inget jag någonsin tänker ta så han fick flytta.

Jag önskar naturligtvis att det hade sett annorlunda ut men nu är det som det är och båda jag och barnen har det faktsikt väldigt bra