Hur klarar man att bli vv-förälder?! :(

Jag klarade inte av det när mina barn var så små. Trots att förhållandet blev dåligt när barnen var i den åldern så stannande jag. Försökte givetvis allt för att det skulle bli bättre och hoppades på det. Men det blev aldrig bra. När barnen var 6 och 9 år så separerade vi. Även fast jag nu i efterhand inte förstår att jag orkade stanna så länge så är jag glad över att jag väntade. Det är jobbigt att bara ha barnen varannan vecka nu, men jag tror att det skulle varit ännu jobbigare när de var ännu mindre.

Inte enkelt... Men en ettåring är väl hur som helst ändå för liten för att det skulle vara aktuellt med vv-boende än på ett par år!

Om du tagit så mycket av ansvaret, skulle barnens pappa kanske inte ens vilja ha vv-boende? Kanske skulle torsdag- söndag räcka för honom?

Jag har inga barn själv än men lever med en

man som har. Han lämnade deras mamma pga massa skäl varav jag var ett. I början var det jättetufft och han grät, särskilt efter äldste pojken som var mest " hans" så att säga.

Så småningom kunde han gilla läget och lära sig uppskatta tiden då det bara var vi två.

Hans barn var iof 6 och 8 då.

Är du säker på det att det skulle bli vv om ni skulle skiljas?Skulle barnets pappa ha barnen vv,när han inte gör så mycket nu.Dessutom barnen är små,vv skulle nog vara för lång tid?Om din man för övrigt är snäll och inte gör dig illa,kan du tänka dig stanna kvar lite till?

Jag visste att mitt ex inte skulle klara av eller vilja ha vårt barn varannan vecka. När jag föreslog att på grund av att vårt barn var litet, så skulle hen bo hos mig hela tiden förutom varannan helg, och sen skulle han dessutom ha två eftermiddagar i veckan med barnet, protesterade han inte alls. Jag sa att när barnet började skolan, kunde vi börja med varannan vecka om han ville. Idag är vårt barn elva år, och han har fortfarande inte sagt att han vill ha barnet mer. Han är nöjd med sina två eftermiddagar per vecka och varannan helg.

Nej jag tror egentligen inte att han orkar ha dem så mkt. Inte att han direkt kommer ha möjlighet heller (dels jobbar han oregelbundet.. Dels om han flyttar ut har han inte ekonomi till att exempelvis köpa sängar till dem..så allt sånt kommer säkert ta nån månad..o nån månad till..o nån månad till.. - lång tid för barn) sen har jag ju gjort allt i hemmet också- han kan laga en maträtt liksom..

Till grejen hör att han har två äldre barn som relationen "runnit ut i sanden" med - idag träffar vi dem 3-4ggr om året (och dem är bara 7 o 9), så jag vet att "risk finnes" - även om jag tror att han just pga detta inte vill att samma sak ska upprepas igen..

Sedan kan det faktiskt vara så att en del män tar sig i kragen när de väl ställs inför faktum. Vet män som blivit bättre mer engagerade pappor när de blivit vv- föräldrar! När ingen serverar dem lösningar måste de hitta egna.

Ok, nä, glöm mitt inlägg nyss:)det kommer bli detsamma med era barn!

Ja, och honom valde du som pappa till dina barn...

För 6 år sen när vi blev tillsammans var jag väldigt ung, och vi hade hans barn regelbundet. Mycket hade kunnat bli annorlunda, som ofta i livet. Utveckla gärna ditt svar.

Jag tycker inte att han verkar vara en bra pappa. 

Men som vanligt, så var han toppen innan barnen kom, allt det dåliga hände väl efter barnens födelse.

Jag har läst så många trådar om mammor med usla fäder till barnen. Jag har svårt att tro att någon kan förändras så mycket som vissa hävdar att deras män gjort.