Det här är en personlig historia - Ursäkta att det blev långt

Nu är stunden kommen där jag mer utförligt och detaljerat kommer att beskriva om vad som hände mig dagen  innan och samma dag jag blev utslängd på gatan och lämnad till mitt öde. Det här är en personlig historia och det ska ej ses eller uppfattas som propaganda, journalistik eller som forskning av något slag. Jag föredrar att skriva formellt för att samtliga ska kunna bilda sig en så god uppfattning som möjligt av det skedda.

Om jag inte fick välja att inte delta i programmet så är det ingen som kan säga att jag inte fick skriva om händelsen själv för att undvika oönskad missförstånd, onödiga kommentarer och debatter på Internet vad det gäller min person eller händelsen som sådan.

Det jag skriver är inte i syfte för att fiska sympatier, spä på åsikter med inslag av hat eller för att straffa någon. Men ni måste få veta sanningen känns det som. Detta handlar inte om hur jag personligen mår eller hur jag bemötts inom vården, om bristande resurser eller annat avvikande utan jag ger er bara den information ni behöver för att förstå varför det blev som det blev.

Måndag den 26 Januari 2015 söker jag självmant akut vård hos psykiatrin efter att ha skrivits ut för tidigt från tidigare vård veckan innan. Väntan är lång , läkarna är sällan samma man mött innan vid ett annat vårdtillfälle, men dom arbetar så gott dom kan och man hamnar på den avdelning där det finns plats. Som patient finns det inte mycket val, men det ser jag inte som något problem. 

Efter all väntan på akuten tas jag emot på avdelningen vi kan kalla A, samma avdelning jag blev utskriven ifrån vid senaste vårdtillfället. Det uppstår genast spänningar bland personal och patienter när jag kliver in. Det är inget boende man kommer till utan ett sjukhus där man som patient förväntar sig bli behandlad på ett vis som skulle uppfattas som stödjande och mer gynnsamt för ens mående, men personalen kräver ett beteende man inte kan leva upp till då dom själva inleder konflikter med att bädda för missförstånd. Dom har en del sina sätt att se till att en oönskad patient inte kan stanna kvar. Jag säger inte att jag är ensam drabbad, men jag kan inte utgå eller berätta om någon händelse jag själv inte varit med om.

Strax efter att jag kommit in på avdelningen A kommer två väktare som har till uppgift att avlägsna mig från sjukhusområdet jag inte får komma in på under följande 24 timmar enligt en av dom. Jag följer självmant med väktarna ut, men det uppstår verbala konflikter. Jag väljer att inte skriva i detalj här i tanke på väktarnas integritet och för att jag inte vill provocera någon inom yrket som kan ta del av det dom läser. För att sammanfatta händelseförloppet så har väktarna en mindre bra attityd och det visar sig under diskussionen på väg ifrån området att en av väktarna är patriot och stolt över det som han själv sade. Båda spänner sig och jag uppfattar dom onödigt hotfulla. Men jag ser det inte som något problem och går sedan ner för trapporna och hör den ena säga till den andra:"Hon verkar verkligen intelligent" för att håna mig. Jag går min väg då jag hänvisas bort.

Väl hemma är min ångest ohanterlig. Jag minns att jag ringer upp den enda anhöriga jag har (vem också misshandlat mig psykiskt under en lång tid) och talade om att jag snart ska hoppa på spåret efter alla dessa år jag aktivt sökt hjälp, men inte fått någon adekvat hjälp sedan 2004 hos allmänpsykiatrin. Hon förstår inte och tar inte till sig av någonting jag säger som alla dom andra gångerna jag tagit kontakt med henne så jag slänger till slut på luren. Hon ringer upp om och om igen, men jag vill inte svara. Jag skakar och behöver vara ifred och strax efter ringer polisen inte helt oväntat på min dörrklocka.

In kliver dom raraste poliserna jag någonsin sett. Dom är lugna, sammanbitna och lyhörda och jag känner att jag kan slappna av. Vi pratar och jag berättar vad jag gör då jag vet att dom med intresse ibland lyssnar på vad man har att säga i tanke på helt andra saker. Dom kör in mig till psykiatriska akuten, talar med vårdpersonalen och lämnar platsen. Jag är lugnare och tar med mig polisens goda bemötande jag sent kommer att glömma.

Det är andra gången jag träffar samma läkare och han talar i efterhand om att det var han som beordrat vakter till avdelningen för att avlägsna mig från sjukhusområdet. Jag kokar inombords, men säger ingenting för att inte riskera bli utskickad igen. Jag behöver vården och jag samarbetar med läkaren även om han bemöter mig som en lägre stående människa. Vi kommer trots allt fram till att han ska "ge mig en chans till" och jag övernattar på avdelning B. På morgonen får jag beskedet att jag inte anses behöva vård hos akuten. Jag blir iskall inombords och jag exploderar då jag inte kan hantera ilskan längre. Jag säger att jag vägrar att lämna avdelningen frivilligt, att denna gång får polisen komma och hämta mig. Två andra väldigt samlade väktare bär ut mig från avdelningen och utanför hissen på nedre våningen möts jag av polisen vid utgången på baksidan av byggnaden. Jag sitter still och hyperventilerar medan dom håller i mig hårt, men jag för ingen våld och tar ut min ilska verbalt istället genom att säga vad jag sade.

Väl inne på stationen hos Södermalmspolisen förklarar jag att jag skickats hem från psykiatriska akuten för andra gången då dom hämtade mig och lät dom få en aning om vad som faktiskt pågår, men det uppstår komplikationer eftersom jag inte har begått något brott, agerat med våld, inte heller mot tjänsteman, burit vapen eller varit alkohol- eller drogpåverkad samt inte agerat hotfull. Dom tar av mig handbojorna och vi diskuterade fram och tillbaka om vad och hur det skulle bli med det hela. Dom frågade vad jag själv ville och jag svarade att jag behöver komma in för vård, men att jag blir nekad vård. Men eftersom polisen inte har anledning att ha kvar mig på stationen släpar dom till slut ut mig och lämnar mig ute på gatan och slänger väskan bredvid mig. Jag gjorde med tiden visst motstånd med det hjälpte föga.

Jag var i chock och kunde inte förstå varför i hela världen jag inte får vård när jag själv söker om det istället för att bli inlagd med tvång. Tankarna snurrar i huvudet och jag känner jag att allting bara släpper, det fanns ingenting mer jag kunde göra för att hjälpa mig själv när jag mådde som sämst.

Precis då, bara någon minut efter dyker en kvinna upp från ingenstans och frågar hur det är med mig. Jag trodde först att det var en förbipasserande person med en uppriktig fråga, men efter att hon talat om att hon är journalist blev jag illa tvungen att agera på ett vis jag annars inte hade gjort då jag insåg att dom även filmar mig. Att jag skulle råka ut för det med kom inte oväntat (av anledningar ni andra inte behöver känna till) och jag bet ihop.

Polisen kom ut och mötte personen som talade med mig och beslöt sig att ta in mig igen och bar mig in i bilen där jag fortsatt låg på golvet av all utmattning. Jag lyssnade på vad polisen sade och pratade om med varandra och jag ville inte säga någonting för att förvärra det hela. Jag kunde inte först tro att jag blivit utsatt för det jag precis blivit, men insåg snart att det finns bara en sak att göra, att samarbeta med polisen och inte säga någonting som kunde få situationen att eskalera.

En av poliserna börjar ställa frågor jag svarar endast ja eller nej på medan dom skriver rapporter och kontaktar psykiatriska akuten. Han försöker provocera mig till att tala eller agera, trycker till min arm bakom ryggen på mig, men jag låg still. Jag kände att nu är både jag och polisens ärende ett helt annat och jag agerade i samförstånd med dem, vilket jag inte hade räknat med att behöva under min livstid. Men jag var 100% redo att göra det enda rätta, att vara medgörlig för min, din och andras skull. Man måste ha nerver av stål för att hantera situationer som annars lätt skulle kunna äventyra andras säkerhet då vi har "krafter" i det dolda som är mer än intresserade av att ställa till det om viljan fanns och jag kan härmed betyga om att det finns det.

När dom väl var klara med skriftarbetet fick jag besked om att dom har kontaktat vården och ska nu köra in mig med samma bil dom hämtade mig med. Vad som diskuterats med polis och varför kommenterar jag inte närmare.

Jag träffa nu en annan läkare, förklarar mig, berättar om  situationen och behovet. Jag hämtas av personal från avdelning C med nedsmutsade kläder och blåmärken kring armbåge och handled. Jag skrivs ut den 4 Februari veckan där på.

I Mars ser jag mig själv i kvällstidningen och får på samma vis som läsarna reda på att det även gjorts ett program om det skedda, i samband med ett ämne som berör någonting som helt saknar koppling till min egen bakgrund.

Jag läser kommentarerna på FB och tar till slut beslutet att ringa Södermalmspolisen och tala om att det är bla. mig det skrivs om och diskuteras kring. Jag talar om för den kvinnliga polisen att ingen har frågat mig om mitt medgivande innan det skrevs eller sändes tv-program. Jag säger också att jag inte tänker göra någon anmälan (eftersom det skulle bli en onödigt lång process som inte skulle gynna någon part i sammanhanget). Hon reagerar på det jag säger och en tid efter har FB-inlägg som berört min person avlägsnats.

Under tiden kunde jag fortsatt ser hur det diskuteras för och emot från alla håll och kanter och jag kan inte göra annat än vänta ut det hela.

Försök att förstå att läkare, sköterskor, väktare, poliser samt annan personal också är människor vilka läser och tar del av vad som skrivs och vad som händer i samhället. Det ska inte vara så, men tyvärr finns det dom som har intressen i detta även om det äventyrar och kostar andra deras liv, integritet och hälsa. Bland civila finns det generellt en stor nyfikenhet bland polisärenden dessa kan ta del av dels genom information via myndigheter, webbsidor men även sociala medier som polisradio. Jag vet därför om att en det tagits del av information som lätt kan missbrukas om det hamna i fel händer. Integritet är ingen självklarhet i en tid där information sprids som aldrig tidigare.

Det finns inget skydd eller garantier, man får istället vara stark nog att även stå emot oönskad publicitet som personangrepp av denna magnitud utöver ens redan befintliga lidande på en nivå andra sällan behöver. Förutsättningar för vård under dessa omständigheter finns inte, det personliga ansvaret blir mycket tungt till gränsen till omöjligt om självdisciplinen inte är stenhård.

Det är bekymmersamt att så få känner till konsekvenserna av vad dom skriver på Internet, hur det kan slå på individen och inte tala om hur diskussionsklimatet kan leda till att aktiva extremister reagerar och tar laggen i sin a egna händer. Jag hade önskat att dom som tar del av nyheter där personliga tragedier belyses att ni åtminstone hade en spärr som sade:"Vänta lite, vad kan det jag skriver leda till i tanke på andra i ett större sammanhang?"

Jag tror att vi alla behöver dra lärdomar av misstag när vi ser att någonting inte är som det ska. Vi behöver verkligen tänka efter före innan det blir värre.

Att jag har den tålamod jag har är ett undantag och jag hoppas innerligen att ni kan se det som en god förmåga som kunde gynna fler än bara mig. Det är i en sådan här livssituation inte självklart att jag agerar med det lugn jag gör efter allting som har skrivits och hänt. Men jag vill inte göra någon besviken, jag vill inte använda detta tillfälle till att agera ut på någon eller göra en diskussion av det.

Detta är sammanfattningen av händelseförloppet:

Måndag den 26 Januari 2015

* Jag söker självmant akut vård hos psykiatrin
* Väktare kommer till avdelning A för att avlägsna mig från sjukhusområdet
* På kvällen ringer polisen på min dörr och dom kör in mig till psykiatriska akuten
* Natten till tisdagen vistas jag på avdelning B, men får beskedet att jag ska skickas hem

Måndag den 27 Januari 2015

* Morgonen den 27 Januari hämtar väktare och polis mig ut från den psykiatriska avdelningen
* Senare under dagen lämnas jag ute på gatan där jag blir intervjuad och filmad
* Polisen beslutar att ta in mig på stationen och kontaktar psykiatriska mottagningen
* Polisen kör mig tillbaka där dom hämtat mig
* Måndag förmiddag tas jag emot av en annan läkare och får vård och hämtas till avdelning C
* Personalen vet inte om vad som inträffat, jag berättar om det men det är ingen som lyssnar
* Jag vilar ut och lämnar avdelning C den 4 Februari veckan där på

Min kriminella bakgrund.
För något år sedan klippte jag till slut till en läkare på käften med öppen handflata till led av vanmakt och frustration. Det gick inte att hålla det inombords mer. Jag blev enligt lag dömd till ringa misshandel med bot på ca 3300 kronor. Jag ångrar vad jag gjort, men sedan dess har jag betraktats som farlig av personal samtidigt som det i själva verket är mer förekommande på annat håll i landet dagligen i helt andra sammanhang. Det finns tom. medlemmar på diverse forum som öppet skrivit om sin grova misshandel, men dessa anses tydligen inte som farliga. Jag har inte tagit till våld annars i mitt liv och det skulle heller inte falla mig in om jag inte av någon anledning kände mig extremt trängd eller tvungen att agera i nördvärn. Men så som jag har det nu, är risken minimal.

Till sist vill jag att ni ska förstå, att oavsett hur jag blivit bemött av läkare, sjuksköterskor, väktare eller polis  så har jag inga klagomål på hur det hela gick till.  Det intresserar mig inte vilka politiska intressen eller värderingar dessa personer har, huruvida dom har attityd eller inte som inte lämpar sig.

Det enda jag är intresserad av är att ha min mänskliga rätt att själv yttra mig om saken istället för att alla dom som gjort det ska fortsatt tala över huvudet på mig. 

Tack för ordet

P.s. Ursäkta eventuella skriv- och stavfel samt förlåt mig om jag inte minns detaljerna till punkt och pricka. Det blir inga fler inlägg av denna skala. Ha åsikter, men ha inte ihjäl varandra. Klart slut.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-11-13 09:09
Tisdag den 27 Januari 2015

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-11-14 18:01
Jag nöjer mig med följande kommentarer och lämnat tråden att vissna:

"Vilken jobbig erfarenhet! Det är bra att du står för vem du är och vad du gjort, och att du kräver din rätt som medborgare."

" Tycker du är modig och stark som berättar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får den hjälp och det stöd du behöver för att kunna må bra. Varm kram"

"nu när jag förstår vad det beror på så kan jag faktiskt ha överseende med det. Och tycker att det är jättemodigt av Ninasord att lämna ut sig så här."

Tack

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-11-26 21:58
Du har blivit spärrad från att svara i trådar fram till 2015-11-27 21:56

_Det här_ är en ren krigsförklaring.
NOTERAT!