Är i gravid i v 24 och har fram till nu varit superlycklig. Nu har jag börjat få lite panik över att livet aldrig kommer bli som förr. Inga fler spontana restaurangbesök med sambon , långa sovmornar etc . Mest är jag nog rädd för att förlora egentid med sambon.. Hoppas det bara är en fas och att det går över . Jag älskar ju den där lilla plutten jag har i magen..
Du vet de där klyschorna som alla slänger sig med, som att man inte minns vad man gjorde innan barnet kom osv? Well, I hate to break it to you, men det är faktiskt sant. Vår son är sex veckor och redan från första början har hans existens känts så självklar.
Visst, det är tufft att inte få tillräckligt med sammanhängande sömn och ibland kan det kännas som att man inte får tid med sambon, men när ditt barn ser dig och ler med hela ansiktet så är det verkligen värt det!
Om du är väldigt orolig så prata med din bm om det. Kan vara bra, så att det inte utvecklas till en depression.
Grattis till graviditeten! :D
Och ja, livet blir aldrig som förr. Det blir så mycket bättre :)
Den känslan känner de allra flesta någon gång under sin första graviditet, oavsett hur planerat och älskat barnet är. Men som redan har skrivits, det är värt det flera gånger om! Se till att göra saker tillsammans med sambon medan barnet sover (om det funkar). Visst, kanske blir svårt med spontana rastaurangbesök men köp hem mat och tänd lite ljus vid matbordet i stället. Eller bara mys i soffan framför en bra film i stället för bio. Sen när ni känner er redo kan ni ha barnvakt och komma ut lite. När min son var 6 månader la vi honom på kvällen så att han somnade. Under tiden hade min mamma smygit in i lägenheten och vi kunde gå ut och äta och ta en kvällspromenad bara jag och sambon. Sonen märkte ju ingenting av att vi var borta för han sov ju ändå. Nu är han 2,5 år och hans mor- och farföräldrar är gärna barnvakter både dag-, kvälls och nattetid. Och sonen älskar att sova över hos mormor eller att få ha farfar för sig själv i parken. Så då får han göra sådana saker lite då och då. Sonen är glad och nöjd, mor-/farföräldrar likaså och jag och sambon får lite tid tillsammans bara vi då vi antingen gör något kul ihop utan barn eller nödvändiga saker som storstädning. Alla vinner! Kan också tala om att känslan av panik och "vad fan har jag gett mig in på" kan absolut komma tillbaka när barnet blir äldre. Men så kommer den där söta lilla skrutten springande mot en och ropar mamma. Kärleken och lyckan syns i hela kroppen på honom och man får en mysig kram och och pussar. "Nu kom MIN mamma, du och jag mamma!" Då är känslan av panik bortblåst på en halv sekund och det är så tydligt hur bra och rätt det är. Det ska liksom inte vara på något annat sätt! Sen kan säkert olika personer fungera på olika sätt men jag tycker absolut inte du behöver vara orolig. Det blir bra. Lycka till!