Vart är ni normala, vanliga män?

Jag tycker nog att dejtingsidor är det enklaste sättet att "jaga" och smidigt kunna sålla bort de värsta stolpskotten. Där kan du kolla läget också först om du inte riktigt känner dig redo att göra slag i saken.

Skriv en bra presentation av dig själv och vad du vill ha i ett förhållande/en partner. Hitta de där små, men riktigt viktiga sakerna och beskriv dem. Var hård när du gallrar, men dejta ändå rätt mycket för att bli varm i kläderna och kanske ännu mer lista ut hurdan karl du vill ha. (Eller inte ha :P )

Jag tror dessutom att det finns en hel del män som är glada över att hitta en kvinna över 30 som INTE har barn.

Det finns massor med fantastiska kvinnor som är singlar, så jag kan inte annat än tro att det finns lika många män i samma sits.

Nejdå vi finns men vi har också krav. Något som sällan nämns. Vad har du för positiva kvalitéer. Jag ser inte många i trådstarten.

Vad får du ut av att skriva något så otrevligt? TS beskriver vad hon tycker om i ett förhållande, vilka intressen hon har och undrar hur hon ska göra för att träffa någon som hon kan dela det med. Hon pratar inte om några specifika krav på mannen, utan skriver just att hon är öppen för olika typer. Jag förstår inte vad du anser att TS borde ha gjort - listat alla sina goda sidor så att du kan godkänna dem?

Kan inte hålla med dig om att det sällan nämns att män skulle ha krav för vilken typ av partner de vill träffa. Som jag upplever det har alla som dejtar (oavsett kön och sexuell läggning) eller söker ett förhållande en idé, eller krav som du väljer att kalla det, om hur en framtida partner kan/ska vara. Det är ingen som ser mer snett på en man som har det än på en kvinna. Låt bli offerkoftan.

Jag tycker att TS verkar ha några väldigt positiva kvalitéer. Hon skriver ju att hon gillar att vara hemma eller i lugna miljöer framför att gå ut på krogen och dylikt, hon har inga barn "på köpet" samt några egna intressen som troligen inte är så spikade måsten i livsschemat då man kan måla och pyssla när man hinner med istället för på specifika platser och tider utanför hemmet.

I och för sig är jag ju själv ute efter en lugn, introvert och hemmakär kvinna så jag kan förstå att det kanske inte ser så positivt ut om man har en motsatt personlighet med stort socialt behov.

Så märkligt, för mellan raderna ser jag hur det lyser av värme, längtan, glädje och ödmjukhet. Tycker att TS verkar vara en sådan där skön och jordnära tjej som jag själv gillar.

Gillar också TS, som kompis, haha!

Vi sitter i samma båt. Det är inte lätt. Jag har tappat min jaktlust. Jag tror inte man träffar ngn på krogen. Det är väl möjligtvis att ordna ngn slags hemmafest där alla får ta med sig en främling, eller middag. Mina pojkvänner genom livet har jag träffat på fester, på krogen och internet.

TS har i alla fall turen att vara kvinna. Då finns det ju hyfsat stor chans att träffa någon via nätet åtminstone. Som man är nätdejting uselt då man knappt kan få kontakt med någon alls där.

Jag tror att en god del av de män som kanske har de mest åtråvärda personlighetsdragen inte syns och hörs så mycket. Det kan det väl egentligen finnas flera anledningar till. En som jag tror är att ödmjukhet ofta följer med andra "vettiga" egenskaper. En annan anledning kan vara att en del av dem är osäkra som personer och aldrig har fått särskilt mycket romantisk bekräftelse. Jag tror att det ligger något i det man brukar säga, att de som inte har så värst mycket som talar för dem på ytan (pengar, popularitet/utseende) kanske jobbar mer med sitt inre och kompenserar genom det.

Sen vill jag inte för den sakens skull polarisera diskussionen. Självklart finns det också många män som är extroverta, ser bra ut eller har det bra ställt och som också är fantastiska personer. På samma sätt som det finns mer introverta eller oattraktiva män som är fruktansvärt bittra och har en bedrövlig kvinnosyn. Men lite tror jag iallafall att det ligger i mitt resonemang. Jag tycker det är samma sak med kvinnor. Ytan säger ofta inte så mycket och man kan bli väldigt förvånad över vad döljs inom en människa om man tar sig tid att lära känna dem.

Dejtingsajter är antagligen det bästa alternativet för dig. Det finns säkert många bottennapp men också en del bra folk där.

Du har väl bara umgåtts med norrlänningar och de är väl inte så kända för att vara kommunikativa, eller hur. 
Seriöst, helt klart har du träffat någon som är introvert och det är inget för dig. Man kan faktiskt när man inleder ett förhållande avgöra hur det kommer att fortlöpa över tid. Men du kanske har trott att det blir bättre längre fram men så blev det inte.
Skaffa en kille som jobbar med försäljning så slipper du prata utan att få svar. Då kanske du får svar du inte vill ha men det ingår det också.

Tack! Du förstod ju precis vad jag ville få fram i trådstarten. Har faktiskt inga direkta krav utöver de mest självklara som att djurplågare inte står vidare högt på listan tex. Men visst, önskningar eller idéer finns ju givetvis, precis som du skriver. Men inget som är ristat i sten liksom sålänge det klaffar ändå :)

Haha ja offerkoftan är alltid lika tröttsamt att se.

Varför skulle du få se mina kvalitéer i trådstarten? Vill du läsa sådant får du klicka dig vidare in på kontaktannonser och kika där om någon kvinna passar herrn.

Vilket upplyftande och fint inlägg. Tack. Det gör mig glad att bli förstådd! Jag är nog ganska enkel/jordnära, har lätt till skratt (och ibland gråt) och skulle passa ganska dåligt med en översocial människa som alltid vill vidare på nya äventyr. Jag älskar roadtrips och picnics. Mest för att man får dricka kaffe utomhus, fota fina saker och hålla varann i handen typ :P Jag har inte låga krav på livet som det kanske kan misstolkas som, men tycker mycket om och värderar de små sakerna, som för mig är stora.

Är ingen osocial "kuf", har lätt för att prata och skoja med folk. Men jag trivs bättre när jag slipper göra det så att säga. Att få vara hemma, fixandes med mitt och i sällskap av en ev partner som jag kan få att må bra också, eller familj eller vän ibland, då mår jag som bäst :) inga konstigheter liksom. Gillar att prata och reflektera men behöver och orkar inte göra det jämt för det. Avhandlar allt ifrån ytligt skräp som handkräm och aftonbladetrubriker till mer verkliga saker som politik och psykologi, men kräver knappast engagemang från andra i det.

Ja mina intressen går alla åt det kreativa hållet och är precis som du skriver inte spikade varken åt tider eller platser. Du uppfattade allt helt rätt :)

Tack, det var ett jättefint inlägg. Du är ypperlig på att läsa mellan raderna du med ju! :D

Ja jag är jordnära, glad och varm. Har en hög dåliga sidor också, men man kommer ju rätt långt på självdistans ;)

Jag blev glad av ditt inlägg!

Haha tack! Jag måste prickat in Familjelivs vettigaste skribenter här :)

Ta Tjejkompisar tex. Jag har relativt lätt att få kontakt med människor eller att ja, bli "kompisar" helt enkelt. Kommer överrens med de flesta och kan väl ta en kaffe emellanåt men nää, jag känner nästan aldrig att jag får något utbyte eller har någon direkt glädje av umgänget. Skrattet är inte hjärtligt liksom. Många tjejer pratar ju om barn (fullt förståeligt) men eftersom jag inte har några (ofrivilligt) så blir det inte samma sak. Eller så har de varit ganska blåsta "bimbos" (hatar leder dock) som spelar någon slags fördummande roll alternativt extremt politiskt engagerade aktivister och där passar jag inte heller riktigt in för jag säger för mycket icke-pk grejer haha. Skoja bara. Men finns det liksom inget mellanting?! Jag är ju inget av det där. Jag kollar sminkvideos på youtube samtidigt som jag målar tavlor, sover middag på soffan ibland, fjantar med hunden och jobbar idéellt på röda korset. Sånt som i mitt huvud är "vanligt normalt" liv liksom även om det tar sig uttryck på olika sätt hos folk beroende på intressen osv förstås. Ändå verkar det så svårt att finna "likasinnade" eller som lever livet på lite samma sätt. Förstår du alls hur jag menar med mitt svammel? Jag gör det knappt haha.

Jag tjatar om att träffa "vanligt folk" men kanske får inse att det är jag som är den konstiga.

Jag har också träffat mina pojkvänner genom nätet och tror också det är det bästa sättet. Känns bara så otryggt ibland.

Vilka sidor tycker du funkar bra? Happy

Pancake har jag fått en hel del dejter genom. Några vettiga som blivit bekanta, en pojkvän, två kompletta dårar, sen gav jag upp för den gången haha.

Vi finns lite här och var, på Familjeliv bl a.

Har kramp i fingrarna efter att ha skrivit inlägg via telefonen men måste svara ang det du skriver om ödmjukhet. Att det går hand i hand med andra vettiga egenskaper och då kanske inte syns/hörs lika mycket. Det har du nog helt rätt i! Det har jag faktiskt aldrig tänkt på, men nu när du säger det så känns det väldigt logiskt. Ska ta med mig det i bakhuvudet. Försöker att "se" eller hitta de lite mer tystlåtna också då jag aldrig letat efter någon "alfahanne" till partner. Tvärtom tycker jag att de mer lugna männen ofta varit de som haft en mer avslappnad attityd till sin omgivning och även de som haft en mer genuin trygghet i sig själva (inte alltid tar sig själva på så stort allvar, kan skoja och känna av folk/humör, vara roliga utan att bli pajasar osv) vilket attraherar mig mer än de som alltid ska höras och synas mest, vara värst osv. Men ska absolut försöka se åt det hållet ännu mer nu och även ta mig in på dejtingsidorna igen. Bra reflekterat, tack för insikten!

Ingen sömn inatt så fortsätter mitt skrivande.

Kanske har jag utseendet emot mig då, kanske är det därför dom håller sig undan haha. Jag är ju inte på något sätt en skitsnygg tjej liksom. Vacker har jag hört, men det handlar väl mycke om personliga preferenser. Jag ser mig inte som ful, men inte heller snygg. Ganska vanlig. Hel och ren liksom och har nog inte ett alltigenom grått utseende även om garderoben går i mycket grå och jordnära klassiska toner. Jag är inte smal, det spelar nog in. Jag har gått ner mycket i vikt sista året, men har fortfarande runda former. Nu trivs jag med mig själv och vill inte gå ner mer även om de flesta tjejer skulle vråla att det är minst 15 kilos övervikt kvar. Äh jag gillar min rumpa, min mage och bröst, det är såhär nu. Orkar inte ha kropphets, finns massor med viktigare grejer att lägga tankarna på än det!

En ev man behöver inte heller vara "snygg" och jag har dejtat folk som varit både och. En var fd narkoman och såg rätt sliten ut men hade ett hjärta av guld, den andra var fotomodell i England och försörjde sig på att spela fotboll. Inget av det betyder något om insidan är skräp..

Det enda jag kan komma på som inte attraherar mig är gravt överviktiga män som dom man kan se i USA ibland som knappt kan gå. Alltså extrem fetma. Kanske dubbelmoral när jag själv har varit överviktig (o fortfarande är men inte alls lika mycket).

Däremot alla Underviktiga, spinkiga, normalviktiga, de som har ett osynligt sexpack eller ett gäng extrakilon gör mig definitivt inget alls, korta eller långa killar, inget hår eller massor av hår, jag kan ta allt allt om bara insidan stämmer och är vettig. Är just den där insidan som verkar lite pysslig att hitta :) En medioker utsida kan ju bli till en rätt snygg utsida om insidan är fin. Samma som att en heting ofta blir rätt platt o trist i sitt utseende så fort han öppnar munnen (nej jag sa inte att alla heta är blåsta!) och man börjar se alla fel typ "hur kunde jag tycka han hade sexiga kropp han har ju skitlånga gorillaarmar! Och titta va stor näsa han har" osv, det inre lyser igenom liksom..

Jaja Slut på svammel dagboken. Dags att sova. Imorgon - fortsätta jakten.

Sovgott på er!

Nä, personer som letar kickar eller måste ha stora folksamlingar omkring sig jämnt och ständigt är ju väldigt påfrestande att umgås med om man är raka motsatsen. Det är väl lika "höga" krav att önska ett liv som är relativt okomplicerat, lugnt och harmoniskt som att önska ett liv med fart och fläkt och massa sociala kontakter? Det är väl dock tyvärr inte så många som verkar sträva just efter det men det är ju en annan femma.

Det är ju skillnad på att ha lätt för att reda ut sociala sammanhang och att faktiskt gilla det. För min del är det ju så att det tar alldeles för mycket energi och att jag vantrivs där snarare än att jag inte "kan" reda ut det. Dessutom ger mig ytligt socialt umgänge ingenting utan det måste ju finnas en poäng om det ska intressera mig att delta. Pratar man om något intressant ämne på djupet så att man får ett mentalt utbyte av varandra eller om man gör någon rolig eller givande aktivitet "tillsammans" så är det ju väldigt trevligt att vara social ibland. Jag gillar att spela många slags sällskapsspel till exempel. Men att bara kolla på film tillsammans med andra (om man inte har en kärleksrelation och myser samtidigt då förstås) eller prata om kändisar, sport eller något annat ytligt ämne intresserar mig inte alls.

Har förresten själv ett konto på "Happy Pancake" som är aktivt till och från, men det känns ju helt hopplöst där tycker jag. Är ju aldrig någon som skriver till en själv, få som svarar när man skriver till dem och blir det svar är det oftast bara någon kort mening som inte går att spinna vidare på. Dessutom saknar ju nästan alla en presentation eller har någon extremt ytlig och klyschig sådan som inte säger något om hur de är som person. Men det är nog bättre för dig som kvinna gällande att kunna få kontakt, även om du säkert får nackdelen med massa oseriösa meddelanden.