Just separerat, ledsen och rädd för framtiden

Hej,

Jag är en kille på 30 år som just brutit upp med min enda kärlek jag haft. 9 år varade det, gifta hann vi vara en tid oxå.

Jag har inga barn. Det är bl.a. en av orsakerna till att vi separerat, att hon inte vill ha barn längre. Man kan säga att vi växt ifrån varandra rejält det senaste året. Vi är inte osams eller bråkar, vi har egentligen aldrig någonsin bråkat och grälat desto mera. Det är ett gemensamt beslut att separera.

På ett sätt är jag lättad, eftersom relationen bara har varit destruktiv på senare tid. Men samtidigt är jag rädd, riktigt rädd, för framtiden. Jag är 30 år, jag ska inte vara i den här situationen! Jag tycker inte heller om att vara ensam. Jag vill ha någon med mig. Det enda jag vill nu är att hitta någon att älska igen, och bli älskad av. Och kunna få en familj och ha gemensamma framtidsplaner. Jag tror hela tiden att det är kört för mig, vem vill ha en nyseparerad 30-åring? Jag har ingen erfarenhet av att "ragga" heller, det bara "hände" då vi blev tillsammans.

Jag är så hemskt oerhört ledsen, det går inte att beskriva. Och jag vet inte hur jag ska berätta det här för t.ex. föräldrar och vänner. Jag skäms, även om jag inte har något att skämmas över.

Jag har ett jobb jag trivs mycket bra med och lever ett välordnat liv. Jag försöker tänka positivt, men det är inte lätt just nu.

Har någon annan varit i samma situation och kan hjälpa och ge råd?

Hej,

Jag är en kille på 30 år som just brutit upp med min enda kärlek jag haft. 9 år varade det, gifta hann vi vara en tid oxå.

Jag har inga barn. Det är bl.a. en av orsakerna till att vi separerat, att hon inte vill ha barn längre. Man kan säga att vi växt ifrån varandra rejält det senaste året. Vi är inte osams eller bråkar, vi har egentligen aldrig någonsin bråkat och grälat desto mera. Det är ett gemensamt beslut att separera.

På ett sätt är jag lättad, eftersom relationen bara har varit destruktiv på senare tid. Men samtidigt är jag rädd, riktigt rädd, för framtiden. Jag är 30 år, jag ska inte vara i den här situationen! Jag tycker inte heller om att vara ensam. Jag vill ha någon med mig. Det enda jag vill nu är att hitta någon att älska igen, och bli älskad av. Och kunna få en familj och ha gemensamma framtidsplaner. Jag tror hela tiden att det är kört för mig, vem vill ha en nyseparerad 30-åring? Jag har ingen erfarenhet av att "ragga" heller, det bara "hände" då vi blev tillsammans.

Jag är så hemskt oerhört ledsen, det går inte att beskriva. Och jag vet inte hur jag ska berätta det här för t.ex. föräldrar och vänner. Jag skäms, även om jag inte har något att skämmas över.

Jag har ett jobb jag trivs mycket bra med och lever ett välordnat liv. Jag försöker tänka positivt, men det är inte lätt just nu.

Har någon annan varit i samma situation och kan hjälpa och ge råd?

Det var väl ändå Karin Boye? :)

Tack så mycket för svaren!

Med att jag inte ska vara i den här situationen menar jag att vid det här laget borde jag ha haft barn och familj redan.

Jag förstår inte ens varför det gått såhär långt utan att vi tidigare börjat diskutera det här. Tiden har bara gått. Det är först nu jag börjat stanna upp och fundera. Det är lätt att vara efterklok... men jag ångrar att jag inte tagit itu med detta tidigare!

Finns det fler solskenshistorier så dela gärna med er, de värmer! :)